En bra dag på jobbet 10-2
Under senare halvan av sextiotalet arbetade jag en tid tillsammans med Ernst Dahlqvist f.d. lokförare, eldare, växlare på den smalspåriga järnvägen som gick mellan pappersbruket och Munkedals hamn. Ernst, som hade jobbat många år på järnvägen, berättade för mig historier och episoder om och kring järnvägen och verksamheten där. Här följer en av dem.
Det var strax efter midsommar i början av femtiotalet. Tåget med lok och passagerarvagn stod på den smalspåriga järnvägen vid Munkedals hamn och väntade på avgång mot bruket. Luften var kvav, några lätta sommarmoln svävade förbi. Men bort mot Gullmarsfjordens horisont i väster tornades hotfulla mörka åskmoln upp. En lätt bris drog in över hamnen och rörde försiktigt i kjolfållen på den enda passageraren som väntade på tågets avgång . Det var en dam i den övre medelåldern, hemmahörande i Göteborg och på sommarbesök i någon av gårdarna utåt Fosskroken. Hon var klädd i en ljus sommarklänning och på huvudet bar hon en halmhatt med blommor i och instucken genom hatten hade hon en kraftig nål för att hålla den på plats. I handen höll hon en korg med ägg, som hon tänkte överlämna som present till bekanta i brukssamhället, vilket var hennes resmål. Men hon verkade lite orolig och i hennes ögon fanns spår av rädsla. Blicken flackade osäkert mellan det gamla loket och passagerarvagnen, som i hennes ögon såg ut att ha gjort sina bästa dagar. Hon var ju van vid lite modernare saker att färdas med hemma i Göteborg.
Det började närma sig avgång och konduktören kom gående ut från hamnmagasinet, när han fick syn på damen ropade han glatt "varsågod och stig på". Men damen tvekade. "Ni kanske inte ska med tåget! "sa konduktören". "Nja...” svarade damen, och tog sig betänksamt runt hakan. ”Ja jag förstår att ni tycker tåget ser gammalmodigt och slitet ut, men jag kan försäkra att det är säkert att åka med, och vi kör sakta och försiktigt", argumenterade konduktören trovärdigt. Med de orden i ryggen klev damen ombord på passagerarvagnen och tog plats. Hon valde en plats ungefär på mitten av vagnen och slog sig ner på en av de slitna träbänkarna. Det var en så kallad vintervagn man använde denna sommar, den öppna och mera luftiga sommarvagnen var på reparation och var inte färdig att tas i bruk förrän senare denna säsong. Göteborgsdamen såg sig omkring med en tveksam men samtidigt nyfiken blick, hon noterade att golvet hade trampats av många skor och bänkarna slitits av tusentals rumpor genom åren. I hörnet längst fram i vagnen stod en järnkamin som man eldade kol i under kalla vinterturer. Hennes blick dröjde kvar ett ögonblick vid kaminen, men plötsligt ryckte det till i vagnen, lokföraren hade kommit ombord och startat upp färden mot Munkedals bruk. I ett moln av kolrök och ånga kunde hon se hamnmagasinet försvinna bakom det stånkande loket, resan hade startat och nu var det försent att ångra sig . Färden gick sakta och försiktigt förbi de sista villorna som låg längs spåret, man kunde nu se höga berg på ena sidan spåret, och djup sommargrönska på den andra. När Göteborgsdamen, nu en aning lugnare i sinnet, tittade ut genom vagnsfönstret, kunde hon stundom se en skymt av Örekilsälvens bruna vatten mellan alsnåren. Men plötsligt ryckte det till i vagnen och tåget saktade in och stannade. Vad hände nu, tänkte damen oroligt. Några ögonblick senare kunde hon se lokföraren hoppa ner från loket med en hink i handen, han tog ett snabbt kliv nedför banvallen och försvann in bland sommargrönskande buskage i riktning mot älven nedanför. Nu ryckte konduktören hastigt upp dörren och ursäktade sig artigt." Damen kanske undrar varför vi har stannat, men det är bara lokföraren som skall se till sin tina." sa konduktören. Tina, tänkte damen, har han damsällskap där nere vid älven. Vad hon naturligtvis inte kunde veta var att lokföraren hade en åletina liggande i älven, och om tågtidtabellen medgav brukade han vittja och agna om densamma. Han förenade på detta sätt nytta med nöje kan man säga.
