Agnes och Herman Foss
Agnes och Herman Foss
Min farmor Agnes bodde långt inne i skogen. När jag var barn på 1940- och 1950-talen fanns ingen riktig väg fram till huset, bara en stig med tät skog på båda sidor. Varje Luciadag gjorde mamma oss barn i ordning för att åka till farmor för att lussa. Det gjorde vi på kvällen, när pappa hade kommit hem från jobbet. Han beställde taxibil, antingen bröderna Johanssons stora Volvo eller Erling Sahlstens deSoto. Vi tyckte det var väldigt spännande. Det gick inte att köra ända fram till huset. Om det var snö, stannade taxin vid den sista långa backen fram till stigen. Då fick vi pulsa i snön, först på vägen och sen på stigen genom skogen. Det var mörkt, lite kusligt men väldigt högtidligt. Vi fick hålla i våra lusselinnen och försöka undvika att få snö i stövlarna. Sista biten smög vi fram och började sjunga alldeles utanför ytterdörren. Efter framträdandet vankades förtäring.
Min storasyster Ann-Marie och jag gick ofta ensamma till farmor. Det var långt, kanske inte en hel mil men flera kilometer. När vi kom fram blev vi först bjudna på mjölk och smörgås. Farmor manade oss att äta riktigt mycket så att vi skulle orka gå hem. Vi satt och åt vid bordet mitt i köket, farmor satt på en stol borta i vrån mellan vedlåren och järnspisen. Hon drack kaffe ur en kopp utan öra. Det sprakade i järnspisen. Efter smörgåsarna satte vi oss på kökssoffan. Bredvid soffan fanns en hylla med en massa veckotidningar. Vi satt ofta tysta och läste. Det var kravlösa, rofyllda stunder. Farmors hund, Tussi, ville också gärna vara med på soffan. Men Tussi hade med tiden blivit en tjock liten hund, som inte orkade ta sej upp på soffan av egen kraft. Vi fick hjälpa henne med ett rejält tag om baken och putta upp henne. Farmors nästa hund hette Mufflan och hon behövde också hjälp upp på soffan. Farmor bläddrade i Hemmets Veckotidning och visade oss bilder på interiörer från slott och herresäten. ”Se, sån´t visar dom oss”, sa hon. Vi kunde ana en viss bitterhet i den kommentaren. Farmor visste vad fattigdom var.
Innan vi gick hem, fick vi middagsmat och måste återigen försäkra att vi ätit tillräckligt för att orka gå den långa vägen hem. Sen fick vi en slant, ibland en hel krona, för att vi hälsat på.
Farmor dog 1963, 89 år gammal.
Jag har inga minnen av min farfar Herman. Han dog två år innan jag föddes. Men fotografier är ju också en sorts minnen, så jag har faktiskt två minnesbilder av honom. Det första är bilden av en ung soldat tillsammans med andra soldater. Farfar var ”indelt soldat”. Jag noterade att han hade en väldigt framträdande haka. På den andra bilden domineras hans ansikte av en väldig valrossmustasch.
Jag kommer inte ihåg att vi pratade så mycket om farfar. Men vad jag förstått var han en humoristisk man. En episod återkom som talesätt hemma hos oss. Farmor och farfar noterade att ett djur rörde sej på gärdet framför huset. ”En hare”, sa farmor. ”Nej en kråka”, sa farfar. Så trätte de en stund. Farfar avgjorde tvisten och fällde kommentaren, ”Nu flög haren.” Denna kommentar användes ofta när vi syskon envetet trätte om vem som hade rätt. Ett litet arv efter farfar.
Farfar dog 1942, 72 år gammal, bara några dagar innan min äldsta syster föddes.
Agnes Herman
Farmor Agnes Eugenia föddes 1874 i Håby. Hon var Carl Petter Hansson och Anna Maria Anderssons första barn. Carl Petter står i kyrkböckerna skriven som backstusittare och arbetade som dräng på olika gårdar i Foss och Håby socknar. Familjen utökades under de kommande åren med ytterligare nio barn. Totalt bestod barnaskaran av sex söner och fyra döttrar.
