Att bo på Torreby
Ewa Hedlund Albertsson och Bengt Albertsson
1969 – 1983
Efter min avslutade utbildning i Stockholm 1969, flyttade jag ihop med min man, Bengt, i en lägenhet på Tureborg. Jag hade fått en idrottslärartjänst på Munkedalsskolan, numera Kungsmarksskolan. Bengt jobbade som ritare på Uddevallavarvet. Bengt sökte arbete på pappersbruket i Munkedal våren 1970, och fick ett jobb som ritare där.
Vi flyttade då till Saltkällan och bodde i Bengts föräldrars sommarstuga. Under sommaren funderade vi på, var vi skulle bo till hösten. I sommarstugan var det helt uteslutet att bo.
Mitt barndomshem och dåvarande föräldrahem, låg som 3:e hus på vänster sida på Bruksvägen (nr 5 var det), när man kom ifrån stationshållet. Min mamma Lilly hade frisersalong i samma hus, där min äldsta syster också var frisör, och även min kusin så småningom. Min pappa Yngve hade Munkedals Elektroservice, en lindareverkstad, på andra sidan vägen.
En dag, när jag gick in i salongen, jobbade min syster med att frisera håret på Margit Westblad. Då hörde jag att min syster sa: ”Men här kommer det nog en person, som säkert vill köpa tomt på Torreby!”
Så blev det. Vi köpte en tomt på Fjällberg hösten-69, av Stig Widell, som förmedlades av Margit och Bertil Westblad. Detta var på nedre Fjällberg. Två hus var redan byggda, Margit och Bertils, samt Agnes Torburns. Vi kom som nummer tre. Janet och KG Grahn som nummer fyra, Barbro och Anders Wassén som nr fem. Tror det var så.
Vi hade berättat för Margit att vi bodde i en sommarstuga, och att vi fått arbete i Munkedal båda två, och att det var för kallt att bo i sommarstugan över vintern.
På slottet hade de renoverat upp en lägenhet till Kaj Jensen (en konstnär som bodde i Göteborg). Han var inte redo att flytta hit till Torreby Slott just då, så vi blev lovade av Stig, genom Margit och Bertil, att få bo där medan vi byggde.
Det blev 2 år, från hösten 1970 till midsommar 1972, då vi flyttade in på Fjällberg 10.
Nåväl, vi bestämde att vi skulle gifta oss på slottet den 5 september 1970.
Kajs lägenhet var den enda, som var renoverad i slottet, och för övrigt var det brädupplag (spindelväv i mängder) i restaurangavdelningen och i festsalen.
Det var bara att börja röja!
Mamma Lilly och pappa Yngve, Bengt och jag, hjälptes åt. Tyvärr dog Bengts pappa Erik den 2 juli 1970 samma år. Så därför blev det bara vi. Alla brädor och dyl hamnade i restaurangdelen. Vi kom fram till att vi skulle få plats i festsalen, som låg mittemot herrgården. Stig Widell ägde slottet vid denna tiden.
Så kom dagen, bröllopsdagen, den 5 september 1970. Vi gifte oss i Foss Kyrka och festen skulle då vara på Torreby Slott, och så blev det.
Vi åkte i karavan från Foss Kyrka till Torreby Slott. Vi var många, kanske 60-70 personer. Vi åkte med min äldsta syster och svåger. När vi såg Bergs Gård, hade hela karavanen stannat. ”Titta vad artiga de är, de har stannat för att släppa förbi oss”, säger jag. Min svåger körde förbi alla bilar i sakta mak.
Helt plötsligt på krönet, före backen ner mot Pilegård, kastar sig min syster över mig, för att jag inte skulle se vad som hade hänt. Två motorcyklar, som hade kommit ifrån Torreby-hållet, hade kört på fel sida i kurvan. Den första klarade sig, men den andra krockade med våra ungdomsvänner. Ungdomarna på motorcykeln dog, och våra fyra kamrater hamnade på lasarettet.
