Sunnervikens tegelbruk 90-2
Under 1890-talets senare del anlades ett antal tegelbruk i Bohuslän med hjälp av norskt kapital. Sålunda startades tegelbruket i Ödsby i Foss samt Jordfallet i Bokenäs. Tegelbruket på Tungenäsets yttersta udde var i gång fram till 1901, då den norske delägaren dog detta år. Denne var den främste intressenten och hans arvingar kunde ej driva verksamheten vidare. Tegelbruket blev rekonstruerat i början av 1907 och drevs i aktiebolagsform med styrelsen förlagd till Uddevalla. Av registreringshandligarna framgår, att den första styrelsen bestod av Walter Thorburn, Henry Thorburn och Viktor Kullgren med William Schiller och Harald Albert Carlander i Munkedal som suppleanter Aktiekapitalet var i förstone 75.000 kronor, fördelat på 150 st aktier Bland övriga aktieägare kan nämnas J.G. Lindbom i Munkedal, J.G. Gunnesen i Lysekil och Wilfrid Ullman i Saltkällan. Nyare och modernare maskiner inköptes och driften, som legat nere några år, återupptogs. Kapaciteten var 5 miljoner tegel per år men på grund av den då rådande krisen inom byggnadsbranschen tillverkades endast 1/3 där av. Tidigare hade tillverkats mursten men nu var sortimentet ännu bredare i det att det tillverkades taktegel och tegelrör. Den främsta avsättningsorten var Göteborg och den bohuslänska skärgården. Lantbrukarna i trakten inköpte ett stort antal dräneringsrör for sina rationellt drivna gårdar.
Leran var tyvärr inte av bästa kvalitet. Sand måste tillsättas. Konkurrensen mellan de många västsvenska tegelbruken å ena sidan och den från tegelindustrin i nedre Glommas utlopp vid Fredriksstad å andra medverkade till att priserna på produkterna sjönk på ett katastrofalt sätt. Därtill kom att det var en rad regniga somrar i början av återuppbyggnadsperioden, vilket gjorde att det var svårt att få teglet torrt. Arbetspersonalen utgjordes huvudsakligen av bygdens folk, särskilt småbrukare. Tidigare hade en ström av arbetare sökt sig till det norska Östfold, men nu föredrog man att stanna i hemorten, for att arbeta inom en liknande bransch. Som mest sysselsatte bruket 40-50 man, vilka huvudsakligen kom från Skredsvik och Torreby med underliggande torp. Leran togs upp från den av Sunnervikens Tegelbruks AB förvärvade Ödsbygården. Gustav Johansson arrenderade gården for ett årligt belopp på ca 400-500 kronor, vilket under hela 1910-talet visas i resultaträkningen, oftast den enda intäkt, som bolaget redovisat. Tegelbruks AB försålde gården till Johan Andersson och 1940 förvärvades gården av Harald Carlander och hans familj.
Försäljningen av tegelbrukets produkter ombesörjdes tydligen av Firma Arthur Hansson, som 10-12 år tidigare hade etablerat sig i Munkedal. Detta framgick av annonser i den dåtida lokalpressen. Munkedals AB var en av de största köparna. Driften torde ha nedlagts år 1915 och orsaken härtill nämndes de höga och alltjämt stigande bränslepriserna under första världskrigets inledningsskede samt konkurrensen från tegelbruken i Sarpsborg - Fredriksstad-området i Östfold. Tegelbruk fanns då även vid Göta älv, t ex Vänersborg samt i Dyne utanför Strömstad samt framför allt Kasen vid Uddevalla, också förmodligen detta också ägt av släkten Thorburn. Det närliggande bruket på andra sidan fjorden, Bokenäs, var en allvarlig medtävlare.
Av redovisningshandlingarna framgår, att år 1912 var framgångsrikt, med en vinst på 3.600 kronor, vilken dock gick åt for att täcka föregående års förluster. Förlusterna de kommande tre åren uppgick till sammanlagt 9.800 kronor, mest beroende på höga kolpriser. Produkternas kvalité hade förbättrats på grund av torra somrar. För det sista tillverkningsåret 1915 visade de balanserade förlusterna på 17.500 kronor Om man sätter detta i relation till aktiekapitalet 75.000 kronor ansåg man, att det inte var någon mening att driva denna förlustbringande verksamhet Av tillgångarna utvisade jordbruksfastigheten ett värde av 15.800 kronor och tegelbruksbyggnaderna 38.000 kronor.
Avskrivningar under de fyra senaste åren hade inte gjorts. Räntekostnaderna var aysevärda och då det visat sig, att det inte fanns möjligheter att försälja tegelbruket i sin helhet kunde man under mellantiden försälja något av inventarierna och maskinerna. I april 1919 försåldes bruket och kort därefter jordbruksfastigheten Ödsby. Osålda maskiner överfördes till Kasenabben i Uddevalla Walter Thorburn övertog bolagets tillgångar, som delvis var osäkra. Bolaget gick i likvidation i december år 1933 och i likvidatorernas redovisning återstod (hela) 345:91 kronor.
Så var denna industris saga all men i vår tid har en annan tegelindustri uppstått, nämligen på Torreby. Förhoppningsvis skall väl denna vara mer seglivad. Vid en annan plats i Foss fanns ett backlut på gamla riksvägen vid nuvarande Munkeland vid Ramnås, Tegelverksbacken kallat. Det vore intressant om någon kunde berätta, huruvida det har funnits någon tegelindustri på platsen.