Sjökvist som djurvän 82-1

Sjökvist som djurvän

Det har gått många månader sedan Sjökvist sist hörde av sig. Nu är jag inte säker på om namnet var Sjökvist, det kunde lika gärna ha varit Sjögren som Sjöström, men något med Sjö var det i alla fall. Sjökvist hade en del att förtälja, ty det hade som sagts, gått flera månader sedan han sist var på tråden.

Föregående höst hade Sjökvist fått ett oväntat besök. Alldeles utanför trädgårdsområdet. Trädgården är omgärdad med ett stabilt och starkt stängsel. Några av aplarna sträckte ut sina grenar över staketet och en tidig morgon när Sjökvist kikade ut genom sitt sovrumsfönster, fick han se ett djur som begärligt sträckte sig över hägnaden och mumsade på mina Akeröäpplen, sa Sjökvist. Först trodde Sjökvist att det var några kor som brutit sig lösa och lät sig väl smaka av den begärliga frukten, men det visade sig att det var en älg som behagade gästa området. Det är inte var dag som en älg får njuta av trädgårdsfrukt och sedan de närmaste grenarna avbetats, sträckte sig djuret allt längre in mot stammen. Sjökvist anförtrodde mig, att han inte såg på detta med blida ögon, och han kom på någon ide hur han kunde bli av med den fruktälskande besökaren. Detta visade sig inte så lätt. Jag gick ut ett par gånger, sa' Sjökvist, och försökte mota bort älgen men djuret visade inget tecken på rädsla och stannade lugnt kvar. Jag försökte med att gå riktigt nära staketet så att jag nästan kunde vidröra honom sa' Sjökvist och i min iver höll jag på att få en kraftig spark av älgens framben, ty denna djurens konung tycktes vara av den sorten att han gärna visade framfötterna. Men sa' Sjökvist, jag känner dåligt till om älgarnas biologi, för djuret hade helt fångat min lidelse, att jag så småningom faktiskt väntade på att han kom tillbaka varje dag. Men allteftersom tiden gick, började äppelskörden att avta och då var och förblev älgen borta. Och så kom älgjakten. Sjökvist anförtrodde mig, att han var ängslig för att den käre trädgårdsbesökaren kunde råka ut för en farlig jägare och småningom hamna på en köttdisk i en livsmedelsaffär. Men ett bra stycke in på hösten, just som denna årstid höll på att övergå till vinter, kom älgen tillbaka. Inte för att nalla äpplen, ty dessa var för längese'n slut. Han verkade nu ganska tam och hade sina blickar mot fönstren i min bostad, sa' Sjökvist. Jag steg ut i trädgården för att beskåda min vän älgen och lyckades komma mycket nära, men påpassligt, så att jag inte kom i beröring med frambenen. Men älgen visade inga tecken på anfall. Han eller hon, vilket det nu var, nästan log med sitt vackra huvud och fällde ner sitt vänstra öra. Kanske var detta som en sista hälsning från min vän, sa’ Sjökvist, ty efter att vi sett varandra i ögonen en stund, vände djuret på sin smidiga kropp och försvann nästan ljudlöst. Men sa' Sjökvist med en suck, han kanske kommer tillbaka nästa höst när äppelträden lockar. Jag han emellertid att fånga en bild av min vän, sa' Sjökvist. Eller var det Sjölund han hette, eller Sjösten, har så svårt med namn.

ON