Ökat välstånd i Munkedalsbygden sedan Bohuslän blev svenskt 23-1

Ökat välstånd i Munkedalsbygden sedan Bohuslän blev svenskt

För att förstå hur samhället Munkedal kunde uppstå just där det ligger idag så är det intressant att gå tillbaka till tiden när Bohuslän blev en del av Sverige. Men innan vi börjar där behöver vi ta oss ännu längre bakåt i tiden för att förstå vad det var för ett landskap som Sverige fick överta från Norge år 1658.

Flertalet gårdar i Bohuslän har mycket gamla anor. Ett flertal fanns redan innan kristnandet och ytterligare några etablerades som gårdar under medeltiden. Troligt är att det både fanns självägande bönder och kungliga storgårdar under järnåldern. När så kyrkan etablerades skänktes flera av kronans gårdar till kyrkan och klostren i t. ex. Dragsmark och Tönsberg. T. ex. så skänktes 50 gårdar till Dragsmark av Håkon Håkansson på 1200-talets slut och 95 gårdar bara i Älvsyssel och Ranrike till St Mikaels kapell i Tönsberg av Haakon V Magnusson år 1317. Efter reformationen som genomdrevs 1536 i Danmark, återgick dessa gårdar, som blivit klosterhemman, till att bli kronogårdar (Widgren 1997). Gården Munkedal är en av dessa.

Efter att digerdöden hade förorsakat en befolkningsminskning på 1300-talets mitt följde en ca 100 år lång agrarkris – »den medeltida agrarkrisen«. Med agrarkrisen följde svält och massdöd. Under denna tid blev ett stort antal av landskapets gårdar ödegårdar. Det gällde såväl kronogårdar som skattegårdar. Dessa gårdar saknade ägare men kunde till viss del brukas av granngårdarna, åtminstone som ängs- och betesmark. Mark som brukades låg till grund för de skatter som skulle betalas varför man även kunde skatta för brukandet av en ödegårds tillgångar (Framme 1994).

Gårdar kunde ägas och beskattas på olika sätt. Kronohemman ägdes av kronan, men de brukades som regel av en så kalllad åbo som betalade del av avkastningen som arrende. Man kunde ärva rätten att vara åbo på en gård. Frälsehemman ägdes av adeln. De kallades på 1600-talet för säterier, de fick behålla sin avkastning och var skattebefriade. Ofta ärvdes de av ett barn som brukade gården vidare. I Foss socken hade Torreby status som säteri och det ägdes 1658 av Margaretha Huitfeldt men köptes 1661 av Rutger von Aschenberg.

Sedan fanns det skattehemman som ägdes av vanliga bönder. De fick betala skatt i natura efter vad de producerade. Dessa gårdar ärvdes av barnen; sönerna ärvde dubbelt så mycket som döttrarna. Äldsta sonen ärvde vanligen rätten att vara den som bebodde och brukade själva gården, så kallad åsätesrätt. Detta var det vanliga norska sättet att ärva och det stannade kvar när Bohuslän blev svenskt (Widgren 1997). Värt att nämna är att romaren Tacitus beskrev nordborna redan år 98 och noterade då att kvinnorna hade rätt att samäga och ärva och det var något som då var exotiskt i jämförelse med södra Europa (Tacitus 98). Den här typen av arvstraditioner gjorde att många av gårdarna hölls samman utan att delas i många små skiften. Det har förekommit mindre byar med två eller flera gårdar intill varandra vilket syns i några av kartorna från 1600-talet. Men eftersom gårdarna i Bohuslän som regel varit små enheter begränsade av topografin så har de inte haft möjligheten att försörja alltför många hushåll. I Foss kan vi t. ex. se att det var tre gårdar i en by under Bergs gård (karta över Berg 1768). Vi kan även se att det fanns en by med två gårdar på Brevik (nuvarande Saltkällan) och att det där även fanns en bystruktur med strandsittare längst in i Saltkällefjorden (karta över Brevik 1708). Likaså bör det funnits en bystruktur i Foss då det finns både Stora Foss, Lilla Foss, Foss Västergård och Foss prästgård som gamla gårdsnamn.