Agnes bröder började sina banor i arbetslivet, likt de flesta egendomslösa unga pojkar och män, som drängar på olika gårdar i Foss. Två av dem tog senare värvning som soldater.
Tre av barnen dog i tidig ålder, två söner dog i kikhosta i späd ålder, en dotter i lungsot. En son dog, som sjöman under en resa till Brasilien. Ytterligare en son försvann efter att ha gått till sjöss. Han registrerades som obefintlig och sista spåret efter honom gick till Australien.
Anna Maria dog vid sin tionde förlossning, då hon födde en dotter.
Som femtonåring flyttade Agnes hemifrån. Då hon ansågs vara begåvad fick hon biträda folkskollärare Per Johan Johansson när han ambulerade mellan gårdarna i Foss. En kort period var hon piga i Göteborg men återvände till Foss. En krona i månaden var då en vanlig lön för pigor. Detta berättade hon för sonen Kalle i en intervju han gjorde med henne på 1950-talet.
Agnes mor Anna Maria dog av ”förblödning av barnfödsel” 1894. Agnes hade då gift sig med soldaten Herman Hansson Foss och flyttat till soldattorpet på Brudås. Hon tog hand om sin lillasyster, som fick växa upp som barn i familjen. Agnes fick 1895 sitt första barn och fick så två spädbarn att sköta.
Farfar soldaten Herman Hansson föddes 1870. Han var son till Marta Lena Hansdotter och en okänd fader. Marta Lenas föräldrar, torparen Hans Andersson och Chatarina Svensdotter, fick sammanlagt sex barn. Två av barnen dog i späd ålder av mässlingen. En dotter togs om hand av släktingar i Uddevalla och dog i lungsot sju år gammal. Marta Lena var yngst i syskonskaran.
När man följer Marta Lenas liv via husförhören verkar det uppenbart att hon hade ett svårt liv. Modern dog när hon var 18 år. Därefter följde hon fadern till olika gårdar. Inledningsvis var hon noterad som piga, därefter som inhyseshjon. Vid 22 års ålder uppmanades hon att lära sig ”innanläsning och christendom”. I husförhören står fortsättningsvis att hon kunde läsa innantill, men var okonfirmerad. Varför får förbli en obesvarad fråga.
Hon födde tre barn; Amalia Charlotta, Gustava och Herman. Alla skrevs in i kyrkböckerna som oäkta.
I husförhörslängderna står antecknat under rubriken ”Frejd och särskilda anmärkningar” att Marta Lena enligt tidens sed, fått undergå ”penitens” (straff/botgöring), sammanlagt tre gånger, detta för att ha brutit mot sjätte budet; Du skall icke begå äktenskapsbrott.
Hennes tre oäkta barn var anledningen. Botgöringen utgjordes på den tiden mestadels av ett förmaningstal av församlingens präst, offentligt i kyrkan eller i enrum. Huruvida en okänd barnafader fick undergå någon botgöring framgår naturligtvis inte!!! Herman var Marta Lenas yngsta barn. När Herman var en månad gammal, dog hans syster Gustava i scharlakansfeber.
När Herman, som 20- årig indelt soldat flyttade, till soldattorpet Brudås följde Marta Lena med. Hon bodde där tills hon dog av bröstlidande år 1900.
Herman övertog torpet efter den tidigare soldaten Johannes Foss och fick samtidigt efternamnet Foss.
