Absintafton med spökhistorier
Absintafton med spökhistorier
Att dricka absint är en konstart som fullständigt håller på att försvinna. En känd man i Munkedal försöker att hålla traditionen vid liv genom att ett par gånger per år, tillsamman med några likasinnade, genomföra den alldeles speciella ritualen för Absintdrickande.
Ett par centimeter av den grönskimrade, åttiofyraprocentiga absinten hälls i ett tomt glas. Ovanpå glaset placeras en absintsked. Denna ser ut som en mindre tårtspade med ett antal hål i. På absintskeden placeras en sockerbit. Därefter hälls försiktigt vatten på sockerbiten, varvid den sakta smälter och följer med vattnet ner i glaset och på så sätt spär ut absinten till drickbar styrka.
Intaget sker med absintnjutarna sittande runt ett bord. På bordet finns ett enda brinnande stearinljus. Med den mörknande kvällen försvinner dagsljuset och snart är det endast stearinljusets vacklande låga, som svagt lyser upp rummet. I samband med mörkrets intåg kommer också berättelserna om gamla tider.
Berättelserna här är många och så spännande att jag knappast kan undgå att bli trolltagen av dem, fantasimänniska som jag är. Det allra finaste är att de berättar så levande om gamla tider.
Det finns knappast en gård eller plats, som inte hade märkliga skildringar knutna till sig.
Vi gråhåriga gubbar satt i tussmörkret och delade glatt och godlynt med oss om allt vi visste om det förgångna och den gröna absinten förstärkte berättarivern. Själv tycker jag nog att det roligaste som finns är att lyssna till dem och deras historier.
Landskapet förändras mer och mer till en trakt med egenartade människor och mystiska väsen av skilda slag. Allt jag hör var kanske inte helt sant, men det var fantastiskt bra berättat och det är sannerligen inte att förakta.
Bland många historier är nog den om ”den grå munken på Munkedals Herrgård”, en riktig rysare. Många tror att den härrör sig från tiden då den första gårdsdelen byggdes för ca 800 år sedan. Det berättades att nuvarande herrgårdsbyggnaden byggdes över grunden till den gamla klosterdelen, som på den tiden var ett annex till huvudklostret i Dragsmark. Alltså från 1200-talet. Munkarnas huvudsyssla var att fånga lax nedströms vattenfallet, odla örter I klosterträdgården samt idka ett fromt leverne. Under ”den stora pesten”, digerdöden, hade munkarna låst in sig i byggnaden. En trolig anledning kan ha varit att slippa ifrån plikten att ta hand om andra smittade och på så sätt undvika att själva bli utsatta.
När kanslern i Dragsmarks kloster inte på lång tid fått något livstecken från sina bröder förstod han att något inträffat och att en visitation var nödvändig. Vid denna fann man att byggnaden var helt öde och tillbommad. När man bröt sig in fann man resterna av råttätna förruttnade kroppar. Samtliga hade dött i pesten.
Hundratals år senare byggdes den första Herrgårdsdelen och det berättades, att herrgårdsspöket ”grå munken” visade sig nästan genast. Spöket höll mestadels till i den nordvästra delen av byggnaden, under ”grevinnans rum”, nuvarande matsalen. Därunder finns de gamla grundresterna från klosterannexet. Många klagade på spöket, en kåpklädd figur, som nattetid strök utmed väggarna och underliga ljud, som var oförklarliga.
Vid något tillfälle, skulle en av gårdsdrängarna, slitit kåpan av grå munken och sett ett vanställt blekt ansikte med tomma ögonhålor.
Vi har nog alla någon gång hört fantasifulla och hårresande historier om spöken och annat otyg. I alla tider har vissa platser upplevts som skrämmande? För att de tycks ruva på hemska eller sällsamma historier om kanske osaliga döda som kommer tillbaka för att hemsöka oss. De i särklass mest vanliga platserna är gamla herrgårdar, särskilt sådana med anrik historia, och naturligtvis kyrkogårdar. Ibland kan det röra sig om namngivna historiska personer, som bott eller verkat på gården och andra gånger som i detta fall en osalig, namnlös munk.
