Tjuv-Marta
Tjuv-Marta en 1700-talsgestalt[redigera | redigera wikitext]
i Foss och Valbo Ryr (en av många berättelser)
Det finns många människoöden vars minne lever sig kvar genom generationer tack vare att de upptecknats eller berättats av sådana, som velat bevara dem från att falla i glömska.
På 1700-talet såg det helt annorlunda ut i våra bygder än vad det gör i nuvarande tid. Där det nu är bördiga åkrar och stora bebyggelser, fanns på den tiden inget annat än djupa skogar med små stigar mellan trädstammarna. I de djupa skogarna levde dock människor i primitiva boningar och förde ett liv, helt för sig själva. Uppåt gränstrakterna vid Hede och i angränsande trakter till Valbo-Ryr var det endast skog och fjäll, mossar, myrar och vildmarker. Här var också en plats för individer, som levde rövarliv och önskade få vara i fred inne i skogarna, långt från andra människor.
På Jermunneröds ägor i Foss, finns i ett berg en urholkning, som enligt sägnen en gång i tiden varit tillflyktsort för en kvinnlig rövare, som gick under namnet Tjuv-Marta. I grottan, som liknar ett stort rum, hade hon en väl skyddad plats, omgiven som den var av granar och tallar, som helt dolde öppningen. Strax nedanför grottan ligger ännu en idyllisk liten sjö, kallad Örevattnet. Om Tjuv-Marta går många historier, som väl bevarats genom tiderna och som skildrar hennes liv. Sådant det tedde sig för ett par århundraden tillbaka i tiden.
Skräck för bönderna[redigera | redigera wikitext]
Denna manhaftiga kvinna var en skräck för bönderna i närheten. Värst var hon fruktad på dalslands- sidan, som låg närmast till, men hon gjorde också påhälsningar i Foss och Hede socknar. Varhelst hon drog fram lämnade hon spår efter sig på ett eller annat sätt. Hos bönderna skaffade hon sig allt hon behövde i matväg. Såsom höns, kalvar och andra smådjur.
Tjuv-Marta beskrivs varit omåttligt stor till växten, vilket i viss mån förklarar varför folket ej vågade sig på att infånga henne. Hon blev också med tiden allt djärvare och till slut gick det så långt, att hon rövade åt sig småbarn, som aldrig mer kom tillrätta. Det sades också att hon kunde trolla.
Önskade sig en man[redigera | redigera wikitext]
Hur väl denna robusta kvinna än inrättat sitt gömställe och hur skickligt hon hade organiserat sitt livsuppehälle, var de ändå något som fattades henne. Hon önskade nämligen att få en man till följeslagare åt sig i skogens dunkel. Och denna önskan gick en dag i uppfyllelse. En ung man, ståtlig till utseendet, hade ridit till häst flera mil och var på väg i fredliga ärenden nedåt gränstrakterna.
Nu hade han kommit vilse och red mest på måfå för att komma fram till någon människoboing . Han var ganska trött av allt kringflackandet och önskade inget hellre än att få komma in på något ställe för att vila. Då fick han se en egendomlig bergsklyfta, som visade sig vara Tjuv-Martas bostad.
Han blev välkomnad på bästa sätt och fick en härlig måltid, varefter han lade sig och somnade.
Hästen tog Tjuv-Marta hand om och den fick också något att äta. Ryttaren kände förstås inte till vad det var för slags människa han kommit till och på morgonen då han ville fortsätta den av- brutna färden blev det ett litet bråk. Dag efter dag gick och ryttaren blev väl behandlad så länge han inte nämnde något om att ge sig iväg, ty då sköt det blixtar ur värdinnans ögon.
Lyckades fly[redigera | redigera wikitext]
Men för att klara uppehället för sig och mannen måste hon ut och få tag i något i matväg, men när hon gick bommade hon till sin grotta, så att fången inte kunde ta sig ut och försvinna. Nu gick det åt mera i hushållet och Tjuv-Marta stal ännu flitigare, tjuvmjölkade kor och tog med sig bikupor med honung. Främlingen uppgav dock ej tanken på att bli fri. Att med våld slå sig lös var ej att tänka på då Tjuv-Marta hade enorma kroppskrafter, men med list kanske det kunde gå. Hans häst var bunden i närheten och djurets gnäggningar röjde var den fanns.
Tjuv-Marta hade långa rep liggande i grottan, vilka hon hade att leda hem de stulna djuren i. En natt när hon sov särskilt hårt, passade mannen på att binda henne med repen varefter han skyndade till sin häst och red iväg allt han orkade.
Sedermera berättas att en skogsbrand utbrutit i skogarna där Tjuv-Marta hade sin hemvist. Därigenom lär hon ha blivit husvill då elden förtärde alla hennes ägodelar. Nu blev det en svår tid för henne. Innan hon hade hunnit sätta sig i säkerhet på annat ställe, blev hon sedd av ortsbefolkningen, som infångade henne. Sina otaliga bedrifter fick hon sona med döden och hon hängdes vid Galgbacken i Foss.
Urholkningen i berget minner ännu om hennes bedrifter och om hur hon kunde skydda sig mot omgivningen i de djupa skogarna där hon under en lång tid oinskränkt härskade och härjade runt om i bygden.
Text: Leif Berg