Nästa stopp var Munkedals nedre. Inga väntande passagerare syntes, en av arbetarna från pappersmagasinet skyndade fram mot lokföraren, som nyss hade hoppat ner på perrongen, och överlämnade två trälådor. Lådorna innehöll mediciner från apoteket i Håby och skulle levereras till bruket där de anställda kunde hämta sin medicin i någon av de två portvaktsstugorna, en anställningsförmån som var mycket uppskattad. Färden gick vidare. Man passerade Sohlbergs, "Bajan" och idrottsplatsen. Målet på resan närmade sig och göteborgsdamen kände sig betydligt lugnare nu. Det hade ju så här långt varit en ganska behaglig resa och nu såg hon fram mot att få träffa sina vänner och överlämna äggpresenten.
Plötsligt brakade det loss. Det var åskovädret som man hade varslat utåt Gullmarshorisonten, nu hade det hunnit ikapp tåget och drog in över land. Himlens alla luckor öppnades och regnet vräkte ner. Men hela skådespelet var över på några få minuter, och när tåget passerade vägövergången strax före brukshandeln var ovädret på väg bort, upp mot Sörbygden. Tågpersonalen gjorde sig nu redo för en ganska avancerad manöver. Passagerarvagnen skulle in på ett stickspår till ett garage som var beläget strax bakom brukshandeln. Loket skulle parkeras i lokstallet inne på bruksområdet. För att inte bli sinkad med en extra körning in på stickspåret "släppte" man av vagnen före spårväxeln som låg i riktning mot vagnsgaraget. Växeln slogs sedan om och loket fortsatte in mot bruket. Men det gällde att ha fart nog så att vagnen orkade fram av egen kraft. Konduktören hade tagit plats bak på vagnens bromsplats för att i lagom tid skruva åt bromsen för att få ett mjukt stopp, väl inne i garaget. Farten var god, kanske lite för god, bromsaren hade inte räknat med de blöta och glatta spåren, så när bromsen drogs åt låste sej hjulen och vagnen fortsatte i oförminskad fart in i vagnsgaraget, där det blev ett brutalt avslut på färden. Göteborgsdamen, som trodde hon satt trygg på sin plats, slungades framåt längs golvet likt en torped, när hon passerade kaminen som sekunden innan hade vält omkull, fick hon trynat in ansiktet med sot aska och kol, och som toppen av bakverket stänkte det runt rester av krossade ägg som hamnade både här och där.
Katastrofen var ett faktum. Den olycklige bromsaren som var ansvarig för eländet kom springande in i vagnen för att hjälpa damen. Men hon var otröstlig. Som väl var hade hon inga fysiska skador, men hon spottade och fräste och svor ve och förbannelse över gamla tåg och tågpersonal som hade förstört allt för henne. Folk som hade sett och hört olyckan kom springande till undsättning, och när de hade hjälpt damen upp på en bänk och torkat av en del av sot och äggsmeten utbrast bromsaren urskuldande "det gick ju trots allt rätt så bra". "Rätt så bra" sa en av åskådarna, ”har du sett vad som hänt bakom garaget?" Bromsaren sprang förskräckt ut och runt garaget. Det stod ett cykelställ för de anställda på bruket bakom garaget, det var fullt med cyklar inställda där, dessa hade fått sig en rejäl omgång av vagnen som hade rusat genom garagegaveln. När bromsaren fick se förödelsen av sneda cykelstyren och vinda hjul, tog han sig åt pannan och ropade, "nu räcker det". Den olycklige bromsaren blev suspenderad (vila i hemmet utan lön) i en vecka som straff. Hur det gick för Göteborgsdamen förtäljer inte historien, men en sak är tämligen säker, hon åkte nog aldrig mera tåg mellan hamnen och bruket i Munkedal.
Text och bild: Åke Lindström.