Sjökwist på utflykt 85-1
Sjöqwist på utflykt
Det var längesen Sjöqwist hörde av sig, så längesedan att jag börjat fundera på om han emigrerat till Amerika. Nu är jag inte fullt säker på om han hette Sjöqwist eller Sjölund. Eller kanhända det var Sjöring, har så svårt med namn. Sjöqwist brukar ringa då och då och berättar gärna om sina bekymmer och de är ganska många.
Nu talade Sjöqwist om, att han skaffat sig en kompis och att dessa två oftast tar sig en promenad i omgivningarna, till nytta och nöje. Nu hade de vandrat samma vägar oavbrutet under en längre tid, och de beslöto, att komma lite längre bort i geografien, för att trampa vägar och stigar, där de sällan gått Ty, som han så, Sjöqwist, "kompisen hade en bil", och att de först skulle åka någon mil, för att därefter fortsätta färden till fots i terrängen. Sagt och gjort. Vännerna for långt bort innan de bestämde sig för att stanna. "När vi vandrat ett stycke", så Sjöqwist, så hade vi turen att länge följa en banad stig, i en annars så vildvuxen skogsmark och givetvis var här lätt att komma fram. Vi gick längre och längre in i terrängen, utan att känna någon trötthet. Men så plötsligt kom vi att tänka på, att vi glömt bort att få med oss någon förplägnad, och med ens blev vi hungriga och längtade efter något ätbart Ändå traskade vi vidare, ty det var som sagt bra att gå. Vi hade nu gått så långt, att vi började överlägga om att så skyndsamt som möjligt komma hemåt för att få något i västen.
Men just då fick vi se en liten stuga, mitt inne i skogen, och med ens slog oss en tanke, att där fanns nog mat. Vi var snabbt framme vid det lilla huset och vi knackade på, så Sjöqwist. Inget svar. När vi knackat en stund, kände vi försiktigt på dörren och den var olåst. Försiktigt gingo vi in och ingen människa syntes. Efter några tveksamma sekunder, visste vi inte var var att göra, antingen gå eller slå oss ner så länge, så skulle kanske någon människa uppenbara sig. Då fick vi se något på köksbordet som fick det att vattnas i munnarna, på bordet låg en formsak som innehöll vanlig havregrynsgröt, men hade tydligen stjälps upp i en karott. Men grötstycket låg direkt på bordskivan, utan underlag. Här var tydligen bara att ta för sig! Raskt delade vi på gröten, så att det blev hälften till oss var, och så satte vi igång och åt. Inte tänkte vi så mycket på att anrättningen inte smakade särskilt gott, ty hungriga som vi var, åt vi upp grötransonen på rekordtid. Just som vi ämnade gå, kom det in en kvinna, som tydligen varit ute i något ärende. Vid åsynen av oss herrar, hajade hon till, men återfick snart fattningen. Vi skyndade oss, att omtala varför vi trängt oss in, och att vi stillat vår hunger genom att förtära en grötranson som fanns på bordet. Och vi skyndade oss att tillägga, att vi gärna betalade för vad vi ätit.
Kvinnan tyckte nog för sin del, att någon betalning inte kom på fråga, den enda upplysningen vi fick var, att gröten hade använts på en böld hon hade på kroppen och dess verkan var, som hon själv så, "att den skulle dra ur". Rätt snart kom vi underfund med vad gröten var ämnad till och att den hade en besynnerlig smak. Och Sjöqwist nämnde att vi bägge fick brått att ge oss iväg. Omsider kom vi fram till stora vägen och där bilen väntade. Under hemfärden nämnde vi knappast vad vi varit med om men beslöto båda, att inte för någon berätta vad som hänt" Och det löftet har vi hållit," så min vän Sjöqwist, till sist.
Eller var det möjligen Sjögrund han hette? Har så svårt för namn.
A. C. Alfred Carlsson