Nöjeslivet på Lerberg
Nöjeslivet på Lerberg under 1930-40-50 talet
På Lerberg och på vår gård, där var det en vacker lund med stora ekar. Platsen låg nära intill vägen från Håby, alldeles efter en stor backe, som kallades Lerbergsbacken. På denna plats ibland de stora ekarna, där var det lämplig placering av en dansbana, ansåg några ungdomar.
Så en dag kom dessa ungdomar till far, med förfrågan att kunna få arrendera en bit mark i denna vackra Eklunden, för att där sätta upp en dansbana. Pappa ville fundera någon dag, han förstod att platsen var inbjudande för något sådant. Hur det nu var så blev det en dansbana.
Några ungdomar kom snabbt igång och snickrade. Efter några veckor stod den färdig för invigning.
Någon elektrisk belysning var det inte tal om den första tiden utan det blev papperslyktor med stearinljus i. Lyktorna var i vackra färger och hängde där i träden. Det kom folk och det blev fest och alla hade roligt, det togs upp en entréavgift och biljetten skulle bäras synligt och fästas med en nål på kavajuppslaget.
Det var tombolor med lotter, det var pilkastning, en fiskdamm med snördragning, alla hade roligt – stora som små. Visst kunde det vara de som tog lite för mycket även av starkare vara. Det kunde allt bli lite slagsmål om flickorna ibland, men det hörde väl liksom till, att det skulle så vara, en hög stämning.
Visst minns man som liten pojke när dansbanan kom till. Det var år 1934. Gården låg strax intill, ca 600-700 m. Musiken hördes där hemma ifrån festplatsen, det var en upplevelse de fina sommarkvällarna.
Det dansades i många år på Lerberg, ända in på 50-talet. Under de första krigsåren hade vi militärer här på Lerberg och de höll igång festerna på dansbanan. Utav militären var det de som var stora musiker.
Ibland kom det ett tivoli, med många nöjesanordningar. Det var Syskonen Häck som år efter år gjorde sina besök, en till två gånger om somrarna. Vid de tillfällena kom alltid mycket folk till Lerberg.
Varje lördag var det dans på banan, till olika orkestrar, som exempel minns man Spel-Erik från Munkedal. Det var Standly med saxofonmusiker, det var Lundins kapell med flera. Vår nöjespappa på Lerbergs dansbana och även i Munkedalsparken, var Calle Foss. Det var en trogen glädjespridare i våra trakter, han hade förmågan att samla åhörare. Det kom alltid mycket folk när vi hade Calle som skulle roa publiken.
Calle Foss sjöng alltid visor som han skrev själv. Det handlade om ortens folk, själv blev man omsjungen av honom vid ett tillfälle. Han var också en duktig trollerikonstnär. Säkert är det många som minns honom och särskilt midsommarfestligheterna i Munkedals folkpark. Många var de barn som hade en dröm att få vara med Calle Foss vid hans midsommarfestligheter i parken.
Text Rune Benjaminsson