När Bohuslän blev svenskt vid freden i Roskilde 1658 så var det ett fattigt landskap som Sverige övertog. Den svenska kungamakten var mån om att man skulle dels försvenska Bohuslän och dels se till att landskapet blev självförsörjande. Danska kronan hade i princip skövlat landskapet på skog och t.ex. var all ekskog använd till danska flottans behov. Landskapet hade drabbats hårt av krig och oår. Bönderna levde av vad jorden kunde ge. Då började man titta på vad man kunde nyttja av andra tillgångar för att dryga ut möjligheten till försörjning. Det kunde innebära att man byggde kvarnar och sågar i vattendrag, att man skapade saltkittlar för att utvinna salt ur havet och att man nyttjade fiske i stranden från såväl sjöar, älvar som ur havet (Framme 1999). Man kom också att anlägga lastageplatser för utskeppning vid t.ex. Saltkällan, Åtorp och Torreby. Vid vattenfallen i Kvistrumsälven nedströms Torps gård anlades Borgmästarbruket och vid vattenfallen i Munkedalsälven anlades med tiden mjöl- och sågkvarnsverk, spiksmedja, vadmalsstamp och färgeri på gården Munkedals ägor. Vi kan se att de gårdar som med tiden blev ståndsmässigt bebyggda som regel hade tillgång till mer än vad jorden kunde ge. Där fanns vattenfall i bäckar och älvar som kunde driva småskalig industri, där fanns möjlighet att försörja fler än bara gårdens folk och där uppstod behov av fler arbetare. Där fanns ibland lertäkter för tegelbränning (Ryr, Saltkällan, Torreby) eller lastageplaster för utskeppning (Torreby, Saltkällan, Åtorp). Dessa gårdar kom med tiden att locka adelsmän, officerare och borgare. De gårdar som hade småskaliga bruk på sina ägor kunde med tiden bli ståndsmässigt bebyggda, med mangårdsbyggnader i form av herrgårdar.

På 1600-talet byggde också svenskarna upp en organisation med gästgiverier som möjliggjorde kommunikation genom ett enklare resande längs med de stora vägarna (Framme 1999). Kvistrums gästgiveri är ett betydande och omskrivet exempel på detta. Det var också en strategiskt viktig plats med en betydelsefull passage med bro över Kvistrumsälven. Rutger von Aschenberg kom att bli en betydande person i Bohuslän. Han ägde flera av de betydande gårdarna och vistades gärna på såväl Gullmarsberg som på Torreby. Han intresserade sig för böndernas levnadsvillkor och ville se att de fick bättre förutsättningar genom ett förbättrat jord- och skogsbruk, andra näringar samt mer organiserad handel och sjöfart. Kungamakten ville att gårdarna skulle vara självförsörjande såväl i krigs- som fredstid. Flera av kronogårdarna valdes ut som militärboställen och man önskade att varje hemman skulle bebos av en officer som hade överinseende över gården och ryttarnas leverne. På så sätt fanns också kompetenta officerare utposterade i Bohuslän och de kunde bidra till ordning i fredstid samt en försvenskning. Vid Kvistrum (på platsen där Tingshuset idag står) byggdes Karl XI:s skansar som försvarsanläggning för att skydda det värdefulla Kvistrumspasset. När Rutger von Aschenberg dog 1693 kom flera av hans gårdar att reduceras till kronan och en ny indelning kunde ske varefter flera av dessa kronogårdar kom att bli militieboställen (Uddgren 1953). Som sådana skulle de också med tiden bli ståndsmässigt bebyggda, med sexdelade salsbyggnader, ibland uppförda enligt typritningar (Ehrensvärd 1997). Även häradshövdingar och kronofogdar efterfrågade denna typ av ståndsmässiga hus.

Därigenom har vi fått ovanligt många gårdar med mangårdsbyggnader i form av herrgårdar; Ryr, Vågsäter, Munkedal, Hensbacka, Saltkällan, Åtorp, Lilla Foss och Torp. Även Smedberg, Berg, Faleby och Bråland har varit välbeställda gårdar med finare mangårdsbyggnader. Gullmarsberg, Holma och Torreby har anor som ståndsmässiga gårdar redan innan Bohuslän blev svenskt.

Under våren har två studenter i Kulturvård vid Uppsala universitet, Campus Gotland skrivit sitt examensarbete om alla dessa herrgårdar. Till nästa nummer kommer en närmare presentation av detta!

Text: Kristin Balksten

https://historiskakartor.lantmateriet.se/hk/viewer/inter�nal/N23-1:1/4c4d535f4e32332d313a31/lms2/LMS/Foss%20 socken%20Foss%20sn/Sockenkarta, hämtad 2023-05-19

Källor:

Ehrensvärd, Ulla (1997). Soldatens boning. Kulturmiljövård nr 2/1997. S. 17-23

Framme, Gösta (1999). Jordrannsakning och skattläggning i Bohuslän 1662-1666. Göteborg: Språk- och folkminnesinstitutet

Framme, Gösta (1994). Ödegårdar i Foss och Håby socknar. Spår av odling/Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet sammanställd av Birgitta Ernby. S. 84-92

Uddgren, Hugo Edvard (1953-1961). Kungl. Bohusläns regemente och dess hembygd: inför ett trehundraårsminne. Uddevalla

Widgren, Mats (1997). Bysamfällighet och tegskifte i Bohuslän 1300-1750. Uddevalla: Bohusläns museum Lantmäteriets historiska kartor; historiskakartor.lantmateriet. se, 2023-05-19