Minnen och hågkomster 14-2

Minnen och hågkomster

Denna lilla krönika innehåller episoder från min uppväxttid i Munkedal. Jag bodde där mellan 1937 0ch 1958, alltså i drygt 20 år. Det finns många minnen från den tiden, men de flesta är naturligtvis högst personliga och knappast intressanta för en vidare läsekrets. Jag hoppas att det jag tar upp får en del att känna igen sig och kanske ta fram egna minnen och funderingar runt de händelser jag beskriver.

På den tiden, det handlar om mitten av 1940, strax efter andra världskrigets slut, fanns i Munkedal en liten industri som hette Munkedals Vattenfabrik. Man framställde dock inte vatten utan läskedrycker. Mannen som ägde fabriken hette Arvid och kallades ”Arvid bryggarn”, fast något bryggeri var det ju inte, ett sådant bör tillverka öl och det gjorde man inte. Nåväl, min pappa arbetade av och till vid bryggeriet (vi kallar det så trots allt). Framställningen av läskedrycker innebar på 1940-talet mycket manuellt arbete. Någon sorts apparat fyllde på flaskorna med vatten och smakämnen, beroende på vilken dryck som framställdes. Sammansättningen av smakämnena eller extrakten var mycket hemlighetsfull. Att fylla varje flaska med koldioxid och att sätta på kork gjordes manuellt flaska för flaska.

Del av reklambild från Munkedals Vattenfabrik

Som man förstår var produktionen inte särskilt stor. Allt detta kan jag veta för ”jag var med” för att citera Runeberg. Att jag berättar detta beror på att denne Arvid, som tydligen var en generös man, gjorde att jag kunde flyga för första gången. Han bjöd nämligen pappa och mig på en rundtur med det Ahrenbergflygplan som landade vid Munkedals hamn och gjorde uppstigningar på ca en kvart. Det räckte för färd utåt Lysekil och tillbaka inöver land. Detta var naturligtvis en stor händelse för en åttaåring. Min biljett, till halvt vuxenpris, som jag fortfarande har kvar kostade 7,50 kronor. Efter Arvids bortgång omkring 1950 upphörde vattenfabriken. Själva byggnaden finns ännu idag kvar som en förfallen ruin. x)

Idrott var något som stod högt i kurs. Vi prövade på alla sorters idrotter. Ibland ordnades t o m olympiska spel, där stationsgrabbar tävlade mot brukskillar. Även en så spektakulär sport som backhoppning försökte vi oss på. Jag minns att vi en vinter gjorde en hoppbacke i Korskällebackarna. Där hoppade vi med längdskidor och s k rottefellabindningar. Ingen bröt märkligt nog något ben. För att utöva mer organiserad idrott tävlade jag för Munkedals Bandyklubb (MBK) men jag var också målvakt i MIF:s juniorlag i fotboll vid några tillfällen. Fast för fotboll saknade jag såväl talang som energi. Samma sak med bandy, som var en viktig sport MBK. Det var ju för bandyns skull som klubben hade bildats i slutet av 30-talet. Jag var med i MBK:s juniorlag och i DM i mitten av 50-talet mötte vi just MIF på naturis vid Saltkällan. Det var naturligtvis en prestigefylld match, eftersom det var ett lokalderby. Det var innan MIF fick sin landbana. Matchen var mållös efter full tid och gick till förlängning. I förlängningen lyckades MBK göra mål och gick vidare i turneringen, medan MIF alltså fick lämna den. Av blygsamhetsskäl nämner jag inte målgöraren, det handlade mest om att råka stå i vägen för en studsande boll. I nästa omgång fick vi möta IF Viken i Åmål. Vi blev totalt utskåpade. De var bättre i allt, fast vi skyllde på att de spelade med sarg, något som var nytt för oss. Numera finns så vitt jag förstår inte bandy i vare sig Munkedal eller Åmål.

Tråkigt för en fin sport. Det som jag själv lade mest energi på var orientering. Orientering var i själva verket huvudsporten för MBK. Klubben nådde stora framgångar i mitten av 50-talet. Damlaget blev distriktsmästare i budkavle och kom trea i SM. Damerna hette Alice Ståhlfors, Elsa Pålsson och AnnaLisa Jakobsson. Herrlaget som bestod av Folke Pålsson, Ivan Andersson och Sven Dalberg var också distriktsmästare liksom juniorlaget, där jag själv, Alve Kilborn och Rolf Hansson ingick. Rolf var klubbens stora stjärna, han vann många tävlingar, bl a skolmästerskapet i Stockholm och kom som bäst fyra på senior-SM, fast då tävlade han för Göteborgs OK. Ovan nämnde Sven Dahlberg blev svensk mästare i fälttävlan, som består av orientering, skytte och ytterligare något tävlingsmoment. Orientering var på den tiden ganska annorlunda än idag. Då användes generalstabens kartor i skala 1:50000 eller t o m 1:100000, medan det idag används för varje enskild tävling specialritade kartor i skala 1:20000 eller 1:10000. Man kan numera i direktsänd TV följa varje löpare och se hur de väljer sina vägar för att finna kontrollerna. Orientering är ju först och främst en skogssport, men nu för tiden springer man även inne i städerna, allt för att tillfredsställa publik, TV-tittare och sponsorer. Orientering tycks liksom bandy vara en utdöende sport i Munkedal. Fotboll finns kvar, fast på en skamligt låg nivå, och den forna bandyklubben har endast ishockey på programmet.

Biljett till VM-matchen i Uddevalla

Fotboll var väl den sport som intresserade de flesta invånare i Munkedal. MIF var ju en gång i tiden ett mycket framstående lag och under hela 50-talet höll man sig på en hög nivå. Även i övrigt var intresset stort och det anordnades bussresor när det var intressanta matcher i Göteborg. Det var innan var och varannan hade skaffat bil. Själv åkte jag med på några sådana resor och kunde se både Milan med Gre-No-Li och Inter med Nacka Skoglund på Ullevi. Naturligtvis åkte jag också med 1958, när det var VM i fotboll. Brasilien mötte Österrike i Uddevalla och det var fullsatt på den nya stadion som hade byggts speciellt för VM. Jag minns inte mycket av själva matchen, men Brasilien vann och tog sig ända fram till finalen, där de besegrade Sverige i en minnesvärd match. Men den såg jag inte. Det jag minns bäst från matchen i Uddevalla är att brassarna före matchen och i pausen roade publiken med avancerad bolljonglering, något de också var mästare i.

x) Byggnaden finns fortfarande kvar men är ombyggd till bostad.

Text och bilder: Bo Foss