Oj, oj, oj – detta var förfärligt! Några av gästerna, som hade sjukvårdsutbildning, hade försökt att hjälpa ungdomarna till liv, men förgäves.
Vi hade en mycket duktig och omsorgsfull toastmaster, Stig Tidquist, som verkligen gjorde vad han kunde och mäktade med, för att få till lite stämning, i denna svåra stund. (Stig och jag arbetade ihop, som simlärare i Gårvik i många år.) Ingen berättade för oss hur illa det gått, men vi förstod.
Sommaren 1970 var ingen bra sommar. I juni, precis i skolavslutningen, blev jag vittne till en annan motorcykelolycka vid Munkedals bruk, och i juli dog min svärfar.
När vi kom till slottet, hade Stig Widell och Kaj Jensen målat hallen i slottet, medan vi vigdes i Foss Kyrka, så vi fick vara försiktiga med våra kläder.
Festen pågick till fram på småtimmarna. Vi sjöng för pappa Yngve kl 24.00, som fyllde 58 år.
Så småningom smög Bengt och jag upp i vår lägenhet. Vi hade en balkong utanför köksfönstret, som man kunde komma ut på från hallen utanför lägenheten, eller så kunde vi gå ut igenom vårt köksfönster, om man så ville. Det fanns inget räcke runt balkongen på den tiden.
Högt till tak var det också i lägenheten, 3,5 m minst. Vi hade en liten hall, där fanns toaletten. Ett litet pentry, ett sov- och matrum, och så det stora underbara rummet med kakelugnen. När det var kallt i lägenheten eldade vi i kakelugnen, bäddade framför och sov där.
Utsikten från stora rummet var mot fontänen, golfbanan, Fjällberg och Apelviken. Från matrummet såg vi herrgården, golfbanan och ner mot Apelviken, och givetvis också Fjällberg. Utanför de fönster som vette mot golfbanan, stod det vackra tulpanträdet. Tyvärr slog blixten ner i det och delade trädet.
Vi skötte slottet, medan vi bodde där. Kollade så att alla dörrar var låsta på kvällen, och att allt annat var i sin ordning. Jag var mörkrädd, nästan ibland även på dagen. Speciellt när ”Sjöman” gick ute på golfbanan och tjoade i sin mörka rock. Sjömannen bodde i ett litet hus, som låg där Syversens hus ligger nu, på övre Fjällberg. Hans bror bodde i en riskoja ovanför nuvarande Idyllen.
Golfklubben hade sitt i källaren på slottet, där det fortfarande är omklädnings- rum. När Bengt skulle byta proppar, fick han gå ut och runt till kortsidan, som vetter mot driving range. Som sagt, kakelugnen var bra att ha när propparna hade gått.
Vi hade ingen tv, så när taket skulle läggas om, bad vi takläggarna att sätta upp en tv-antenn. En morgon satt vi och åt frukost, när det singlade ner spån på våra smörgåsar, då blev det till att äta i stora rummet en period.
Under den tiden, strax innan de lade om taket, hade vi takdropp i det mindre rummet, där vi åt och sov. Ett tag droppade det säkert ner i 10-15 skålar och kastruller, som stod på golvet.
Takläggarna hade lagt ut presenningar i lägenheten ovanför oss, där Britt-Lis Fürst bor nu. Presenningarna hade de dragit upp en bit runt väggarna. När det regnade, så fylldes de med vatten. Bengt fick då ta med sig en hink upp och fylla hink efter hink med vatten, som han fick tömma ut igenom fönstret.
Vid ett annat tillfälle, bytte de fasadtegel på hela väggen mot hål 18:s green. Då blåste det rakt in i sov-matrummet. Springor på 2-3 cm runt fönstren. Det tog sin tid att byta teglet. Stig Widell tyckte synd om oss, så vi fick bo gratis under den tiden. Margit Westblad hade en liten butik med antikviteter i lägenheten bredvid oss. Det kändes tryggt att ha henne där.
