Att växa upp i Munkedals hamn

”Att växa upp i Munkedals Hamn under kriget”

Irmas berättelse

Jag var ett år när mamma och pappa flyttade till Hamnen i Munkedal. I början av 1940-talet var jag fem år. Min berättelse börjar då.

Det fanns två affärer, Hanssons och Konsum. Vi bodde strax bakom Konsum. Där låg en klunga med hus. Gunnar och Dagmar Edvardsson bodde i huset längre upp i dalen. Pettersson bodde i huset mitt emot. Det var Gustav Thordéns hem. Längre upp bodde Harald och Anna. Även Ture och Ellen, samt deras dotter Elsa bodde där. Ture körde ”Stuten”. En typ av lokomotiv på vägen, som fraktade papper från Munkedals Bruk.

Tåget gick från Pappersbruket till Hamnen med papper och tillbaka med andra saker. Pappersbruket hade ett magasin som lager till pappersbalar. Även kol och koks lades upp i ett stort lager. Ofta kom det många fraktbåtar in till hamnen och lastade av kol och koks. De visste inte hur länge de kunde köra båtarna för kriget, så därför var det aktiv leverans. Tillbaka hade de papper från Bruket. Fiskebåtar kom in och lastade av fisk. Den kördes också med tåget. Ångbåten Munkedal kom till kajen. Den lastade och lossade varor till och från Bruket. Folk kunde åka med båten. Vi åkte med till Göteborg och hälsade på mammas syster.

Många som bodde på andra sidan fjorden rodde hit och handlade. Långt bortifrån Kroken kom folk för att handla. Pilegårds affär låg närmare, men de tillhörde konsumrörelsen och då handlade man i Konsum. Alltid var det mycket folk i rörelse. Det hände saker här. Folk från Kroken kom också hit och slog gräset utefter backarna så det var alltid fint. Mycket blommor växte det. Vi plockade blåsippor och majnycklar (gullvivor).

Bruket ägde mycket mark. På en stor plan fick vi leka. Vi var många barn som bodde här. På planen spelade vi brännboll. Annars rodde vi, paddlade, fiskade och badade. På vintern åkte vi skidor eller skridskor.

Det var inte många bilar som körde här. Bensin fick bara några personer köpa. Gustav Thordén hade bil och han fick köra. Han bodde hos sin far Pettersson och Gustavs bror Ivar. Ivar hade fyra barn. De lekte vi med.

Kriget var närvarande. Det fanns skyddsrum. Vakter patrullerade i hamnen. Längre ut åt Lysekil såg vi spårljus på himlen. Det såg nära ut. Vi var beredda att springa upp i skogen och gömma oss. Tänkte mycket på kriget gjorde vi, för vi blev ofta påminda om det. Här bodde några som var nazister. Deras barn for illa för de fick inte vara med och leka med oss. Dem mobbade vi. Jo, vi blev politiskt medvetna.

Thordén hade flyttat sina båtar till Saltkällefjorden. Där låg de under kriget. Vi lekte på dem. Ja, vi sprang där i de stora båtarna och såg hur det var. Personalen fick inte gå i land. De tyckte det var roligt att ungdom kom ombord. Det hände något 1943. En matros gick i land fast de inte fick det. Då var det en vakt i hamnen som sköt honom. Matrosen ramlade ned och dog. Vakten hade inte behövt skjuta honom, även om han hade rätt till det. Det kändes onödigt.

När jag började i skolan fick jag åka tåg. Klockan tjugo i åtta åkte vi. Det svängde och skakade på tåget, men det hände aldrig något.  Vi var tjugo barn i olika åldrar som åkte. Från stationen Nedre gick vi över spåren förbi stora Stationen uppför backen vid nuvarande Vårdcentralen upp till Kyrkan. Backen var ofta gyttjig och besvärlig. Småskolan låg där Församlingshemmet ligger. Det fanns en annan skola mitt emot. En lärare i varje skola var det där, Fröken Lundgren och Fröken Nykvist. De bodde nedanför skolan. Storskolan låg i backen i närheten av nuvarande ”Vita skolan”. Hela huset var mögligt så de fick riva och bygga en ny skola där sedan. De två sista skolåren bodde vi strax intill skolan. Föräldrarna flyttade dit 1948.

När vi åkte hem på eftermiddagen, fick vi vänta på stationen. Tåget hade tidtabell, men den hölls inte alltid. Det berodde på lastningen av gods på Bruket. Järnvägen var deras väg att skeppa ut pappersbalar. Vi fick absolut inte gå på järnvägsbanken. Då blev vi anmälda och fick böter. Cyklar fick vi inte heller ha med oss. Behövde vi cykel fick vi cykla vägen om Pilegård. Det gjorde jag när jag var tio år.

Det kom turister och åkte på tåget. De blev väldigt rädda när tåget skakade. Järnvägsbanken var brant på vissa ställen. Vi sade att det kunde rasa. Då blev de ännu räddare. På 40-talet var det mycket snö, ändå gick tåget. Inte en enda dag gick, som vi inte kom till skolan.

Pappa arbetade som smed på Bruket. Han blev permitterad en tid. Om det var för att han var med i fackföreningen eller om det var för arbetet vet jag inte. Han blev inkallad under år 1942 till 1943. Mamma tog hand om hemmet. Hon var duktig. Ofta gick hon till gårdar och hjälpte till. När folk skulle ha kalas kom hon och lagade mat. Istället för pengar fick hon mat med sig hem. Jag kommer inte ihåg att vi inte hade mat.

Däremot fanns det annat. Jag hade skor med träbotten. När det var snö fick jag akta mig så jag inte ramlade. Skorna var glatta. Det var fler barn som hade sådana skor.

