Till Ordförande i Foss sockens sockenstämma 88-2
Motion om inrättande av slöjdskola, eventuellt också skogs d:o for socknarna Foss. Håby och Svarteborg. Inlämnad av direktören på Munkedals bruk, Löjtnant P Laurel!, 1874.
Till Ordförande i Foss sockens sockenstämma
Genom det uppdrag Församlingen lämnat mig att deltaga i revisionen af Församlingens räkenskaper, har jag blifvit gjord uppmärksam på det ovanligt höga belopp, hvartill kommunalutskylderna inom Församlingen uppgå, och dervid afven observerat att dessa kommunalutskylder huvudsakligast äro behöfliga för att täcka utgifterna för fattigvården. Del är nämligen en sorglig sanning att nämnda utgifter äro inom Foss socken större än på de flesta andra ställen inom vårt land, och deraf kan med temlig visshet draga den ännu sorgligare slutsatsen, att fattigdomen inom Kommunen är ovanligt stor. Detta förhållande är så mycket mer nedslående, då det observeras under förhållanden sådana som de närvarande, hvilka för den obemedlade arbetaren äro de gynnsammaste, som någonsin inom vårt land förekommit.
Gjord uppmärksam på dessa förhållanden måste hvarje församlingsmedlem kanna sig kraftigt manad, att söka utröna orsaken till det onda och tjenligaste medlen för dess afhjelpande.
Hvad orsakerna angå, så synas de ej ligga i lokala förhållanden. Den jord som odlas, år i allmänhet mycket gifvande, hvadan det arbete, som på densamma nedlägges, bor vara gifvande. Ortens låge är gynnsamt så att dess produkter kunna säljas fördelaktigt på samma gång arbetaren här jemförelsevis billigt kan förse sig med sina förnödenheter. Orten synes derför vara bättre lottad, än många andra inom landet. Orsaken till fattigdomen måste ligga, som mig synes, på annat håll, jag vill försöka gifva den en förklaring.
Den obemedlade befolkningen, som uteslutande måste lefva på sin arbetsförtjenst, år för sitt uppehälle ovilkorligt beroende af följande vilkor:
I. att den kan arbeta.
2. att tillgång på arbete finnes och begangnas.
3. att för ar betet erhålles en nöjaktig betalning.
Hvarförutom ännu ett vilkor skulle kunna tilläggas, nemligen, att arbetaren har omtanke nog att under den tid, då helsa och krafter tillåta, göra besparingar, så att något finnes att tillgå, då sjukdom eller ålderdom förorsaka förtjenstens minskning eller upphörande.
Hvad det första af de anförda vilkoren beträffar, så kan det ej förnekas att befolkningen inom denna ort har mycket liten arbetsskicklighet. Den manliga befolkningen kan i allmänhet endast sköta de göromål som tillhöra lantbruket och vid de årstider då sådant arbete ej finnes att tillgå, blifver han oftast sysslolös. Den qvinliga befolkningen är likaledes van endast vid de alldagliga sysslorna för hushållet och vid att deltaga i arbetena vid åkerbruket, hvadan den tid, som för dessa ändamål ej behöfves, går förlorad.
Hvad det andra beträffar, så synes tillgången på arbetsförtjenst numera vara riklig den tid på året då arbetet vid lantbruket kräfver stor arbetspersonal, men under den återstående delen af Året, är den åter högst denna omständighet berör naturligtvis till stor del af den förut påpekade bristen på arbetsskicklighet, som gör att når arbetena vid lantbruket upphört, intet annat arbete af den ledige arbetaren kan sökas, men det beror äfven deraf att jordbrukaren i denna trakt, mindre än i många andra trakter, kan lemna sysselsättning för sina arbetare året om.
Hvad det tredje vilkoret, rörande arbetsförtjänsten angår, så kan ej nekas, att förhållandena för arbetaren i detta hänseende på de sista två åren förbättrats. Till följe af den periodiskt återkommande bristen på arbete i orten tvingas en stor del af dess bästa arbetskrafter att söka sig sysselsättning på annat håll. Derigenorn uppkommer vid andtider inom lantbruket en brist på arbetare, som understundom till mehn för lantbruket för någon kort tid uppdriver arbetslönerna till och med öfver det måttliga. Men oaktat här ofvannämnda förbättring och tillfälliga prisstegring år dock arbetsförtjensten i allmänhet ganska knapp och blifver, om afseende fästes vid den stundtals återkommande arbetsbristen, alldeles otillräcklig.
