En landsvägsriddare från Håby 93-1
Nu ska jag berätta om en som hette August Johannesson men som var mer känd under namnet SuIle. Han var född 15 juni 1862 och tillhörde Håby församling. Han förde ett kringvandrande liv.
När han var ute på sina vandringar hette det att han sotade eller också att han förtennade och lödade. Om du bad riktigt snällt så kunde han kanske göra detta men helst ville han vara ute och gå och träffa olika människor.
Hans ovilja mot arbete omtalas från ett ställe där han till och med blev inbjuden i köket och folket sa till honom att han skulle äta sig riktigt go' och mätt, så skulle han sedan gå upp på rännet och kasta ner kärvar till tröskfolket. Han åt länge och väl men sen reste han sig och gick. Bonden ropade efter honom och fråga varför i hela världen han gick. August hade ropat tillbaka: "Jag har ställt min kropp bättre te än å arbe".
August tyckte mycket om mat, lagad mat. Det får en ju förstå för det var kanske inte varje dag han fick ett mål mat och det var kanske inte det bästa han fick heller. I en episod omtalas att han på ett ställe lick potatis och kokt fisk. Efter en stund så frågade han om han kunde få lite mer potatis till den go'a fisken. Efter ytterligare en stund så frågade han om han kunde få lite mer fisk till den go'e potatisen. Potatis kallade han för övrigt för "ägg".
På ryggen hade han sin jutesäck. Där hade han alla sina tillhörigheter. Fick han t.ex. en brödkant på något ställe och han inte var hungrig för stunden så hamnade den i säcken. Han tiggde inte bara mat utan också ull. Den ulltåt han fått på det ena stället sålde han på det andra.
Hans stora skräck var tjurar och värar (baggar). Det går otaliga historier därom. En gång låg han över på ett ställe där han vägrade att ligga på matbordet i lagårn utan skulle ligga i ladan. Piltungarna på gården visste om hans rädsla för tjurar så när de hörde att han började vakna vid åttatiden nästa morgon så tog en utav dom ut en stor tjur och ledde den fram och tillbaka utanför ladan.
— Game pojkar, game pojkar! ropade han då.
En annan sak han var mycket rädd för var svaga sjöisar. Han ville inte bli de svaga isarnas offer. Det berättas att även när isen var metertjock på Bullarsjön och man höll på med timmerkörning över den så vågade inte August gå över isen. Kom en isbelagd sjö i hans väg tog han långa omvägar för att komma fram. Det var som med tjurarna: fick han se spår utav klövar när han var ute på sina vandringar så tog han en omväg; ingen betydelse hur lång den blev, det betydde bara att han kom till ett annat ställe än det han från början tänkt sig.
Allmänt kallades han för "Sulle" men inte när han hörde det, för se det lika han inte. Ungarna brukade ropa namnet efter honom och då tog han väldigt illa vid sig. Ibland när han kom till ställen med snälla ungar så kunde han fråga dom om de hade "nån udalenske peng" för då skulle de ge honom den så skulle de få en som går och gäller i stället. En annan gång kom han till ett ställe och ville sälja en gammal veckotidning han kommit över. Den ville han ha fem öre för under förutsättning att slanten var välputsad och ren.
August hade stor rädsla för bilar fast de nu inte var så vanliga under de första decennierna på 1900-talet. Blev han erbjuden skjuts så tackade han bestämt nej.
Sin sista tid tillbringade han på ålderdomshemmet i Lerberg där de hade plats för tio gäster, som det heter idag. Det var ju lite svårt för denne frie man att ställa om sig så, men bara han passade mattiderna så fick han ge sig ut och gå.
Föreståndarinnan hette då Anna Andersson och hon minns August Johannesson som en mycket godmodig man som emellertid hade ganska många egna idéer om saker och ting. Han avled 14 juni 1936 (en dag före han skulle fylla år). Dödsorsaken var cancer.
Det är väldigt intressant att leta fram historier i bygderna om dessa lite udda personer som fanns tidigare, för nu för tiden är det få som vågar vara udda, alltså vara sig själva.
Olava