Om torpinventeringen 81-4
De som deltog i torpinventeringen den sista söndagen i september anno 1981, hade en ovanlig tur beträffande vädret, ty vackrare höstdag, är svår att uppleta. Inventeringen gick ut på, att leta upp några övergivna torpställen i Valbo-Ryr, i första hand Brantekas, har tillhört Muberg, och dess inbyggare arbetade på Flateby gård. Tydliga spår av bebyggelse syntes av det forna hemmet i Brantekas, såväl boningshus som källare och övriga uthus. En någorlunda väg fanns numera fram till detta ställe, men förbindelsen var nyanlagd och inbyggarna på Brantekas torde ha brottats med stora svårigheter, då det gällde att ta sig fram på stigar, som från en större väg genom socknen Valbo-Ryr, ledde fram till Brantekas. Enligt uppgift, lär Brantekas stått öde efter sekelskiftet 1900 och att då en soldat Brant, död ca 1885, bott där. Ordet Brantekas anger en terräng som på bygdemål kallas för "Bratt". Särskilt brant var emellertid ej marken omkring Brantekas men kanske andra tillfartsstigar i omgivningen, gjort det svårare att nå sagda torpställe.
Anteckningar ger vid handen, att de som bodde på Brantekas, haft anställning vid Flateby och att det möjligen kan vara den soldat Brant som arbetat på Flateby. I sammanhanget nämnes, att Brants änka, överlevde honom i ett 20-tal år.
Om Brantekas låg någorlunda nära en större väg, kan man knappast säga detsamma om Orremyren, dit ayståndet från exempelvis Sörtorp var åtskilligt längre. Till Orremyren kom vi till genom att fotvandra från gården Tappen, som enligt beskrivning är en hemmansdel under Flatebyn. Det var en intressant väg, en vandringsled uppför och utför i skiftande terräng, ett höstlandskap som förgylldes av alla nyanser i färgsprakande lövträdsbestånd utmed färdvägen. Vi fick även kontakt med en mindre, slingrande bäck genom skogen, som på ett ställe kastade sig utför ett stup, för att därpå övergå i lugnvatten till den långsträckta mossen Orremyren.
Orremyren lär ha tillkommit redan i slutet av 1700-talet och det syntes tydliga spår efter människor som här levat och verkat, långt från allfartsväg. Namnet Orrmyren uppkallat efter orrspel från myrens omgivningar och som småningom blev upphovet till benämningen Orremyren, fjärran från all annan bebyggelse. Här liksom på andra platser i skogsbygderna hade folket sin givna arbetsplats vid huvudgården Flateby, men från Orrmyren var avståndet långt.
Men detta hindrade ej, att gårdens två söner, till fots traskade den långa vägen till sitt dagsverke och därpå hem igen efter en arbetsdag på sådär 10-12 timmar. Till yttermera berättas, att männen gick hem på middagsrasten och åt sin måltid, för att sedan ge sig iväg till Flatebyn. Detta kan benämnas för en prestation och har ingen motsvarighet i dagens läge. Orremyren är för länge sedan övergivet och plantering av åkrarna lär ha utförts i slutet av 1950-talet.
Ett annat torp i vår upptäckarfärd var Pommern som emellertid visade sig vara osynligt sedan skogen växt upp och gjort besöket omöjligt. Denna plats låg till höger från skogsvägen utmed bäcken från nitjärn och dess inbyggare hade en gång även haft sitt arbete vid Flatebyn. Pommern låg också ej långt från brukad jord, tillhörande Tappen. Den lilla bäcken som nämnts ett par gånger i denna beskrivning, har ofta kallats "bäcksillra", som betyder en sakta framsipprande bäck ock som "sillrar" sig fram i omgivningen. Detta har givit upphovet till ett namn för ett litet torp invid Illtjäm och som blev kallat för "Silimn". Detta ställe hann vi ej med att besöka men däremot gjorde vi en tur till Fagerhult, en betydande gård, längst bort från Sörtorp i övrigt.
De som på sin tid hade sin sysselsättning vid Flatebyn och som sinsemellan var goda vänner, hade om sig själva författat några verser och där de gav prov på olika "smeknamn" och som här får utgöra ayslutning på hembygdsföreningens torpinventering hösten 1981. "Det var Krona och Orremym och Jonas på Pommern, så var det min Aron och gubben min, den slommern. Så var det Musa och Råttetaljen och vargen i Nordänge-Sveljen. Olle på Blåsopp, han kallar sig basen, den siste och sämste. det var Brantekasen". En känd iakttagare under den höstliga promenaden var Verner Johansson från Sörtorp, som visste allt om denna natursköna omgivning i Valbo-Ryr. Utan honom hade vi inte hittat de ställen vi tidigare läst om, men ej vetat var de låg.