Hvad slutligen angår det sista vilkoret eller arbetarens omtanke att göra besparingar, så hafva ortens arbetare hittills endast undantagsvis kunnat förtjena mer än dagens nödtorft, hvadan några sådana svårligen kunnat göras.
Af vad förut blifvit anfördt synes, att den obemedlade arbetaren i vår ort arbetar under för honom så ogynnsamma förhållanden, att man ej kan vänta ett för hans ekonomi gynnsamt resultat.
Jag vågar ej hoppas att dessa ogynnsamma förhållanden kunna hvarken hastigt eller helt och hållet förändras, men jag vill påpeka några åtgärder som det synes mig att man kan och bör vidtaga. I många trakter af vårt land halva på sista tiden slöjdskolor blifvit inrättade, i hvilka barn och ungdom erhållit undervisning i handarbeten af alla slag. Det synes vara utom allt tvifvel, att en sådan skola, i hvilken undervisning i lämpliga yrken meddelas, kunde för det åsyftade ändamålet blifva af stort gagn. Den manliga ungdomen skulle kunna erhålla undervisning i handarbeten af alla slag, som möjligen skulle gifva honom en oavbruten och tillfredsställande förtjenst för hela året eller åtminstone kunde lära honom att på lönande och gifvande sätt använda de långa vinterqvallarna och de dagar då annat arbete ej erbjöds. Den qvinliga ungdomen kunde likaledes lära sig att nyttigt använda den tid, som af de husliga göromålen ej upptagas.
I det föregående har jag påpekat den omständigheten, att lantbrukarne i denna trakt, mindre an i många andra, kunna lemna sina arbetare sysselsättfling året om. I de fiesta trakter af vårt land finnes nemligen ännu någon skogstillgång, hvarigenom arbetarne, då de från lantbruket äro lediga, ofta kunna sysselsättas i skogarne. Som vår trakt är nästan skoglös, så saknas här denna verksamhet. Men inom denna trakt finns skogsmark som för skogsodling år lika bördig, om icke bördigare än skogsmarker på de flesta andra ställen. Närheten till hafvet gör att skogsprodukterna här får ett vida högre värde än på andra trakter, som ej genom läget äro lika gynnade. Priset på skogsprodukter har dessutom på senare tiden stigit till en höjd, som gör skogsodlingen högst lönande. Genom att allmänt egna sig åt skogsodlingen på sådan mark, som dertill med skäl kan upplåtas, skulle derför Bohusläns lantbrukare kunna lemna en välkommen arbetsfötjenst åt många arbetare, som i annat fall gå sysslolösa, och på samma gång förvandla sina kala och ofruktbara betesmarker till vackra skogstrakter, som i inbringande afkastning kunde drifva en sådan skogsodling, fodras insigter, som lantbrukaren i allmänhet varit i tillfälle att förvärva sig. Genom att med en slöjdskola, sådan som förut blifvit ifrågasatt, förena en praktisk kurs i skogshushållning, skulle man sannolikt kunna bibringa dem, som derför intressera sig, de för förenämnda ändamål nödige insigterne och derigenom på ett kraftigt sätt befrämja ett af lantbrukarnes viktigaste intressen, som han hittills synnerligast i Bohuslän alldeles försummat. Sedan en sådan skogsodling hunnit utvekla sig, kunde här liksom på andra ställen, lantbrukare lemna sina arbetare jemnare arbete året om, han kunde derigenom förekomma att de för lantbruket nödiga arbetare öfvergavo honom för att söka sig arbete på annat håll, och han kunde utan onaturligt hög betalning halva sina arbetare då de under andtiderna behöfves.
