Att växa upp i bostäderna på 1950-talet
Att växa upp i Bostädernas bruksmiljö på 1950-talet var en alldeles unik upplevelse.
För det första, så fanns det väldigt många, nästan jämngamla barn i området. Där fanns också en oändlig mängd lekutrymmen mellan bostadshusen, uthusen och förråden, på torget, i skogen, längs med vägen, järnvägarna, älvarna och så vidare. Idag låter det fruktansvärt farligt att leka längs med vägen. Men på femtiotalet förekom nästan ingen biltrafik i detta område. På dagtid kom en och annan transport till Bruket. Vidare kom en och annan hästskjuts längs grusvägen. Efter arbetstid var vägen, för det mesta, helt tom från trafik. Vi barn kunde cykla, springa eller åka spark och kälke utan risk för annan trafik. Jag kommer också ihåg att man aldrig behövde låsa någon ytterdörr i Bostäderna. Alltid fanns det någon, som hade kontroll på eventuella okända ”besökare” i samhället. Detta gällde även oss barn. Alltid fanns det någon som hade koll på oss och som sade till oss om lekarna blev alltför vilda eller störande. Det var en slags frivillig barntillsyn, som fungerade på ett alldeles utmärkt sätt.
Bostäderna var det vardagliga namnet på området mellan Gamla Bruket och Johanssons herrekipering. Men i denna lilla berättelse tar vi med området ända ner till Tången, samt området vid Hagarna och Hede håla.
Om vi börjar vid Gjuteribacken vid Bruksfallet, så låg, på femtiotalet, några av de gamla gjuteribyggnaderna kvar. I nedre delen av Gjuteribacken låg det gamla gjuteriet. Det var en stor röd byggnad med en stor, svart affischtavla på väggen, som vette ut mot grusvägen.
Där låg också de gamla bostadshusen, som fortfarande ligger kvar. På den tiden bodde det flera familjer i dessa hus.
Närmare Brukskontoret låg den gamla affären, ombyggd till två lägenheter och som varit en filial till Handelsföreningen på Stale. Därefter kom tjänstemannavillorna. Mitt emot villorna låg Porten, brukskontoret, sjukstugan/telefonväxeln och Mässen med sin tennisbana.
Efter tjänstemannavillorna, på västra sidan, och Mässen på östra sidan om Bruksvägen kom ett antal bostadshus varav ”Hanssonska huset” och ”Bracka” var de mest iögonfallande. Mellan de två sistnämnda var ett lite ”torg” med den centralt placerade ”Pumpen”. Pumpen, var en artesisk källa, där kallt och gott dricksvatten ständigt flödade ut ur ett grovt rör av egen kraft. Många familjer hämtade, flera gånger om dagen, sitt hushålls-, och dricksvatten från den alltid rinnande ”pumpen”.
Det fanns ytterligare två artesiska pumpar i området. Både vid den så kallade ”bakstugan” och vid järnvägsstationen.
Nedanför Bracka låg Hammars kiosk i kanten på det, som vi tyckte, stora Brukstorget, som omgärdades av brukets garage, förråd, lokstall, mm i öster. I söder avslutades torget med järnvägsstationen, mjölkaffären och filialen med den jättestora, naturligt växande granen, som under julhelgerna, försågs med elektrisk belysning. Gränsen åt väster utgjordes av grusvägen genom Brukssamhället (idag benämnd Bruksvägen). På ena väggen, den ut mot torget, av Brukets förråd fanns en stor, svart affischtavla. Denna var en central samlingspunkt på torget. På denna tavla annonserades vilka fotbollsmatcher som skulle spelas under helgen, eller vilken bio som visades på Folkets Hus biografen. Oftast var det två bioaffischer, en för matinéfilm och en för den barnförbjudna filmen. Den förstnämnda visades redan vid femtiden på eftermiddagen, medan den barnförbjudna visades kl 20.00. På affischtavlan fanns också en hel del annan information om olika möten, gudstjänster, etc.
Ett annat välbesökt mål vid torget var Hammars kiosk, som ägdes och drevs av Victor Hammar. Där fanns alla sorters tobaksvaror, drycker, godis, frukt, tidningar, lotter, småsaker, pottekulor, små leksaker, bonader, presenter, vykort, mm. På kioskens gavel fanns också, i slutet av femtiotalet, en varuautomat. Där kunde man, genom att stoppa på ett antal enkronor, handla olika varor, som cigaretter, tidningar, godis, m.m. då kiosken inte var öppen. Intill kiosken fanns en telefonautomat med ett myntinkast för tioöringar. Ett vanligt, lokalt telefonsamtal kostade på den tiden två tioöringar. Skulle man ringa ”riks” fick man ringa upp en telefonist, som talade om hur många tioöringar man skulle lägga på en svart låda intill det vanliga myntinkastet. Telefonisten kunde sedan höra och räkna antalet mynt, som lades på den svarta lådan och samtalet kopplades fram under ”beställd tid”.
