Urmakare till häst
Urmakare till häst[redigera | redigera wikitext]
Verksamheten som optiker och urmakare är bara en liten del av Bror-Gunnar Anderssons livshistoria. I samband med att jag intervjuade honom angående tre generationer urmakare i rakt nedstigande led blev detta mycket tydligt. Här följer mera av hans barndoms- och ungdomsminnen som han gärna berättade om och som nog väcker minnen hos många av Munkedalsbygdens läsare.
Bror-Gunnars intresse för hästar väcktes mycket tidigt. De fyra första barndomsåren, med början 1935, hade han sin morfar och mormor Alex och Hanna Henning som nära och kära grannar där i närheten av Gabrielssons verkstad och Färdigs fotoateljé. De kom närmast från Uddevalla, där Alex hade vedgård och bedrev vedhandel. Veden levererades till kunderna med häst, så småningom med lastbil. (I Uddevallarevyn skojade man om ett inslag i gatubilden, nämligen Hennings bil med ”O fram (länsbokstaven) och ve’ bak”.
Tidigare hade han haft gård i Frändefors. Egentligen var han trädgårdsmästare, och framför allt kusk, säger Bror-Gunnar. Vidare berättar han att mormor skildrat att Henning ofta körde länssekreteraren till residenset i Vänersborg. Denne hade podager (gikt i fötterna) och kunde inte gå, varför kusken fick bära honom till och från droskan. Morfar kunde hästar.
På jakt efter gödsel[redigera | redigera wikitext]
Närmare Kvistrumsälven, där brandstationen senare kom att byggas, arrenderade Alex nu en åkerplätt för grönsaksodling. Han behövde stallgödsel, och tänkte ta sig till Faleby för att höra med Fritz Östlund om han var villig att sälja.
Men varför inte vända sig till någon bonde på närmare håll? En trolig förklaring är att gödseln på gårdarna var en resurs som bönderna sedan urminnes tider insett vikten av att låta stanna på gården. I arrendekontrakten var det således föreskrivet att ingen gödsel fick bortföras från fastigheten. Den ingick i kretsloppet och skulle återföras till åkern. Precis som varje villaägare tömde dasset på inneliggande lager, vilket spreds på våren där man skulle sätta potatis för hushållets behov.
Så man kan tänka sig att det nog inte var helt lätt för Alex att komma över gödsel på nära håll.
För att ta sig till Faleby tänkte Alex åka med ”Lilla tåget” till Munkedals hamn. Munkedals nedre låg ju på bekvämt gångavstånd, och mellan hamnen och Faleby var det inte alltför långt att gå. Bror-Gunnar minns att han blev erbjuden att följa med morfar på resan. Men se, det passade inte den lille! Färdmedlet var inte i hans smak. Det skulle vara häst, annars fick det vara.
Tydligen var morfar angelägen om att ha med sig barnbarnet, så det gällde att ordna hästskjuts. Fortfarande färdades många hästekipage på vägarna. Bror-Gunnar berättar att det på den tiden fanns stall i närheten av stationen, närmare bestämt där Skandinaviska Banken senare etablerades. Bönderna kunde där ställa in sina hästar när de skulle uträtta ärenden i olika inrättningar i närheten. Där fick morfar tag i en skjuts som skulle åt Falebyhållet, och det blev en riktig nöjesresa och en stark upplevelse som etsat sig fast i minnet hos Bror-Gunnar. Han var då högst fyra år.
Han kommer också väl ihåg hur de blev mottagna av Östlund i Faleby, som visade runt i ladugården och i stallet, och att det gjordes upp om gödsel som skulle levereras senare.
Hemvägen gicks till fots via Hamnen och lilla järnvägen. När de hunnit till sista backen ner mot hamnen minns Bror-Gunnar att morfar lyfte upp honom på en liten bergklack vid vägen och satte honom på sina axlar. Så fick han rida ända hem eftersom sista tåget för dagen hade gått från hamnen.
Kördräng hos Ragnar[redigera | redigera wikitext]
Hästintresset har hållit i sig hela livet. Vad han minns var ingen jämnårig särskilt intresserad av hästar. Redan i sex- sjuårsåldern började han hålla till på Önnebacka, hos Ragnar Johansson, som hade mycket körslor på vägen. Det var bra med en som kunde hålla hästen när han var inne någonstans och gjorde ärenden. Det var en uppgift lille Bror-Gunnar trivdes med, och så fick han ju åka häst.
En större pojke, som vi kan kalla Kalle, var dräng på Önnebacka tidvis och Bror-Gunnar var med honom mycket i arbetet. En gång hade Kalle fått i uppgift att nacka ett par hönor. Inga problem – han hade gjort det förut.
– ” Nu vet du det”, sa Kalle, ”att de flyger efter att huvet är borta”. Han huskade upp en nackad höna i luften – hon flaxade med vingarna och landade på huvet på Hilma I Fagerhult som just kom ut från dasset.