Med hvad förut blifvit yttradt, har jag velat visa behofvet af en slöjdskola för Foss socken och närmaste trakt. Då dermed har åsyftats bland annat nedsättning i kostnaderna för socknens fattigvård, så skulle man mot förslaget kunna anföra, att den kostnad, som den föreslagna slöjdskolan skulle medföra för församlingen, skulle blifva större än den möjliga nestättningen i kostnaden för fattigvården. Denna anmärkning år så till vida riktig, att under de första åren af slöjdskolans verksamhet kan den ej märkbart inverka på välståndet inom orten, hvadan utgifterna öfver skolan kommer att blifva en direkt tillökning i församlingens utgifter. Men då de årliga utgifterna förr fattigvården öfverstiga 4000 Rdr under det att kostnaden för skolan ej torde komma att drabba församlingen med mer än 600 å 800 Rdr, så år jag öfvertygad, att skolan efter några års verksamhet skulle komma att inverka på välståndet inom församlingen så mycket att kostnaden för skolan skulle vara mer än ersatt. Denna fråga är dock af mindre vigt, ty det är ej genom en direkt nedsättning i kommunalutskylderna som skola skulle blifva huvudsakligast gangnande. Genom de dryga utgifterna för fattigvården har församlingen endast kunnat lindra den tryckande fattigdomen, men mycken fattigdom står ännu ohulpen. Hvad värre är den hulpne har genom emottagande af nödhjelp försvagats i tron på sin förmåga att hjelpa sig sjelf och möjligen fått smak för det bekvärna sättet att lefva på andras bekostnad, så det sorgliga kan inträffa, att den erhållna hjelpen nedsätter hans håg för arbete och hans omtanke för framtiden, hvarigenomn densamma indirekt blifver honom mer till skada ån till gagn.
Vid de tillfällen då fattigdomen härrör från brist på arbetsförtjenst, så ligger i den förslöande och demoraliserande sysslolösheten en olycka som är nästan större än den iråkade nöden, denna olycka förmildras ej i ringaste mån af den erhållna nödhjelpen.
Det mål som med den ifrågasatta skolan åsyftas, är att väcka håg för arbetet, att bibringa nödiga insigter om dess utöfvande, och förekomma den demoraliserande sysslolösheten och öka tillförsigten till resultatet af arbetet.
På detta &la kunde nöden så många ställen alldeles förekommas ett resultat hvartill det ymmigaste fattigunderstöd ej kan komma, och arbetaren kunde lyftas till en bättre ställning i både ekonomiskt och moraliskt hänseende. För ett sådant mål är det skäl att arbeta, äfven om det skulle medföra någon uppoffring. Men det sannolika är att den föreslagna åtgärden i längden ej skall komma att medföra någon sådan.
Med stöd af de skäl jag hår anfördt anser jag det vara för Foss socken af högsta vigt att så snart som möjligt ombesörja ordnandet af en slöjdskola här i trakten. Men då förhållandene inom Håby och Svarteborgs församlingar äro liknande dem inom Foss, så torde samma förslag der komma att vinna bifall, men då det ej kan vara behöfligt att ordna en sådan skola för hvarje församling, utan tillräckligt att hafva en gemensam för alla tre församlingarne, så synes det mig riktigast att de tre församlingarne förena sig om ordnandet af en gemensam skola.
Då de olika församlingarne emellertid ej kunna fatta något beslut öfver detta ämne, utan att ett fullständigt förslag för skolans ordnande är uppglordt, så vill jag härmed föreslå, att en kommitté af 9 personer, deraf 3 frånhvardera församlingen tillsättes, med uppdrag att uppgöra ett förslag, till ordnandet af en skola för undervisning i slöjd och skogshushållning, gemensam för de tre socknarna Foss, Håby och Svarteborg, hvarjemt jag tår anhålla om kommunalstämmas hållande med Foss socken, vid hvilken denna fråga för församlingen föredrages.
Om samma förslags väckande inom Håby och Svarteborgs socknar skall jag söka draga försorg.
Munkedal den 27 mars 1874
P Laurel! Y.C.
Nordbergska stiftelsens slöjdskola i Munkedal, uppfördes efter långvariga förhandlingar 1911 och användes som militärförläggning 1914 och kallades då för "kasernen". Som undervisningsanstalt fick eleverna genomgå ett flertal nyttiga ebnmen, bl a smideslära, träslöjd av varjehanda slag samt andra handarbeten. I början var skolan liven ämnad för kvinnliga elever. Den 14 januari 1957 var slöjdskolans saga all, en eldsvåda lade byggnaden i aska. Vid tillfället innebrändes en betydande mängd av möbler, tillhöriga 'Whethandlare Larsson i Munkedal, som där innehade en stor del av sin sortering av olika slag av möbler.