Under seklens gång har vi byggt upp utvecklat föreställningar om gränslandet mellan liv och död. När något egendomligt hänt på en plats blir det ofta grogrund till spökhistorier.
I en blandning av rädsla och fascination har många berättelser uppstått däribland historien om ”svarta damen”. Hon lär ha varit en grym och ondskefull kvinna när hon levde.
Vem var då ”Svarta Damen” i Munkedal?
Det får vi kanske aldrig reda på, men nog var det många, som blev vettskrämda av ”henne” efter att trillerfilmen ”Damen i svart” från 1958 visats. Den handlar om, där en ung kvinna, som försvann från ett brukssamhälle i mellansverige. Handligen utspelades i herrgårdsmiljö.
Under efterspaningen börjar mystiska saker hända. En efter en i hennes omgivning mördades. Samma natt, när detta hände skall herrgårdsspöket varit synlig.
I filmens släptåg uppstod en ”Svarta-Damen-våg” runt om i landet. Personer klädde ut sig i svarta kläder och ”spökade”. Även Munkedal, där jag växte upp, – höll sig med sina egna svarta damer.
Många hann att utpekas av ryktet, som skyldiga till allt svartarbete, som vålnad. Det var säkert ingen sensation när det så småningom avslöjades vilka som dolde sig under de svarta begravningskapporna.
I lokaltidningen Kuriren från den 6 december 1958 under rubriken ”Ur svenska hjärtans djup” skrev tidningen om ryktesspridningen.
Om svarta dam-ryktena i Munkedal.
Med anledning av de fantastiska rykten som nu florerar vilt här i Munkedal om under-tecknade, vill vi ha ett ord med i laget. Man beskyller oss från alla håll och kanter, att vi en tid uppträtt som ”svarta damen” lite varstans i Munkedal, knackat på i husen samt skrämt invånarna halvt från vettet.
Vi skulle även (enligt vederhäftig utsago) brutit oss in i Munkedals Herrgårds vagnslider, och där skrudat oss i kuskarnas ”begravningskappor” eller ”mantlar” för att sedan ge oss ut att spöka eller skrämma folk. Sedan nu dessa fantasier stötts och blötts av munkedalsborna, och man lagt till tusenfalt till det vad som ovan citerats, kom det en ännu större sensation.
Polisens ansträngningar hade krönts med framgång. De svarta damerna var gripna: man tisslade och tasslade. Gamla rädda tanter kunde åter börja leva utan sin hjärtmedicin.
Undertecknande skulle enligt ryktena hämtas till förhör, flera gånger av polis. ”Nyfikna” som vi är kunde vi inte styra oss längre utan ringde polisen, presenterade oss, och undrade lite försynt, om det verkligen var vi som blivit gripna efter en våldsam jakt. Och blivit avslöjade som ”svarta damer”.
Polismannen förklarade sig inte ha något som helst vetskap om detta.
Till saken hör att nämnde polisman allt enligt ryktet skulle ha gripit de båda ”damerna”.
Vi är ledsna om vi gäckat mångas förhoppningar om att vi skulle ha varit de ”svarta damerna” men tyvärr är det inte så. Vi önskar i alla fall att ni som frossar i dessa lögner, omedelbart slutar upp med detta.
Det kan kosta mer än det smakar.
Skulle det vara någon som drabbas av samvetskval och kan peka ut upphovet till dessa lögner, så tala bara om det för BH, MH.
Rädslan för ”svarta damen” satt kvar i många år. Under 1960-talet och en bit in på -80 – 90 talen var många rädda för ett spöke, som troddes finnas i huset. Närmare bestämt i husets äldsta spegel och hennes namn var vanligen svarta damen. För att få se henne skulle en enkel ritual utföras. Vid midnatt skulle ett stearinljus tändas framför spegeln och det var viktigt att alla dörrar till angränsade rum var noggrant stängda och att övrigt ljus i rummet var släkt.
Efter detta skulle en ramsa läsas upp tre gånger – ”svarta damen, svarta damen träd fram.
Beskrivningarna av detta spökframkallande kunde skilja sig åt, men som regel ansågs hon vara en fantasifull figur. Inte alla, barn, vågade åkalla henne bara de som ville visa att de var modigare än andra.
Fan trot!
Anonymus