Historier från barndomen 12

Jag är uppväxt på gården Anneberg i Svarteborgs socken och jag har skrivit ner några episoder från min barndom. Här är några exempel.

Mormors huskur mot bistick

Det var en solig och varm söndagsförmiddag och mamma, pappa och jag cyklade till Håby kyrka. Jag satt bakom mamma i en barnstol som var fastspänd på pakethållaren. Det kändes tryggt att sitta där bakom mamma och åka med. Vi tog den gamla Håbyvägen förbi Albert och Frida. Hon var sömmerska och jag hade varit med mamma där några gånger. I hennes syrum var det fullt med tyger, trådrullar och jag kommer ihåg att hon alltid hade ett huckle på sig. Och så hade hon nålar i munnen som hon använde för att nästa ihop plagget som mamma provade. Efter en stund kom vi ut på den långa rakan över ”Håby hear” och där hände det. Ett bi hade landat på mig och krupit under tröjan och stack mig. Jag skrek och mamma och pappa blev alldeles förskräckta och undrade vad som hänt. Till slut hittade de orsaken och efter lite övervägande vände mamma hem med mig. Jag grät för det gjorde rejält ont.

När vi kom hem kom mormor och undrade ”Hö ä dä mä pelltongen”? Mamma berättade att jag blivit stucken av ett bi. Mormor visste råd och efter en stund kom hon med en sockerbit som hon lagt i konjak. ”Gi pelltongen dä här, så lindrar dä” och det gjorde det för jag kommer inte ihåg att jag hade ont så länge men jag fick hålla mig i stillhet resten av dagen. En tröst var att pappa berättade att om bin sticker så dör de, så biet som stack mig fick ju sitt straff.

Mjölkturen

När jag var fem år köpte pappa en lastbil, en Volvo, pris 2 500: -, för att köra mjölk till mejeriet i Dingle. Mjölken transporterades i 30 och 40 liters mjölkflaskor som bönderna körde ut till sina mjölkbord. På varje flaska fanns ett nummer som visade vilken gård mjölken kom från. Det var ett tungt jobb att lyfta de fyllda flaskorna från mjölkbordet till lastbilens flak och var det riktigt mycket mjölk fick pappa ställa flaskorna i två lager. Turen tog ungefär tre timmar varje dag.

Det hände ibland att jag fick åka med pappa i lastbilen. Vi åkte iväg efter att pappa och mamma mjölkat färdigt våra 8 kor. Turen började vid Troneröd och så hämtade vi på gårdarna Bräcke och Leråker. Jag kommer ihåg när vi hämtade mjölkflaskorna hos Mårten på Leråker och när Mårtens pappa Robert i Leråker bjöd mig på tabletter. Han stack fram en ask med ”Emser” och sa: ”Här ska du få se på gnister, pöjk.” Jag vågade knappt stoppa in den i munnen och väntade på att få se dem. Men inte såg jag några gnistor. Jag tänker på det varenda gång jag ser en ask med Emser. Mjölkturen fortsatte sedan till Röckin, Lie, Östeby, Folkesberg, Lågum och avslutades på Bärby. Det fanns mjölkkor på så gott som alla gårdar på Dingleslätten på den tiden.

När bilen var fylld körde vi till mejeriet i Dingle för att lasta av. Där köade flera mjölkbilar som väntade på att det skulle bli ledigt vid avlastningskajen.  Till slut blev det vår tur och pappa backade till. Jag fick hålla mig på avstånd för att inte stå i vägen när de lastade av. Jag kunde i alla fall se hur de ställde flaskorna på ett band, någon öppnade locket och så for de iväg in i mejeriet. Det skramlade något förfärligt och jag undrar hur det gick med dem som jobbade där och deras hörsel, för det här var innan man hade uppfunnit hörselskadan. Hade jag tur kunde Håkan på Garverit ta med mig in i mejeriet så jag fick se hur flaskorna åkte iväg på bandet, vändes upp och ner, tömdes på innehållet, spolades ur och åkte ut på utlastningskajen. En del flaskor som kom ut var fyllda med skummjölk eller kärnmjölk som en del bönder tog i retur. Till slut hade alla våra flaskor kommit ut och pappa kunde fylla flaket igen. När det var klart körde vi till mjölkbutiken för att hämta varor som någon bonde hade beställt.

