Lyster Gustav
Lyster Gustav eller Lystern, som han ofta kallades i folkmun, var en man som av olika anledningar hade hamnat på landsvägarna som luffare. Hans riktiga namn var Gustav, Malkom Andreasson och han var född 1882 i Bro församling i Bohuslän. Det var oftast män, som av en eller annan anledning hade hamnat utanför samhällets gängse normer. Luffare har vandrat längs våra vägar under långa tider. Antalet ökade kraftigt i samband med nödåren 1867–1869, för att avta och nästan helt försvinna vid slutet av andra världskriget. Även den stora utvandringen till Amerika startade vid samma tidpunkt. Det var nödår och svält i Sverige och en del av dem, som av olika anledningar inte hade någon möjlighet att emigrera, hamnade på vägarna. Den stora befolkningsökningen från mitten av 1700 talet och hundra år framåt fördubblade folkmängden, som i sin tur fyrdubblade de obesuttnas skara. Detta bidrog säkerligen till att luffarskarans antal ökade ytterligare. År 1885 instiftades i Sverige en lag mot lösdriveri och denna lag lade givetvis ytterligare tyngd på bördan för de fattiga och svältande mänskorna. Man kan ju faktiskt undra hur myndigheterna hade resonerat? Skulle folk lägga sig ner och dö, om man inte kunde försörja sig och sin eventuella familj. För att kringgå lösdriverilagen, hade en del av luffarna olika varor att erbjuda. Oftast egentillverkade, exempelvis salvor och diverse medikamenter mot olika krämpor. Tro det eller ej men lösdriverilagen avskaffades så sent som 1965.
Lyster Gustav syntes inte så ofta i Munkedals trakten, men jag har fått mig berättat av, bland andra mina föräldrar, att han kunde dyka upp ibland och erbjuda hjälp med bland annat vedhuggning. Gustav hade rykte om sig att vara skygg. Han undvek öppna platser och vandrade gärna på skogsvägar och stigar, när han inte var tvungen att följa allfartsvägarna. Personer som har träffat Gustav, har fått intrycket att han var tvär och arg och att han helst ville vara för sig själv. Andra har vittnat om att han hade en stark och vacker sångröst. När han var på gott humör, kunde man höra hur han sjöng luffarvisan, när han vandrade längs skogsstigar där han trodde att ingen hörde honom. Namnet Lyster är ett soldatnamn, som Gustav ärvt efter sin far Andreas Nilsson Lyster (1818-1901), som var soldat på torpet Skärpin under Lycke i Håby. Gustavs far blev tilldelad soldatnamnet Lyster eftersom namn som avslutas med -son inte var tillåtna som soldatnamn på den tiden. Lyster är förmodligen ett gammalt ord. Kanske från tiden då Bohuslän tillhörde Danmark. Då betydde lyster ett uttryck, som man närmast kan likna med det svenska ordet lust. Lyster kan till och med vara ett fornnordiskt uttryck, som sedan länge har fallit i glömska. Om soldaten Andreas Lyster var en god soldat vet vi inget om. Men att han lade mycket krut på att avla barn mellan soldatmötena, framgår tydligt i kyrkböckerna, han var nämligen far till inte mindre än 16 barn, under två olika äktenskap. Man behöver inte så stor fantasi för att förstå att det blev väldigt trångt i det lilla soldattorpet. Det blev kanske rent av nödvändigt, att sonen Gustav sökte sig ut på landsvägarna.