Hon sydde till oss. Jag minns inte att vi skilde oss från andra. Jo förstås, det var några flickor i skolan som kom från rikare hem. De hade finare kläder. Annars var de flesta som jag.

Vi gick till en granne och hämtade mjölk. Ekollon plockade vi och rostade. Det användes istället för kaffe. Mamma plockade nypon. Vildfrukt plockade vi också och sålde för att tjäna pengar. På ett ställe en bit uppför älven växte det träd där vi plockade frukt. Då använde vi båten och hade cykel med i den. När vi skulle tillbaka hem såg vi tågvakten stå på spåret och kolla oss. Nu trodde han att han hade oss fast. Nu skulle han få skriva ut böter. Varken vi eller cykeln fick komma upp på spåret. Men vi skyndade oss ned i båten med både äpplen och cykel. Sedan rodde vi snabbt därifrån.

Vatten hämtade vi i en källa. Toalett var ett dass utanför huset.

Morfar och mormor hade gård på andra sidan fjorden nedanför Sjöröd. Dit rodde vi ofta. Vi lade båten i en vik som hette Klockarviken. Mamma hade sin vävstol på gården. Vi fick mat med oss hem. När morfar blev sjuk rodde mamma dit varje dag och hjälpte honom med omläggning. Det var svårt med sjukvård.

Varje höst var det marknad på Saltkällan. Då rodde vi folk dit. Vi tjänade pengar, ca 10-20 öre per rodd. Marknadsplatsen var där nuvarande båthamnen är, bakom Rödberget. Jag var inte gammal när jag rodde där. Man fick akta sig för det var strömt. En gång när jag paddlade kanot kom jag ut i strömmen. Då gällde det att arbeta sig bort från den, annars kunde kanoten följa med långt ut mot Lysekil. Jag lyckades till slut. Då var jag trött. Vi var djärva alla som bodde där. Vi var vana vid vatten. Det hände inget för vi visste hur vi skulle göra. Men det var klart att vi var djärva. En gång var vi många ute på bryggan för att se på Thordéns båtar. Då ramlade jag i. Gustav Thordén tog tag i baken på mig och lyfte upp mig på kajen.

När vi åkte skridsko på vintern passade vi oss för att vara i närheten av där älven rinner ut.  Ja, en gång hände det ju en sak. Min kompis Ingegerd och jag hoppade på isflak. Då kom vi under. Vi var genomblöta, när vi kom upp, så vi sprang hem och hängde kläderna på tork vid spisen.

När påsken kom hade vi ”påskfyr” på ett gärde. Vi hade samlat material en månad och kört upp det med kärror.  Det blev en stor eld. Där samlades vi unga och gamla. Kaffe på termos hade de vuxna med sig. Vi barn fick varm choklad. Det var en fest som vi såg fram emot.

Något annat festligt skedde vi jul. Det kom papperspåsar med godis från Bruket. De delades ut i Brukets hamnkontor till barn, vars föräldrar arbetade på Pappers bruket. Jag tror inte jag blev så glad för något som dessa godispåsar. De flesta av barnens föräldrar var bruksarbetare.

På sommaren kom det barn och vuxna med tåget. Barnen föstes ut på bryggan och ned i båtar. De skull köras över fjorden till kolonin på Studseröd och vara där några veckor. Många skrek förskräckligt. Usch, vad hemskt. Jag sprang in till mamma och bad henne att aldrig skicka mig inte till kollo. Låt mig stanna här! Nej då, jag skulle inte behöva åka till kollo.

Jag fick ryggsäck när jag började skolan. Mamma tyckte att jag behövde ha händerna fria. Usch, jag tyckte inte alls om ryggsäck. Den var förskräckligt ful. Inte var det modernt heller. Istället fick jag en liten brun väska. Mamma sände med smörgås i papper och mjölk i flaska. Jag ville inte äta smörgås som legat i papper och inte ville jag ha mjölk heller. Mamma kokade äppelsaft och skickade med istället. Det ville inte heller ha. Jag slog ut det. Smörgåsen kastade jag, för jag vågade inte visa att jag inte åt den. Med tiden fick vi barn som kom med tåget äta i skolköket. Allt smakade bra. Det var tur för mig att jag fick äta den maten. Det räddade mig. Jag var liten och smal. Huvudvärk hade jag också.

Skolköket låg i källaren på det hus som nu kallas ”Vita Huset.” När vi lagade mat i skolköket fick vi ta med oss maten hem. Vi hade också jordbruksland. Dem skulle vi lära oss sköta. Då fick vi cykla dit och vattna dem på sommaren. När vi skördade fick vi ta med oss skörden hem.

I storskolan hade vi Kilborn som lärare. Han var bra. Skolkamraterna mobbade oss från Hamnen. De kallade oss för ”Hamnglysar”. Glysen var den sämsta fisken. Men jädrar i mej, när det blev sommar och de kom för att bada. Då gick vi tillsammans allihop och gav igen. Jag hjälpte sådan som blev mobbade, för jag tyckte inte om det. Många år senare mötte jag en skolkamrat som sade att han var riktigt rädd för mig. Jag blev förvånad för jag var liten och kort, men humör hade jag. Han var en riktig buse. Med mig kunde de inte göra som de ville.

De två sista åren jag gick i skolan bodde vi i ett hus i närheten. Mamma och jag längtade till Hamnen. Vi gick upp på en kulle. Då kunde vi höra båtarna. Vi var friluftsmänniskor och vi saknade rodden, paddlingen och baden.

Jag gick sju år i skolan. Fjorton dagar efter jag slutade började jag arbeta hos Lilly Hedlund. När jag var sexton år arbetade jag i Uddevalla och hade egen lägenhet.

Munkedal 2017, berättat av Irma Albinsson för

Gunnel Åkesson som nedtecknade berättelsen.