Indelningsverket var ett sätt för kronan att ha organiserad militär personal tillgänglig för mobilisering i tider av hotande krig. Enligt beslut från 1683 skulle bönderna i ett landskap sätta upp och underhålla ett regemente på 1200 man. Landskapet delades upp i rotar som bestod av ett antal gårdar. Roten skulle hålla soldaten med torp och tillhörande mark . Man ville gärna att soldaten hade en familj som kunde hjälpa till att ta hand om torpet om soldaten skulle ut i strid. Genom indelningsverket fick Sverige militärer, som var i det närmaste självförsörjande. De levde som jordbrukare i fredstid. På så vis kunde staten spara in kostnaden för soldatens lön.
Värvningen av indelta soldater skedde främst bland de egendomslösa, fattiga och drängar. Under fredstid var det ett sätt att komma upp sig, få ett eget torp, uniform etc. Soldaten skulle vara mellan 18 och 36 år, vara välbyggd, frisk och sund och minst 172 cm lång.
Herman passade väl för rollen som soldat. Han var egendomslös, 20 år gammal, och enligt soldatakten 175 cm lång. En soldat skulle också visa upp ett intyg från prästen om god frejd, d.v.s gott anseende och dessutom genomgå och godkännas vid en läkarundersökning.
Herman genomgick utbildning vid infanteriet i Backamo. Under 1800-talet omfattade rekrytutbildningen 42 dagar och innehöll både skolämnen och militära ämnen som t.ex. exercis, gymnastik, fältskjutning och fäktning. Herman blev vid slutprövningen 1893 Med beröm godkänd som Korpral nr 12 Foss.
Under Hermans tid som soldat var Sverige inte inblandat i krig. Varje år deltog han dock i kompanimöten som hölls på Backamo dit han tillsammans med de andra soldaterna fick marschera. Samlingsplats för avmarsch var, vad jag erfarit, antingen Foss kyrka eller Kvistrums gästgivaregård. När indelningsverket upphörde 1901 blev han inskriven som värnpliktig f.d. vice korpral i Landstormen.
Herman och Agnes gifte sig 1894 och Agnes flyttade in på Brudås.. Hon var då 20 och Herman 24 år. Soldattorpen varierade i de olika landskapen. I Mellansverige bestod de av ett stort kök, som samtidigt fungerade som vardagsrum och sovrum, en kammare och en inbyggd förstuga samt ”erforderlig inredning med spis och ugn”. Vanliga mått var 24 fot (8,4 m) längd och 14 fot (4,9 m) bredd. Torpet på Brudås hade byggts 1850 och var förmodligen inte så mycket större än så; ca 40 kvadratmeter!
Soldaten fick av rotebönderna en engångssumma kallad lega, dessutom matvaror, utsäde, ved, kvarnskjutsar etc. Detta kallades hemkall. I övrigt skulle han själv försörja sig och sin familj på torpet. De första åren bodde i torpet förutom Herman och Agnes, Hermans mor och hans syster Amalia Charlotta och som inhyst hjon också den sjuklige f.d. torparen Högberg.” Han delade kammaren med Marta Lena”, sa Agnes i den bandade intervjun. Det måtte ha varit trångt i det lilla torpet, särskilt med tanke på alla de barn som skulle komma. Mellan 1895 och 1912 födde Agnes tio barn; Harald, Hedvig, Karl, Axel, Gustav, Ernst, tvillingarna Hulda och Ellen, Ester och Astrid. Tillsammans med Agnes syster Sigrid växte elva barn upp i torpet. Det var ont om pengar och ont om mat. Och det var svårt att få köpa av bönderna. Det gällde dock inte alla. Agnes berättade att en bonde i Pilegård en gång kom ut med en säck med fem kilo havremjöl, som hon uppenbarligen fick. ”Det skall vi berömma honom för”, sa hon.
Huset var litet, alla skulle samsas i kök och kammare. Under de första åren i torpet var kammaren dessutom upptagen av Marta Lena och Högberg. Sonen Kalle berättade att trots armodet hade barnen det bra. Om söndagarna kunde de gå upp i kullen vid torpet, ”ha roligt, rasa och slå kullerbyttor”.