Vi hade telefonnumret till Margit och Bertil, och de hade direktnumret till polisen, om det skulle hända något på slottet. En gång var det nära att de hade fått ringa.
En bil med många ungdomar körde fram till slottet och stannade vid stora ingången. De ställde sig på biltaket och kastade sten upp på våra fönster. Det var ganska sent på kvällen, så vi hade låst överallt. Men vi blev lite rädda, så vi ringde Margit och Bertil. Vi fick till svar att vi skulle höra av oss om det inte tog ett slut, då skulle dom ringa polisen. När ungdomarna såg att vi pratade i telefonen, vi stod i fönstret, så gav de sig iväg. Antagligen var de nog inte beredda på att det bodde folk i slottet.
Vi hade också små husdjur. En gång satt en liten skogsmus i slasken och hoppade. Den hamnade i en stor tändsticksask och ut i skogen igen, där den kom ifrån. Vid ett annat tillfälle funkade inte spisen, och det luktade dåligt i köket. En död mus låg i spisen, den hade bitit på sladden.
Vi hade också en tvättstuga en halvtrappa ner ifrån hallen, utanför vår lägenhet. Innanför den fanns det en vind med diverse saker. Bland annat en stor stege. Den fick vi användning för en gång, när en fladdermus visade sig i vårt mat-sovrum.
Bengt ställde sig på stegen med en handduk i handen. Tänkte bedöva fladdermusen med den. Det var lättare sagt än gjort. Den vek av hela tiden. Nåväl, vi öppnade alla fönster i stora rummet under natten, och på morgonen var den borta.
Som sagt, golfklubben fanns också och tränare var Stewart Addwick, som bodde på övre Fjällberg, på vänster sida precis vid infarten. En gång skulle Stewart utmana Sven Tumba Johansson i en golfmatch. Den första matchen gick på Torreby. Stewart vann. Tumba ville ha revansch. Det blev en till match, på Strömstad golfklubb. Vem vann? Jo, vår duktige tränare Steward Addwick! Vi såg båda matcherna.
Vi spelade inte golf när vi bodde på slottet, men när vi flyttat in i vårt nya hus på nedre Fjällberg (nr 10), och vi fick tre barn, som så småningom kom upp i ålder och ville spela, då började vi.
Vi föräldrar ställde ofta upp som markörer och caddies på barntävlingar. Alla fick hjälpas åt med både det ena och det andra. Jag gick tre steg i golfutbildning och var en av de två som var tränare i barngrupperna.
Inte att förglömma, varje slott med självaktning håller sig ju med minst ett spöke. Så även Torreby Slott. Bengt hade en gång nöjet att så när stöta samman med detta spöke. Bengt och jag bodde ju som sagt i en lägenhet på slottet mellan 1970-1972. Det första året var vi de enda som bodde där.
Mötet med spöket inträffade på Julafton 1970. Golfklubbens dushrum och bastu fick vi använda under vårt slottsboende. Bengt satte på bastun, tidig eftermiddag på julafton 1970 och då gick jag ner och duschade.
Lite senare gick Bengt ner och bastade (Vi ville inte lämna lägenheten tom.) Medan Bengt satt där i värmen och filosoferade, hörde han hur det knakade i taket. Det fortsatte under en lång stund, ca 5-10 minuter, och Bengt förstod att det var fotsteg. Han funderade förstås, på vem som kunde röra sig i slottet vid den tiden, på julafton, och för den sakens skull, var ju hela slottet låst. Det gjorde vi innan Bengt satte på bastun.
Rummet ovanför bastun i källaren är det som ligger innanför hallen, där det gamla väggfasta skåpet står, och där också baren var. Här förvarades virke m.m, för renoveringsarbetena. Ingen människa hade någon anledning att befinna sig där på julaftons kväll, och att det skulle vara jag, (Ewa), var helt uteslutet. Jag var mörkrädd och satte aldrig min fot utanför lägenheten ensam på sen eftermiddag eller kväll.
