Arnos berättelser 10-2

På grötfesten i december 2009 berättade Arno Johannesson några anekdoter vilka på mångas begäran återges här.

På rätt sida älven

Det finns ett talesätt i Munkedal mellan de som bor på Centrum, Foss och Torp och de som bor på Stale, Önnebacka och Brukssamhället. Det lyder ”Att bo på rätt sida älven”. Rätt sida, ja där bor de sist nämnda. Förklaringen lär vara denna:

Efter en våldsamt snörik vinter år 1886, blev det i mars plötsligt ett mycket hastigt omslag av vädret till blidväder. Det blev riktigt varmt ute, och folk kunde vara ute i bara skjortärmarna. Dessvärre också ett intensivt regnande varvid all snö smälte alltför snabbt.

En natt steg vattnet i Kärnsjön 60 cm. Man förutspådde översvämning och jobbade hela dagen med att förankra broar, speciellt vid Torp och Bråland, med kättingar i stora träd vid sidan om, samtidigt som man noterade att vattnet steg oavbrutet. Trots dessa åtgärder sopade älven med sig båda dessa broar under följande natt, plus Bruksbron (vid Borgmästarbruket) och Tångebron. Mängder av såg- och massaved forsade med, för att så småningom hamna ute i Gullmaren.

Många var arbetarna på pappersbruket, och många var de som bodde på andra sidan av älven. De som bodde vid Torp och Foss-området fick nu mycket längre att gå till jobbet, då de blev tvungna gå runt samhället och över Kvistrumsbron och via Stale för att ta sig till Bruket. Vid denna tid var arbetstiden 12 tim, att gå fram och tillbaka gjorde inte dagen kortare… Man kan förstå att somliga tyckte det var bra att bo ” På rätt sida älven.”

Sagan om de små vättarna.

Samma snörika vinter, med tidig värmebölja och myckna regnande hände det att arrendatorn Harry på gården Lunden, bekymrade sig för sina små vättar som han visste bodde i ravinen mellan sjön Harkerud och Grimåsen. Man hade varnat för ras i grusgropen som låg på samma ställe. Det är bäst jag tar mig en tur ner till sjön och kollar, tänkte han. Snösmältningen var i full gång, det var halt och slipprigt att gå, och han halkade ett steg fram och ett steg bak. Han ställde sig nere vid sjön och spanade. Plötsligt fick han se dem lite längre bort, och smög sig närmare. Nu hörde han dem också, minsann åkte de inte kana i snön ner mot sjön, dom skrattade, ropade och roade sig. Han blev stående en stund och tittade på dem. Vattnet från sjön rusade ner mor Vattneröd, båda sjöarna svämmade över till Rölandsbäcken och vattnet steg ända upp mot gårdarna vid Norra Ler-Ryr.

Algot Johansson och hans fru stod vid gårdstunet och tittade oroligt på vattenmassorna, men gården låg högt, så någon fara för egen del hade han inte.

Grannen Hedda Lignell var också orolig, så mycket vatten bådar inte något gott, tänkte hon, samtidigt som hon undrade över var de små vättarna höll hus. Hon visste att de fanns, för hon hade ofta hjälp av dem både i fähus och i hönshus, men det var inget man talade om.

Hedda såg nu att vattnet svämmade över bron mellan Bohus-Dal och att en stor stock kom flytande ner mot Kikerudssjön. På stocken stod det flera småvättar och åkte, färden gick fort och de klamrade sig fast så gott de kunde, samtidigt som dom ropade på hjälp. Detta hörde Ture på Elseröd som sprang efter utmed stranden men insåg strax att han inget kunde göra, då vattnet var alltför strömt. Stocken närmade sig i hög fart utloppet till sjön, det fullkomligt dånade i forsen vid Sågbacken (numera Modalen). Nedanför fallet råkade jätten Fingal befinna sig, han hörde vättarnas rop på hjälp och med två stora steg klev han rätt upp i forsen och fångade upp stockens precis innan den skulle ge sig iväg utför. Han lyfte av de små tomtarna, och sedan fick de följa med hem till Fingals grotta och blev bjudna på stort kalas.