Uppförsbacke
När man som jag nu har hamnat i flacka Uppland och tänker tillbaka på uppväxttiden i Munkedal, så kommer man osökt ihåg det minst sagt kuperade landskapet där. Här i Rånäs har vi bara en backe, egentligen är det ju backe på båda sidor om grusåsen, men den ena är mycket brantare. Så det är cykelvänligt, om det inte vore för att det blåser ibland, jag höll på att blåsa av banvallen från före detta järnvägen mellan Rånäs och Rimbo ett par gånger en dag, i kraftig sidvind.
Men i Munkedal var det backarna, som tog emot mer än vindarna. När jag vuxit i cykeln jag fick, när jag lärt mig cykla vid 7-8 års ålder (den var stor så att man inte skulle växa ur den direkt, liksom alla kläder man fick, som nästan var utslitna, när man vuxit i dem), blev det så att man mest höll sig runt Stationssamhället, där jag bodde, bara att cykla UPP till skolan frestade på, trots att cykelställen var placerade nedanför den sista och brantaste uppförsbacken.
Trots att det är svårare att minnas nerförsbackarna, fanns de också.. Jag fick en hastighetsmätare till min cykel och när Göran Andersson, senare skolvaktmästare, i sin cykelverkstad i det lilla röda huset hos Henning Niklasson hade monterat denna och en liten S-skylt bak, så som bilarna hade, gällde att prova hur fort man kunde cykla. Vi hade ju "Rikstvåan" (E6) rakt genom samhället , så det var den man fick testa på. Om jag startade vid pensionat Solliden ovanför Niklassons och trampade så mycket det gick ner mot vägporten under järnvägen, kunde jag komma upp i 25 km/tim, inte så mycket, men jag hade inte växelcykel som vissa andra, min klasskamrat Bengt Niklasson t. ex.
Så efter några år blev det moped, man blev mer mobil så att säga och konditionen sjönk betänkligt. Jag hade en tvåväxlad Crescent med Sachs-motor, min meste kompis då och klasskamrat Göran skulle ha innemopeden Puch, också den hade två växlar. Men till skillnad från alla andra Puch-åkare körde han otrimmat, han hade inte slagit ur "pluggen". Dessa var från ett av de sista åren med "trampmopeder", sedan blev det fasta fotpinnar och kickstart och effekten höjdes från 0,8 hk till 1 hk. Dessa 0,8 hk kunde utnyttjas på olika sätt, min Crescent hade "hög etta" och "låg tvåa", med Puch var det tvärtom. I uppförsbackar hade man på Crescent fin anslutning mellan växalrna, när man växlade ner, Puch däremot tappade farten då motorvarvet blev för högt på "ettan". Nerför bromsade Crescent, när den "varvade ur" på "tvåan", men inte så med Puch!
Ibland åkte vi hela varvet, d.v.s. Stationen - Bruket - Lycke - Stale - Kvistrum - Stationen. Och då, i högervarv, åkte jag ifrån Göran uppför Gjuteribacken, men i vänstervarv körde han ifrån mig nerför. Det fanns en fin testbacke om man ville kolla att motorn på mopeden var i fin form. Hade man sotat avgassystemet väl, hade ett fräscht tändstift och rätt munstycke i förgasaren behövde man inte växla ner utan kunde köra på "tvåan" uppför hela backen från "Hede håla" mot Hedeholm och Stale.
Det var ju litet speciellt att bo bara 20 m från "Rikstvåan" och 40 m från järnvägen, som vi gjorde. Det var mycket trafik, men man vande sig, så normalt blev man inte störd av den. Fast MYCKET tidigt på morgonen kom det ett godståg norrut och växlade och det var nog litet störande. Frågan är om detta inte också samtidigt var ett tjänstetåg, som hade med sig det motorvagnsset, som senare skulle bli "arbetaretåget" från Rabbalshede till Uddevalla, och vilket passerade Munkedal kl 0612, och personvagnarna, som skulle bli skoltåget, vilket passerade kl 0723, jag orkade aldrig gå upp och kolla.
Men det var en situation, då trafiken störde extra och det var när vintern och halkan kom och långtradarna på natten fastnade och stod och slirade i den lilla uppförsbacken förbi Sahlstens och Konsum, där jag bodde. De kunde inte ta sats efter att ha svängt 90 grader från vägporten, man blev väckt av slirandet. Och när det trots allt kom litet snö på vintrarna kunde vi från våra fönster se på bilarna när de med sladd runt Snickerifabriken försökte hålla farten uppe för att komma upp för backen till Vadholmen. Man kunde slå vad om vilka som skulle klara backen och vilka som skulle komma backande tillbaka för att ta ny sats.
Folkvagnarna kom nästan aldrig tillbaka. Nåja, så småningom blev det ju vår, tjälen gick ur marken, hela konsumhuset började gunga igen i leran när tågen eller tunga lastbilar passerade och det blev dags att ta fram cykeln eller mopeden ur vinteridet för att ge sig på backarna igen.
"Per i Konsum"