Bror-Gunnar tillägger:
– Ragnar var ju väldigt snäll, men så som Kalle gjorde fick man inte bära sig åt på Önnebacka, så Kalle fick sig en åthutning.
Då Bror-Gunnar höll till på Önnebacka som liten pojke träffade han ibland Enok Tjäder där. Denne var mycket intresserad av jordbruk och var gärna där och hjälpte till. Enok med sin familj bodde granne med urmakarns tills början av 40-talet, så de kände varandra. (Bror-Gunnar berättar att huset där vi just sitter och pratar är det som Enok byggde och som han bodde i vid den tiden).
Lisa och Docka[redigera | redigera wikitext]
Under pojkåren var Bror-Gunnar mycket även på gårdarna Hällerna och Stale.
När Enok var bonde på Hällerna 1945 och några år framåt, föll det sig naturligt att Bror-Gunnar höll till där ganska mycket eftersom han kände familjen.
På den tiden var det relativt vanligt med så kallade ”kronehästar” på gårdarna. Det var hästar som ägdes av Kronan och som var utackorderade då de var lediga från militärtjänst. Lisa på Hällerna var en sådan häst. (Som jag själv minns väl eftersom vi var grannar). Vid behov lånades hästen Tor från Kleva, säger Bror-Gunnar.
Så minns vi förstås båda den lilla nordsvenska märren Docka som var Enoks egen. Bror-Gunnar tänker tillbaka:
– Lisa var stor och tung och gammal. Skulle göra allt. Enok vågade nästan inte köra med sin Docka. Hon var väldigt het.
Han fortsätter
– Men så höll vi på med höet på ett gärde. Enok säger till mig: ”kan inte du åka ner och hämta mjölkflaskera”.
Det gjorde Bror-Gunnar gärna och kutade upp till stallet. Men Enok sa inte med vilken häst! Tyckte nog det var självklart att det var Lisa han menade.
- Jag tog naturligtvis Docka och spände för kärran. När jag körde förbi gärdet där Enok var, såg jag honom komma springande för att stoppa mig, men det låtsade jag inte om så han hann inte. Docka hade bråttom!
Det gick bra. Hon hade för vana att sätta fart särskilt när det bar uppför, och hon var hård i munnen så det gick undan särskilt på hemvägen.
Mjölkbordet, ett gemensamt för flera mjölkbönder, var nere vid Hede lagård. Från Hällerna en vägsträcka på en dryg kilometer.
Hellre plantskola än läroverk[redigera | redigera wikitext]
Efter sex år i folkskolan började Bror-Gunnar på läroverket i Uddevalla, 4-årig linje.
”Att gå i skolan var inte min grej” konstaterar han.
I alla fall inte i den skolan! Sommaren 1950, efter andra året på läroverket, ägnade han åt en helt annan skolgång. Närmare bestämt arbete i plantskolan på Hensbacka, där han tjänade ”ovant mycket pengar”. Han hade ännu inte fyll femton. På Hensbacka fortsatte han även efter avslutat säsongsarbetet i plantskolan. Biträdde vid stämpling, planterade, röjde och högg i skogen. Särskilt minne har han av gallringshuggning i ensamhet vid Skarnhällesjön. Utrustningen bestod på den tiden av yxa, bågsåg och barkspade.
– ”Jag gjorde slut på så många sågblad. Bror Sohlberg i Hanssons järnhandel visste alltid mitt ärende när jag kom dit”.
Någon utbildning i huggteknik hade han inte, och när trädet vred sig och sågen fastnade tog han yxan för att hugga den loss – och så åkte ofta sågbladet med.
Vid ett tillfälle kom skogsmannen Sven Dahlberg upp för att se hur det gick. Han imponerade stort på Bror-Gunnar när han visade hur det skulle gå till utan att träden hängde sig eller att sågen fastnade.
– På en liten stund hade han fällt granar som det skulle tagit timmar för mig att fälla.
Mellan hemmet på Stale och Skarnhälla cyklade han via Pepparmon och Pålsketorpet - bitvis väglöst. Det blev för mycket snö den vintern för att kunna fortsätta i skogen. Han slutade vid jultiden.
Tumme med tömmarna[redigera | redigera wikitext]
På Munkedals Gård - Herrgår’n som man sa - hade Bror-Gunnar börjat hålla till mycket när han var i 12-års åldern. Nu började han komma på besök där igen och deltog i diverse sysslor för han trivdes med det. Han blev god vän med de som jobbade där, och särskilt med Bror Olsson – ”Bror på Herrgårn”- som hade ansvaret för stallet. Där fick han bl.a. förtroendet att köra med hästen Lotta till Lilla Foss kvarn och hämta krossad havre, som det var stor åtgång på till de många hästarna.