På torget fanns också några riktigt bra ”klätterträd” i vars grenverk, framför allt, vi grabbar brukade hålla till. Det gick också relativt lätt att klättra upp på Brukets stora garage-, och förrådstak. Där var ett spännande tillhåll, framför allt då det var aktiviteter på torget, som t.ex. manskörens framträdande på Valborgsmässoaftonen.
Söder om Filialen fortsatte bebyggelsen på västra sidan av vägen med bostäder samt Selma Sahlbergs fotoatelje med bageri i källaren och Johanssons herrekipering och skrädderi, samt någon form av skyddsutrymmen (4 stycken nedgrävda, jättestora betongrör, ca 2,5 meter i diameter och ca 15-20 meter långa) och, slutligen, Hagafors f.d. affär på den östra sidan om vägen. Sedan kom bron över till Hede håla. Därefter kom idrottsplatsen, bandybanan, Kvarna, folkparken samt de stora vedupplagen vid Köratten/Bommen och bakom idrottsplatsen vid ovan nämnda Kvarna.
Vid Hagarna (ringväg) fanns under en kortare tid en skomakeriverkstad.
Genom allt detta skar den smala grusvägen (numera Bruksvägen). Även den så kallade ”Lilla järnvägen” från Bruket till Munkedals hamn, smög sig tätt utefter grusvägen, förbi bostäder mm, men den hade även flera stickspår till de ovan nämnda vedupplagen.
All detta sammantaget var ju äventyrliga och spännande lekplatser för barnen i Bostäderna.
Vilka var då de barnen som, på femtiotalet, kom till torget och som på kvällarna lekte på och kring detsamma.
Jag skall försöka räkna upp dem från norr till söder.
I f.d. Filialen, som var omgjord till lägenheter, bodde bruksläkaren Stelling med familj. De barnen, som då var ungefär jämngamla med mig, var Monika, Per-Anders och Hans-Erik. I ett hus gränsande mot skogen bodde Lillemor och Harriet Hammar. Mina närmsta grannar var Waenerlunds flickor, Elisabeth och Annika. Därefter kom jag själv som bodde i huset Alunda. Närmsta granne åt söder var Gun Lindberg. Snett över vägen bodde Lisbeth och Peter Nilsson.
I Bracka bodde Lisbet Baaz. I det så kallade Hanssonska huset bodde ofta Alma Eliassons barnbarn, Bosse Lindström och hans lillebror Mats, samt familjen Wärmes barnbarn Lars-Inge Andersson, numera Wärme. Där bodde också Ragnar Wärmes döttrar. I det hus som kallades Sättingen bodde Erik Amandussons dotter Berit. Ofta besöktes familjen Amandusson av barnbarnet Kent Tolvers från Uddevalla.
Nedanför backen, mitt emot torget, bodde Gunilla Baaz. En bit från torget, i husen vid Hasselbacken, bodde mina kusiner, Christer, Bill och Kerstin (Sessan) Grundberg. Intill torget bodde Bertil ”Bebben” Hedlund och mitt emot Filialen bodde under några år Inger Andrén. Vid Hede, strax efter bron, bodde Björn Jacobsson, Jan-Erik ”Måsen” Hedlund, Lars-Åke Gustavsson med lillasyster Harriet, Ulla och Lasse Karlsson, Tommy Kilstedt, Tord Baaz samt Ansy Ekström och hennes lillebror.
Vid Hagarna bodde Björn och Marianne Wallin, Bengt Stranding, Tore Smith, Sven-Åke och Anders Berglie, Gunilla, Nuppe (Margareta) och Claes Fürst . Vid Kvarna bodde Eva, Anders och Claes-Göran Matsson.
Intill idrottsplatsen bodde Lasse Börjesson. Och slutligen vid Tången bodde och bor fortfarande Jerry Olsson.