Bengt släckte ner och gick upp till mig. Trots att han var till 99% säker på att det inte var jag, så måste han ju ändå fråga, för vem skulle det ha varit, om det inte var jag? Vi gick runt hela slottet och kollade, och det fanns inga fotspår i snön. Det pågick renoveringsarbeten i slottet under veckan. Fler lägenheter till fler hyresgäster, men inte då på julafton. Nej, Bengt var helt säker på att det var någon form av spökeri.
Så småningom flyttade det fler människor in i slottet. Det kändes tryggt!
Familjen Grahn flyttade in mittemot oss, någon gång kanske i början av 1971, skulle vi tro.
Kaj Jensen, konstnären från Göteborg, vars lägenhet vi fått låna, flyttade också in, efter 1972, någon gång. Kaj målade vackra tavlor. En av dem köpte vi för 400 kr, när vi flyttat in på Fjällberg, sommaren 1972. Ramen var gjord av dörrfoder från någon av slottets dörrar, och duken, som tavlan var målad på, det var Kajs köksgardiner på slottet. Kaj firade sin 50-årsdag på Slottet. Det var mycket folk som kom och gick, bl.a. vi. Hans lägenhet låg på samma plan som Britt-Lis lägenhet.
Bertil Westblad var ordförande för fotbollslaget IFK (Änglarna) i Göteborg. Han såg till att det byggdes ett fritidshus till IFK på Södra Sjöritz 22, till IFK. Detta området hette Fätorp på den tiden, men heter alltså Södra Sjöritz nu.
Södra Sjöritz 22 var inrett för 11 personer, ett helt fotbollslag alltså. Detta köpte vi 1983, efter att ha bott knappt 10 år på Fjällberg, och ett och ett halvt år på Västergård. Vi längtade tillbaka till Torreby, med skogen och fjorden m.m.
I detta hus har Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Torbjörn Nilsson, Ralf Edström m.fl. i laget, kommit och gått.
Margit och Bertil Westblad ordnade ”Änglabaler” på Slottet. Väldigt trevligt!
Vårt boende på slottet, var helt fantastiskt. Denna härliga utsikt över golfbanan och långt i söder Gullmaren. Mot öster, det så kallade bankberget, 10:ans tee och fontänen på slottsgården. Det stora rummet med ca3,5 m i takhöjd, och en kakelugn, som var eldningsbar. Det vackra tulpanträdet vid 18:s green och Herrgården lite längre upp mot den underbara bokskogen, som fortsatte upp mot Porten. Driving rangen mot norr, där vi firade Midsommar med fika, dans runt midsommarstången, och där jag höll i lekarna under 10 års tid på 70-talet och början av 80-talet.
Torreby har alltid legat mig varmt om hjärtat. T ex så cyklade jag hit ut kl 04.00 på morgonen, för att gå på fågelsångsutflykt med en grupp, under några år. Jag var kanske mellan 12-15 år.
Ja, så kom den dagen då vi skulle flytta in i vårt hus på Fjällberg, midsommarafton 1972. Björn Gustavsson, som bodde nere vid stallet på Torreby, drog vårt lilla bohag, med traktor, över golfbanorna, till vårt nybyggda hus. Som trevliga grannar mittemot oss, fick vi återigen familjen Grahn. Alf Olsson byggde bakom oss, och familjen Ahnsberg längst in på gatan, mittemot Alf.
Så småningom kom övre Fjällberg till, och lite senare, som sagt, Södra Sjöritz och nu senast Färlevfjordsområdet, där vår dotter med familj har byggt.
Det blev fler och fler lägenheter på slottet. Hade vi bott kvar på slottet hade vi fått vår äldste son till granne.
År 2020. Nu får Torreby Slott en rejäl ansiktslyftning. Vi alla här ute, är så tacksamma för detta.
Tack för att ni räddar Torreby Slott!
Text: Ewa Hedlund Albertsson
Platser: Tureborg, Saltkällan, Torreby Slott, Fjällberg, Västergård och nu fortfarande sedan 1983; Sjöritz / Torreby.
Ewa & Bengt Albertsson