Anna i Dankane 84-1
Anna i Dankane
Avskrivet ur "Hällungen" 1974, författad av Sven Rydstrand, Bro.
Hon kallades i dagligt tal för Anna i Dankane, bland folket i bygden. Hennes egentliga namn var Anna-Britta Carlsdotter, för så stod det i kyrkboken. Efternamnet kunde ju vem som helst ha och ingen visste vem detta var. Men "Anna i Dankane" kände alla till, åtminstone på Stångenäs och i Tunge härad vid 1900-talets början. Anna i Dankane vävde och sålde huvuddukar. Det märkliga med dessa var det speciellt vackra mönstret som nu, 30 år efter hennes död, blivit uppmärksammat av hemslöjdare och andra experter på vävnader. Några av hennes egenhändigt tillverkade dukar finnes kvar. Folket väver också nytt efter hennes mönster. Man vet mycket litet om denna kvinna som vävde så mycket och så fint. Anna-Britta Carlsdotter var född på Stora Röstorp i Foss socken. Fadern, Carl Olausson blev sedermera torpare.
Han var född på torpet Myrane 1820 under Hede gärd i Foss. Även hans föräldrar voro bördiga från Foss och hette soldaten Olaus Hederlig och Anna Jacobsdotter. På mödernet härstammade "Anna i Dankane" från den kända bohuslänska prästsläkten Wingård som givit vårt land flera prästmän, biskopar och stormän. Annas mor, var Inger Helena, född Amundsdotter och var född i Tossene socken år 1809. Hon var en ansedd bonddotter, men när hon vid 40-års ålder gifte sig med den elva år yngre statdrängen i Foss, tycks det finnas spår av tragik over denna händelse.
Anna-Britta var enda barnet. Hon gick i skola i Foss och blev konfirmerad omkring år 1860. Kyrkoherden i Foss var då prosten och kyrkoherden Gustav Wilhelm Carlsson. Anna-Britta ville helst kallas för endast Anna. Hon hade gott huvud och var religiöst intresserad. Därför erhöll hon ett högt betyg av prästen för sin katekesläsning.
Sin fars bibel, som fortfarande (1975) finns bevarad hade Anna läst från pärm - till pärm. Hon gick ofta i kyrkan under hela sitt liv och hon tvekade ej att gå flera mil på söndagsmorgnarna för att få höra den präst hon bäst tyckte om.
På torpet Svinevik i Foss, var det fattigt och besvärligt och hustrun fick hjälpa till med att väva, sy och spinna ullgarn åt andra. Av detta arbete lärde moderna Anna att ta efter. Vävnadstekniken var troligen ett arv efter den wingårdska släkten. Anna blev särskilt kunnig i att väva huvuddukar av bomullsgarn i tvåskaft. Kvinnorna bar sådana dukar, både i helg som i vardag. Hattar var inte brukligt då.
År 1880 flyttade familjen till Orredalen vid Ferlev i Bro socken. Här började Anna att väva på allvar och när hon fått ihop ett tillräckligt lager, packade hon allt i en säck och begav sig ut i bygden för att sälja. 'Ibland passade det sig så, att hon kunde kombinera sina köpronder med ett kyrkbesök. Kvinnorna som kom till kyrkan var på
gott humör när hon träffade dem vid kyrkstallarna och det gick lätt att göra affärer. En krona, eller en och femtio var priset på en duk men ibland fick hon mer, då folk visste att hon hade det fattigt.
Sina vandringar och köpturnéer skedde regelbundet någon gång om året i Foss, Håby, Svarteborg, Krokstad, Hede, mil. Hon kände till alla ginvägar över berg och backar, när hon besökte folk i torp och gårdar. Hon fick på detta sätt, många bekanta i socknarna och dessa köpte gärna av hennes arbeten ty det var god kvalité i dukarna.
Föräldrarna dog kring sekelskiftet och Anna flyttade då till en liten undantagsstuga som kallades för "Dankane". Den låg också vid Ferlef och här fortsatte hon sitt arbete med att väva dukar. Hon stickade också strumpor och spann ull. Hon vandrade runt i bygderna fram till 80-årsåldern. I gårdarna fick hon oftast mat och kaffe. Pensionen var knappt tilltagen på den tiden och förtjänsten blev inte heller så stor. Hon behövde dock aldrig anlita fattigunderstöd men hon led ingen nöd och hade aldrig brist på kläder och mat. Sedan den nya lagen om ålderdomshem kom till, förordnades, att alla gamla som hade svårt med sitt uppehälle, skulle omhändertagas. I Bro tillkom år 1928 ett nytt ålderdomshem och då ansåg ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen att "Anna i Dankane" inte kunde klara sig längre i sin förfallna stuga och hon blev då hämtad och förd till "hemmet". Hon avled där år 1940, 93 år gammal. Men trivseln för Annas del på ålderdomshemmet var inte så helt och hon passade på att rymma några gånger och vandrade tillbaka till "Dankane". Men stugan hade rivits sedan Anna bortförts därifrån, och hon hämtades tillbaka sedan föreståndarinnan upptäckt försvinnandet. "Dankane" låg långt uppe i Skottefjället, fjärran från bygd och samhälle. Anna var rikt begåvad och hade kunnat utvecklat sig bättre om hon erhållit utbildning i sin ungdom.