Olaus i Stallmyr skall fria 23-2

Olaus i Stallmyr hade blivit änkling. Omkring ett år därefter tyckte han det började bliva långsamt att vara ensam och tänkte att det skulle vara bra att få sig en ny hustru. Det bodde en ensam kvinna uppe vid dalslandsgränsen, men han hade inte vågat fråga henne om äktenskap. Han hade därför bett sin gode vän, rättaren i Björid, att följa sig som böneman. Han klädde sig i sina bästa vadmalskläder och storstövlar, vilka han i brist på annat smorde med tjära. Framkommen till Björid, där rättaren bodde, frågade Olaus denne, om han ville följa med som böneman. »Ja, d’ä kann jä väll jära«. sade denne, »män furst får du gå mä inn så ska ve drekke ett par halvar, far dä behövvs all mod, når en ska gå på sådden farrättneng«. Under det de sutto och togo sina halvar, kom rättaren att titta på Olaus stövlar och tänkte : »D’ä’nte noggen städat friare jä har mä mäj«, men samtidigt kom han på en idé. Han sade till Olaus : »Jä har en how mä agnar å höspille, sum jä skulle hatt jummel hakkelsemaskin. Du ska väre bra å dra maskin far mä, så ska jä mada, män så ska du samtile sparka onna mä beni«. –Hackelsemaskinen kom igång och Olaus gjorde som rättaren bett honom med påföljd att agnar och damm fastnade i Olaus stövlar, så att de sågo ut som om de var klädda med fjäder. Nu hade rättaren fått det utseende på Olaus som han önskade och sade därför till honom : »No ä ve fale, no går ve«. – Frieriet lyckades. Olaus och kvinnan blevo gifta och lyckliga.

Berättat av stationsföreståndare Johan Smith

Sammanställt av Håkan Grundberg