Min svärmor fick besök av Lyster Gustav när familjen bodde i Rölanda. Min blivande fru var bara några år gammal, så hon har inga tydliga minnen av händelsen. Mamma Sonja var ensam med barnen och pappa Gustav var på skogsarbete. Det var mitt på dagen, så man kan förstå att svärmor blev rädd när Lystern bankade på dörren med sina stora jätteknytnävar. Visserligen var han inte känd för att vara någon våldsverkare. Men man kan nog förstå hennes rädsla, efter det att hon hade öppnat dörren och fått syn på den stora mansgestalten, med stirrande ögon, som mer eller mindre befallde att hon skulle laga hans trasiga byxor. Han tog inte av sig byxorna, som väl var, utan satte sig på en stol i köket så att svärmor fick stå på knä och lappa ihop det som var kvar av de trasiga paltorna. Svärmor berättade vidare att händerna skakade av rädsla och spänning. Hon hade fullt upp med att få tråden genom ögat på stoppnålen. Medan hon satt och fumlade med tråden, såg hon plötsligt något i ögonvrån, som skymtade förbi utanför köksfönstret. Det var lantbrevbäraren som kom på sin dagliga tur. Sonja reste sig snabbt upp och gick till ytterdörren, för att bjuda in brevbäraren, så att hon skulle slippa att vara ensam med Gustav. Man kan förstå att hon tog det säkra före det osäkra, när tillfället gavs. Och byxlagningen den fullbordades under full kontroll av både brevbäraren och Lyster Gustav. Den senare hade för övrigt fullt upp med att få i sig en stor kaksmörgås, som mor Sonja hade bjudit på. När det sista stynget var färdigt, reste sig Gustav upp och tömde den sista slatten ur kaffekoppen. Han tackade för sig och försvann snabbt ut genom dörren. Han var ju känd för att alltid ha brått.
En bekant till mig, Rudolf Svensson, berättade för många år sedan, att han lärde känna Lyster Gustav ganska väl. Rudolf var bosatt i Dalen, Rölanda utanför Bäckefors och var anställd på Bäckefors bruk. Han reparerade och sålde cyklar som extrasysselsättning. En varm vårdag i slutet på april, satt Rudolf på en pall utanför sin verkstad och njöt av de första varma solstrålarna. Samtidigt reparerade han en cykel för en kund. Plötsligt tyckte han sig höra sång bortifrån skogsbrynet, och efter en stund uppenbarade sig en kraftigt byggd mansgestalt bland granarna. Rudolf kände genast igen Lyster Gustav med sin stora ryggsäck på ryggen. Efter att Gustav hade krängt av sig jätteryggsäcken satte han sig intill Rudolf på en trälåda för att pusta ut. Efter att han torkat bort det mesta av svetten i pannan och avslutat lite småprat, berättade Gustav att han hade luffat runt lite uppe i södra Värmland och att han i emellanåt gjort en sväng in i Norge. Han höll sig alltså en bra bit från sina hemtrakter och det finns en förklaring till detta. I unga år hade Gustav gjort någon mindre förseelse och landsfiskalen hade eftersökt honom. Detta räckte för att Gustav skulle hamna vid sidan av både samhället och de Bohuslänska vägarna. De, på den tiden, auktoritära myndigheterna, hade medverkat till att Gustav, mer eller mindre var på flykt, nästan hela sitt liv, med allt vad det innebar. Förnedring över att behöva tigga, sälja sig till arbete för lite mat, ligga ute i riskojor eller tigga sig till tak över huvudet i någon lada. Om det hade varit ett allvarligt brott, som Gustav hade begått, så hade nog myndigheterna spårat upp honom och ställt honom inför skranket. Rudolf fick intrycket att Gustav såg lite tärd och blek ut, där han satt på sin låda, så han frågade rakt på sak: - Hur mår du Gustav? Gustav liksom drog på svaret en aning, men svarade efter en stunds betänketid: - Nja man är ju inte lika stark och pigg som i ungdomen precis. Efter en stunds tystnad, de var ju inte några pratkvarnar någon av herrarna, frågade Rudolf: - Kan