När pappa körde ut tomflaskorna kunde det hända att vi blev inbjudna på kaffe på någon gård och jag kommer speciellt ihåg en gång. Frun i huset var stor och pratglad, mannen var ganska tunn och fick prata när hon hämtade andan. Hur som helst blev vi bjudna på kaffe och jag fick en hel sockerdricka. En hel sockerdricka själv, kan ni tänka er. Frun i huset bjöd också på kakor och jag åt och drack sockerdricka. Jag drack upp hela drickan och åt säkert minst en av varje kaka. Efter vi tackat för oss var det dags att åka vidare och lämna resten av flaskorna. Jag kände hur drickan bara växte i magen men jag sa inget till pappa. Då kanske jag inte skulle få dricka fler sockerdrickor i mitt liv och sockerdricka var bland det godaste jag visste. När vi lämnat de sista flaskorna kunde jag inte hålla emot längre. Jag kräktes upp dricka och kakor i en enda röra rätt ut i hytten. Jag kommer inte ihåg vad pappa sa men han fick städa ur hytten efter mig. Efter det fick jag inte dricka upp en hel flaska sockerdricka.

Förutom mjölk körde pappa allt möjligt på sin lastbil. Det kunde vara säckar med spannmål, foder, hö, virke m.m. Dessutom hade han en djurtransport, eller ”kuböla” som någon kallade det eftersom korna ofta bölade när de stod i den. Kubölan stod på några bockar bak lagården och när pappa skulle köra djur backade han under, sänkte ner den på flaket och spände fast den med kättingar. Oftast körde han hästar och inte så mycket kor. En stor kund som ville ha sina hästar transporterade var Berntsson i Bua, som ligger på Bokenäs. Han födde upp fjordhästar och som var berömda i hela Bohuslän.

En gång när jag var med i lastbilen hade vi varit i Hällevadsholm och lämnat foder. Det hann bli mörkt innan vi vände hemåt. När vi kom in i Dingle och var i höjd med ”Rosa huset” kom ett av lastbilens hjul rullande förbi oss! Innan pappa hade hunnit bromsa kom ett på andra sidan också! Ett av hjulen rullade i full fart ända ner till Volvo Brandt och det andra rullade emot en bil som stod parkerad vid Esso tappen. Pappa hade bytt däck några dagar tidigare och troligen hade man inte dragit åt hjulbultarna tillräckligt hårt. Vilken tur att ingen människa kom i vägen för hjulen. Vad jag kommer ihåg så fick pappa hjälp att sätta på hjulen igen. Han pratade med ägaren till den skadade bilen och vi körde hem. Någon polis tror jag inte var inblandad. Mamma var väldigt orolig eftersom det blev sent innan vi kom hem och hon undrade vad som hänt. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden.

Eftersom vi inte hade någon annan bil än lastbilen var det den vi åkte med när vi skulle på kalas eller hälsa på någon. Pappa körde, jag satt i mitten och mamma bredvid. Värmen var inte så speciellt bra så vintertid var man rejält påpälsad. Vi hade en fårskinnsfäll som var som ett lapptäcke med massa olika färger som vi satt på.

En gång när pappa och jag hade varit och hälsat på faster Gunborg och farbror Knut på Färlev inträffade en händelse som kunde ha slutat illa. När vi åkte iväg i lastbilen gick plötsligt dörren på min sida upp och jag var på väg att ramla ur hytten. Som tur var fick pappa tag i mitt ben och kunde dra in mig igen. Så det slutade ju lyckligt.

Pappa sålde lastbilen när jag var åtta år och köpte en grå Volvo Duett. Det blev vår första riktiga bil. Åh vad stolt jag var.

Text: Roger Stenström