Lekanders Pappersindustri

Lekanders Pappersindustri, minnen från en svunnen tid.

Några av mina barndomsminnen från mitten av 50-talet var när jag fick följa med pappa till Munkedal och till den toalettpappersfabrik han drev där.

Fabriken

Byggnaden närmast till höger har varit biograf, senare pappersindustri, numera rivet. Huset till vänster kallas Staben (förläggning första världskriget). Det var Konsumbutik på 1920-talet, numera kontor/affär, "Sohlbergs Trävaru-".Vägsträckningen är den gamla, före vägportens tillkomst. Posthuset mellan Hansson affär och järnvägshotellet är ännu inte byggt (byggår 1933)." (BJ) Foto : Oskar Färdig någon gång mellan 1926-1932

Vi bodde i Uddevalla och pappa brukade alltid åka med tåget som avgick strax före 12 och sedan vara hemma igen vid 15-tiden. Att resa med tåg var en upplevelse och jag kunde alla stationerna mellan Uddevalla och Munkedal utantill. Jag tror att resan tog ungefär en halvtimme och när vi klev av i Munkedal skulle pappa alltid gå in på järnvägsexpeditionen och prata bort en stund med personalen där innan han tog mig i handen för att korsa alla järnvägsspåren och komma till fabriken som låg i en del av Sohlbergs lokaler snett emot järnvägsstationen. Väl inne gick pappa runt och hejade på alla och satte sig sedan på sitt kontor och skötte en del pappersarbete medan jag fick roa mig själv.

Arbetare med chef

Alla ”grabbarna” som jobbade där var alltid snälla och skojade med mig och jag minns särskilt Hugo Starbäck. Jag tyckte också det var spännande med alla maskiner och allt slamrande. Säkert fick jag nog förmaningar att inte komma för nära de ”remmar” som kom ner från taket och drev maskinerna. Det fanns nog inte några särskilda säkerhetsföreskrifter på den tiden.

När det var rast fanns det ett särskilt rum längst ner i vänstra hörnan av fabriken där de kunde äta sin matsäck och dricka sitt kaffe. Varför jag minns det så väl var att hela väggarna där var tapetserade med för vår tid fullständigt oförargliga halvklädda ”pinupflickor”. Grabbarna skrattade gott när de märkte hur generad jag blev och skämten som följde är ingenting jag minns så jag skrattade säkert jag med. Även ute i fabriken var väggarna tapetserade med ”vackra damer”. Undrar hur det skulle ha varit i dag?

När sedan lagret var fullt med färdigförpackade toarullar som det stod Lilla Edet på, var det dags att frakta dem därifrån. Det var också en spännande upplevelse för då åkte vi inte tåg utan en i mitt tycke jättestor lastbil eller långtradare hämtade upp oss på Strömstadsvägen i Uddevalla och så fick vi åka med till Munkedal där sedan allt toapapper lastades.

Det kanske roligaste minnet, så här efteråt, var nog när pappa hade börjat ”rulla” rosa, fint, mjukt toapapper som var avsett för damernas make-up och väl var en nymodighet då. Till en skolavslutning i första eller kanske andra klass kom fabrikörens dotter med fyra rosa fina toarullar i paket till sin fröken när alla andra barn kom med blommor! Jag minns inte frökens kommentar, men stolt var jag.

Tankarna nedtecknade av Anette Dahlenius dotter till fabrikör Erhard Dahlenius.

Redaktionsanmärkning:

Industrin som tillverkade dasspappersrullar och papperspåsar startades av Hugo Lekander. Den första tiden var tillverkningen belägen vid Karlstorp i Munkedal. På 1930-talet flyttades tillverkningen till Sohlbergs Trävaruhandel (nuvarande förrådsbyggnad mitt emot butiken).