– En dag sa rättare Sjödin till mig: ”Det är väl lika bra urmakarn börjar arbeta här som anställd”.
Så blev det. Bland de första uppgifterna han minns var att lasta gödsel i form av ”kalvetalle” i ladugården. Det var kalvarnas hårt packade bädd av gödsel och halm som byggts på under vintern. Den lastade han på vagn med förspända parhästar och körde till Långehed där den lades i stack inför vårbruket.
I samband med Bror-Gunnars herrgårdsepok kan vi inte utelämna det högtidliga luciafirandet i Munkedal ett par år tidigare.
Luciadagen 1949, på kvällen, åkte årets lucia med tärnor i kortege genom Munkedal. Det var storslaget! (Jag var själv bland de beundrande åskådarna vid mjölkbordet utanför hörnet på Simmens häck denna vinterkväll).
I täten och med höga hattar red Bror på Herrgår’n och Bror-Gunnar sida vid sida på ridhästar och med var sin fackla. Efter kom droskan med lucian Gun Lindquist med tärnor och med rättare Sjödin som kusk, därefter en vagn med Lennart på Hästhagen som kusk och lastad med scouter – också med facklor i händerna.
Kortegen utgick från Föreläsningssalen, där kröningen ägt rum, och fortsatte vägen Önnebacka – Stale - Hede till Kvistrum. Vidare över Kvistrumsbron och via vägporten en sväng till stationen och därifrån åter till Föreläsningssalen via Bruksvägen genom Bostäderna.
(Jag kan tänka mig det ljudliga hovklappret på den stenlagda Rikstvåan efter Kvistrum och tills förryttarna svängde in på Bruksvägen!)
Bror-Gunnar berättar om träningen innan Luciadagen, och om generalrepetitionen:
– Vi red bort till Föreläsningssalen där Calle Foss stod redo med två tända facklor som han räckte till oss. Jag trodde hästen skulle gått i sken. Men det gick bra.
Från berget till vägen[redigera | redigera wikitext]
En omtalad arbetsgivare vid den här tiden var SENTAB (Svenska Entreprenad AB). Man höll på att spränga bergrum mellan Studseröd och Småröd. Detta var en försvarshemlighet, men genom att lyssna på Moskva-radions svenska sändningar kunde Munkedalsborna hålla sig informerade om hur långt man hunnit!
Bror-Gunnar blev varse att det var mycket bättre betalt i berget än på Herrgår’n, så han började där som ”pinnpojke” hösten 1951.
Efter två, tre år hade han dock fått nog av arbetsmiljön där. Bl.a. var huvudvärken som dynamitångorna gav upphov till rätt besvärande, och det inträffade även tragiska olyckor med tre förolyckade arbetskamrater.
Våren 1954 blev han vägarbetare med nära väg till jobbet. Vägförvaltningen höll nämligen på att rusta upp och asfaltera vägen - inklusive trottoarer - mellan Kvistrum och Lyckebacken. Det var stor åtgång på grus och mycket handarbete med skyffel innan själva asfalteringen.
Asfalten kom från Vargön, och Bror-Gunnar hade till uppgift att med en speciell termometer kontrollera att varje lass höll så hög temperatur som krävdes.
Högsta tillåten lassvikt för de vanligaste lastbilarna rörde sig om c:a 4½ ton vid den tiden. I verkligheten kunde lassen vara på 8 ton, beroende på om föraren lyckades undgå poliskontroll, berättar Bror-Gunnar.
Sadlade om[redigera | redigera wikitext]
En dag sa verkmästaren till honom:
”Ta och läs vägmästarkursen på Hermods! När den är färdig är du garanterad jobb på vägförvaltningen, och de betalar kursen”.
– Men så ville han ha mig med på ett brobygge på Orust under vintern. Jag tänkte: köra till Orust fram och tillbaka med motorcykeln – nej. Och när farsan frågade mig om jag ville hjälpa honom över vintern valde jag det.
Så blev det att det fortsatte. Har väl varit lite oföretagsam…
Min undring:
– Du ville ju gärna röra på dig och arbeta med kroppen. Hur gick det ihop med optikerjobbet? Var du idrottsintresserad - t.ex. med i fotbollslag eller annan idrott så du fick utlopp för energin?
– Nej, men jag sprang mycket.
(Jag erinrar mig att Bror-Gunnar var bland de första jag såg springa förbi Stale iklädd träningsoverall. En blå).
Hästintresset blev ”räddningen”! Första åren som urmakare deltog han regelbundet i ridutbildningen på Björbäck. När han så småningom blev med egen häst gjorde han varje morgon ett pass i ett stall på Möe innan det bar iväg till jobbet i Uddevalla. Kvällar och helger ägnades till stor del åt ridning och hästbestyr. Av de tre hästar han haft under en 30-årsperiod nämner han särskilt Prins Per.
Den här krönikan blev väl något i hästväg!