Historier från bygda 17-2
I detta, tredje avsnitt tänkte jag gå över Bruksvägen vid ”springet”.
Men jag måste nämna de två tvåfamiljshusen som låg på var sin sida om Bruksvägen. Det västra var rött och i den ena lägenheten bodde i många år den pensionerade lokföraren Karl Lindqvist och i den andra Märta Lindberg. Det andra på den östra sidan var brunt och beboddes av syskonen Albert och Astrid Wallin i den ena och Gerhard Nilsson med familj i den andra.
Ett litet inpass för den fortsatta berättelsen. Jag har alltid varit intresserad av bilar. Det innebär att jag har roat mig med att tänka på vilka som hade bil när jag växte upp. Jag skall därför försöka ange vilka som hade bil i min fortsatta vandring. Ni kommer att märka att det var ganska få i bostäderna som ägde bil på nittonhundrafemtiotalet. Det lossnade märkbart på sextiotalet när folk fick det bättre ställt. Idag när vi ser bilen som en självklarhet har vi kanske inte alldeles lätt att ta till oss hur utvecklingen har varit.
Gerhard Nilsson hade i alla fall en svart Volvo PV på den tid jag beskriver.
Jag vill också komma med ett litet påpekande beträffande personnamn för ordningens skull. När jag skriver att den och den bodde där och där innebär det att jag nämner de namn jag minns mest. Det har givetvis bott fler personer i de olika husen. Detta är min berättelse utifrån mitt perspektiv. Det gäller också de s.k. smeknamn som jag benämner vissa personer med. Det är inte för att misskreditera en person men det var vanligt förr att man allmänt nämnde vissa personer med ett gårdsnamn eller annan karaktäristika.
Bakom det bruna huset och Dahlqvists villa låg det s.k. Wingårds hus. Det var ett stort rött hus med brutet tak. Det beboddes av ungkarlar på bruket. De fick hyra rum och hade vad jag minns gemensamt kök.
Huset flyttades och ställdes upp på gräsplanen vid Bracka på sextiotalet. Där blev det projektkontor för staben som ledde bygget av PM 8.
Alldeles bakom Wingårds hus, nere vid älven låg tvättstugan. Det var en ganska stor byggnad med bottenvåning i sten och överbyggnad i trä. I bottenvåningen inrymdes själva tvättstugan, utrustad med tvättmaskiner för både fintvätt och grovtvätt samt torktumlare. På ovanvåningen fanns torkvind men också en stor stenmangel. På gräsplanen utanför fanns flera rader med torkstreck uppspända mellan stolpar. Som jag nämnde i förra avsnittet beställdes tvättider hos Alma Eliasson som fungerade som föreståndare. Taxan var givetvis låg eftersom den var subventionerad av bruket. Bruket hade ju som bekant en tvättstuga till. Den låg på andra sidan av bruket, närmare bestämt vid den s.k. lilla porten. Den var också kombinerad med badhus. Jag minns att när tanterna skulle gå till tvättstugan körde de tvätten på en skottkärra. Däremot kom alltid Elin Sahlberg körande med tvätten i liten skrinda med fyra hjul och försedd med dragstång.
På min fortsatta promenad kommer jag då fram till Bracka. Det var ett långt vitt hus med åtta lägenheter. Byggnaden var av radhustyp med huvudingång mot gårdsplanen och utgång till trädgårdssidan. Varje lägenhet hade en egen trädgård. Lägenheterna var i två plan med kök och stort vardagsrum på bottenvåningen och mindre rum på ovanvåningen. Till varje lägenhet hörde utrymme i det gårdshus som låg i en länga på gårdsplanen. Huset var egentligen avsett för i första hand skiftgående personal då far i huset kunde få sova i fred på dagtid efter att ha arbetat nattskift.
När PM 8 började byggas omkring nittonhundrasextiotre fick man riva de två östligaste lägenheterna för att ge plats åt den nya maskinhallen. Först nittonhundrasjuttiotvå hade utbyggnaden av maskinhallen kommit så långt att resten fick rivas. Jag minns då att bruket inte kunde erbjuda ersättningsbostäder åt de som måste flytta från Bracka. Detta skapade starka reaktioner bland de boende. Många fick flytta till lägenheter på Jonsäng och Brudås i Stiftelsen Munkedalsbyggens (numera Munkbo) bostäder. Den största oron var att de flyttande skulle gå miste om den gemenskap som hade funnits i Bostäderna.
Bland dem jag minns som bodde i Bracka var från öster till väster:
Karl[1] och Ester Holmgren. Deras bil då var en blå Volvo PV.
Torsten och Ingrid Johannson. Torsten gick under namnet ”Torsten i Smedberg”. De hade barnen Irene och Rolf. Rolf gick allmänt under namnet: ”Rolf i Bracka” och det var aldrig någon som sade något annat.
Torsten och Anna Baaz. Torsten var också tidigt ute med att ha bil. Han hade först Volkswagen och sedan SAAB.
Elsa Karlsson. Hon var änka efter ”Kasebacken”. Hon bodde tillsammans med sonen Sören som arbetade på brukets förråd. Han hade förut varit lokeldare på brukets järnväg. Han var också aktiv violinist i Munkedals musiksällskap. Han körde under alla år Fiat av olika modeller.
Ivar och Ebba Hansson. Ivar hade varit ledare för Munkedals gymnastikförening. Deras söner: Bert, ”Peden” och ”Kinkan” sysslade med fotboll som många andra grabbar från bostäderna.
Familjen Stålfors. Den bestod av pappa Filip, mamma Celina och döttrarna Linnea och Edit. Filip hade varit skiftmästare på bruket och bodde kvar som pensionär i huset.
Jag besökte ofta familjen Stålfors då min mamma umgicks en del med Edit.
Jag skall ge ett exempel på den tidens uppfostran vi grabbar fick på femtiotalet och som vi äldre kan sakna idag.
En kamrat och jag kom en dag åkande, två på en cykel, på den smala bron över älven vid syradammen. I änden av bron kom Elsa Karlsson i Bracka gående. Jag ropade på långt håll: ”ur vägen”! Min kamrat ropade ännu värre saker som inte lämpar sig i skrift. Tant Elsa blev förstås arg och skällde ut oss. Jag vet inte hur våra respektive föräldrar fick reda på detta så snabbt, men reaktionen lät inte vänta på sig. Min mamma blev i alla fall rasande. När eftermiddagen kom tog hon resolut mig i handen för att gå upp till Bracka för att be tant Elsa om förlåtelse. Jag var givetvis rädd för hur resultatet av detta skulle bli. Vi blev insläppta i köket och jag bugade och tog i hand och gjorde avbön. Elsa tinade upp och förlät mitt avskyvärda beteende. Hon bjöd mor på kaffe och jag fick saft och bullar samt beröm för att jag var en lydig gosse som ville göra rätt för mig. Min kamrat hörde aldrig av sig till Elsa men jag fick höra på omvägar att han hade fått stryk av sin pappa.
Det var den tidens ”Schartauanska uppfostran” som jag ibland brukar skämta om.
Nästa gång tänkte jag gå över Bruksvägen till de små husen som kallades ”sättingar”. Sedan kommer vi till brukstorget med bl.a. Hammars kiosk.