Vid några tillfällen fanns ytterligare barn i området, som bodde där under kortare perioder. Några av dessa bodde i min farfars f.d. hus vid Hasselbacken. Det var två bröder Hjortsberg. En tror jag hette Ronny. Den andres namn kan jag inte komma ihåg. Vidare bodde ett par flickor Strömberg, förmodligen i samma hus som Stellings, dvs. den gamla f.d. filialen. Flickorna Strömbergs pappa var någon slags fiskerikonsulent för Bruket och ansvarade förmodligen för bl.a. laxodlingarna vid Vågsäter.
Våra lekar tog oftast sin början på eller kring Torget. Vilken typ av lek det än var. De vanligaste lekarna var ”Gömme”, Rymmare och fasttagare, spela kula och att hoppa hage.
Under femtiotalet blev Astrid Lindgrens berättelser om Mästerdetektiven Kalle Blomqvist populära. I Astrids böcker berättar hon om två rivaliserande barngäng, Röda och Vita Rosen, som ”krigade” om en slags skatt, kallad Stormumrik. Detta blev också en lek för barnen i Bostäderna, framför allt under de långa sommarloven.
Sommartid kunde vi också ta oss ett dopp om vi så ville. Det fanns två bra badplatser i närområdet. Den ena var Vika och den andra Röva. Det kunde ju låta, minst sagt, lite konstigt i en utomståendes öron, om man sade, att man skulle cykla till Röva och bada.
Vintertid lektes liknande lekar, men vi barn åkte mycket spark, kälke, bob och skidor i de små backarna från sjukstugan ner till torget. Ibland slog vi på stort och drog våra kälkar upp för alla backar ända till Stallmyren. Därifrån hade vi en skön åkning, som kunde glida ända förbi brukstorget.
”Vika” och senare landisbanan var också mycket omtyckta lekområden, där vi kunde hållas och åka skridskor hela dagarna. Vintertid kunde vi också bada, om vi ville, i Brukets mycket fina badhus. Det var dambad på fredagar och herrbad på lördagar. Där fanns både bastu och bassäng.
Ett annat populärt nöje av oss barn, framför allt vi grabbar, var att fånga råttor. Vi satt uppe på uthustaken på de ställen det fanns höns och grisar. Så hade vi korta träspön med lång lina och en sylvass, böjd spik som krok. Kroken låg på marken. Så kastade vi brödbitar mot kroken, och så var det bara att vänta. Efter en stund kunde det komma en stor fet råtta som skulle ta det utslängda brödet. När råttan kom i närheten av kroken skulle man dra till sig kroken jättesnabbt och ”kexa” tag i råttan. Det var många, skriande råttor, som fiskades på detta sätt och strax sändes vidare till råttornas paradis.
Ett annat kvällsnöje var att spela hartsfiol. Det gick till på följande vis. Man satte fast en björntråd med ett häftstift vid ett fönster. Så drog man tråden en bra bit från fönstret, spände den och så gned man med en bit harts mot tråden. Då uppstod (ljuv?) musik på insidan fönstret. Ofta var den outhärdlig och efter ett tag kom den drabbade ut och sprang några meter efter oss. Det var mycket spännande.
Samma sak gällde då man pallade frukt, mm. Alla boende i Bostäderna hade sina små trädgårdstäppor med bär, frukt och grönsaker. Det konstiga var, att för oss ungar, smakade alltid det som pallats bättre än det som växte i den egna trädgården. Det var väl även här spänningen, som på något vis förhöjde smakupplevelsen!
Vissa händelser har etsat sig fast i minnet. Ett sådant minne är den stora översvämningen i Bruket 1951 (?)
Då låg det sandsäckar överallt i Bostäderna i anslutning mot älven. Jag kommer framför allt ihåg de stora stenar, som rullade med det forsande vattnet i älven. Ibland hörde man mullret då stenarna studsade mot andra stenar i älvfåran och ibland studsade de högt upp över vattenytan och flög som stora kanonkulor i luften.
Ja. Det finns hur mycket som helst att berätta om när det gäller uppväxten i Bruket på 1950-talet. Jag uppmanar andra som har små eller stora minnen från denna tid att skriva ner dem och skicka dem till Munkedals Hembygdsförening, så kan de bli en liten del i ett återkommande tema om ”Uppväxten i Bostäderna på 1950-talet”.
Jag har letat i alla museets gömmor efter kort på miljöer från Bostäderna under femtiotalet, men det finns inga sådana. Därför är museet mycket intresserade av att få låna sådana kort för att skanna av. Har Ni sådana i Era gömmor, vänligen kontakta någon på museet. Hembygdsföreningens adress kan Du hitta på sista sidan av Munkedalsbygden.