Huset Berget på Frötorp ca 1917. Från vänster Gustav, Axel, Hedvig med fästmannen Erik, Karl med Olga framför sig, tvillingarna Hulda och Ellen, Astrid och Ester med föräldrarna Agnes och Herman bakom sej. Äldste sonen Harald fattas på bilden.
När Herman inte längre var soldat, hade rotebönderna ingen skyldighet att hålla honom med lega, hemkall eller torp. Han övertog torpet och marken som arrende år 1908 för en årlig summa av 96 kronor. 1917 flyttade familjen från Brudås till Berget under gården Frötorp, beläget på höjden mellan stationssamhället och hamnen i Munkedal. Berget var ett f.d. soldattorp som Herman köpte för en summa av 300 kr. För att utnyttja tomten betalade de ett arrende på 24 kronor årligen. De hade inte pengar att betala kontant, men välvilliga människor lånade dem pengar.
Huset på Frötorp var inte stort det heller. Det var ett brädbeklätt timmerhus där boytan uppgick till 33 kvadratmeter. Herman arbetade nu på Fabriken, dvs Munkedals pappersbruk. Enligt Agnes tjänade han tre kronor om dagen. Allteftersom barnen blev äldre fick de hjälpa till med försörjningen. Döttrarna fick bli ”lillpigor” hos folk som hade det bättre ställt. Sönerna fick också bidra. En av sönerna, min far Gustav, ”vallade Wallmans ko” som barn för en årslön av tre kronor samt ett par trätofflor.
Tydliga räkenskaper visar att Herman punktligt betalade av på det privata huslånet och 1927 var huset betalt. 1938 kunde han också friköpa tomten.
En Kunglig kungörelse av år 1933 hade gjort det möjligt att ansöka om ”förbättrings och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på landet”. Agnes och Herman ansökte 1934 om ett lån på 1300 kronor och fick detta beviljat med borgensmän och ”manhuset” som säkerhet. I sin ansökan skriver Herman ” Huset är i stort behov av reparation då lägenheten är synnerligen trång och för det stora antalet personer som bo i lägenheten är tillbyggnaden också av stort behov”. Vid detta tillfälle bodde där åtta personer.
Huset förbättrades såväl utomhus som inomhus och en källare grävdes ut. Det fick också en tillbyggnad. Hälsovårdsnämnden och Egnahemsnämnden godkände ombyggnaden som enligt reglerna nu även skulle innefatta skafferi med ventil. Hela ombyggnaden uppgick till 1706 kronor. Nu blev huset 58,25 kvadratmeter, med dagens mått inte särskilt stort, men betydligt större än den stuga man först flyttade till.
Alla Agnes och Hermans barn nådde vuxen ålder. En dotter, Olga, dog dock tragiskt 23 år gammal i difteri. Samtliga var musikaliska, och hemmet präglades av mycket sång och musik. Herman trakterade själv ”magdeburgare”, ett dragspel som också kallas durspel. Gustav spelade fiol och Astrid komponerade låtar. Kalle blev Munkedals nöjespappa i under många år.
Från vänster Karl, Ernst, Gustav och Axel Ellen, Olga, Hulda, Hulda, sittande Astrid och Ester
Äldste sonen Harald saknas på bilden
Inget av Agnes och Hemans barn lever idag. Minnen bleknar tyvärr alltför fort. För min egen och för framtida släktingars skull, har jag velat bevara så mycket som möjligt av denna vår historia. Det blev en berättelse om en familj, som trots fattigdom och nöd, med idogt arbete klarade de svåra åren, och gav sina barn så mycket bättre villkor för sina liv. Och vi är nu många, i flera generationer, som räknar vårt ursprung från Agnes och Herman, Brudås och Berget under Frötorp.
Ingegerd Foss, dotter till Gustav, med benägen hjälp gällande släktforskningen, av Lennart Cederlund, son till Ester.
Fotografierna, utom Hermans och Agnes´ porträtt, är tagna av Oskar Färdig.
.