du cykla? - Jo jag har väl cyklat någon gång i ungdomen, svarade Gustav. Då föreslog Rudolf att Gustav skulle köpa en cykel och pekade på en helt ny cykel som stod lutad mot husväggen. - Det är lättare att ta sig fram med cykel och så slipper du att anstränga dina onda ben och fötter, som jag vet att du har problem med, sa Rudolf. - Nej, varifrån ska en fattig luffare som jag få så mycket pengar, svarade Gustav. - Du får väl göra som alla andra gör nu för tiden, köp den på avbetalning. - Vem tror du vågar sälja en cykel på avbetalning till mig, svarade Gustav. - Jag tar den risken, om du kan lämna en liten handpenning, svarade Rudolf. Gustav hade vid ett tidigare tillfälle berättat, att han brukade hugga ved hos två prästfamiljer uppe i Värmland för att få ihop lite kontanter, och efter en stunds rotande på botten av den stora ryggsäcken fick han upp en femtiolapp. - Nu skall du inte tro att jag har knyckt pengarna. Jag har ärligt förtjänat dem, sade Gustav. De båda herrarna kom överens om att avbetalningen skulle ske efter möjlighet. Men när de skulle skriva kontraktet och Gustav skulle underteckna var han en aning tveksam med skrivningen. Han hade inte på många år hållit i en penna, så Rudolf fick hjälpa till med detta. Men när han kom fram till Gustavs födelseår 1882 började Rudolf att räkna åren. - Du är ju så gammal att du är berättigat till folkpension, sade Rudolf och tittade på Gustav. - Var är du skriven förresten? - Jag är nog inte skriven någon stans. Jag har inte velat ha med pappersexercis att göra, svarade Gustav. - Skulle du vilja att jag ringer pastorsexpeditionen i din födelseförsamling? - Ja om det inte belastar mig med en massa obehag vill säga, svarade Gustav. Efter en stund får Rudolf telefonkontakt med tjänstgörande pastorn i Bro församling. Han ställer frågan, om det finns någon med Gustavs namn och födelseuppgifter i kyrkböckerna. - Jo det stämmer, men det är mer än 40 år sedan vi hade något livstecken från honom. Han är därför uppförd som obefintlig och troligen avliden, svarar pastorn. - Jag vet att han lever för han sitter bredvid mig i soffan och jag vill ha ett födelsebevis för hans räkning, säger Rudolf. - Detta är väl inte möjligt efter 40 år. Får jag tala med mannen, replikerade pastorn. Efter en stunds övertalning lyckades Rudolf få Gustav, att för första gången i hela sitt liv hålla och prata i en telefonlur. - Är det Gustav, Malkom Andreasson? - Ja! svarade Gustav. - Är du i Dalsland? -Ja! svarade Gustav återigen. Man kan säga att dessa två ja-svar förde Gustav tillbaka till livet igen, åtminstone i kyrkböckerna.
Gustav gav sig därefter iväg med sin nya cykel och med sin stora ryggsäck på pakethållaren, mot nya mål. Rudolf hade lovat att ordna med pensionen för honom. För att få pension var man tvungen att vara skriven någonstans, så därför tog Rudolf kontakt med kyrkoherden i Rölanda och han tyckte det var riktigt att Gustav skulle ha pension. Kyrkoherden tyckte det bäst att Gustav blev skriven i Bohuslän, ifall han skulle behöva vård i framtiden. Med hjälp av en person, som Gustav kände blev han skriven i Sanne församling. Han fick sin pension, som han ville hämta på Hökedalens Poststation Dals Ed. Den 15 i varje månad, kom Gustav plikttroget och gjorde sin inbetalning till Rudolf tills cykeln var tillfullo betald.
Några få år fick Gustav användning av cykeln innan sjukdom drabbade honom. Han hade naturligtvis farit illa med sin kropp. Periodvis, utan mat i flera dagar, köld, fuktiga och blöta nattkvarter, ingen läkarvård o.s.v. Sockersjukan eller diabetes som sjukdomen i dag kallas, gjorde att Gustav måste amputera sitt ena ben. Gustav avslutade sin långa vandring på Krokstads ålderdomshem den femte maj 1952.
Frid över hans minne.