Granne med Vägverket

Granne med Vägverket Under många år, förmodligen en bit in på 60-talet, hade Vägverket en underhållsstation några hundra meter innan Foss kyrka. I dagligt tal sa vi nog oftast ”Sannhåla” som var vår närmaste granne under många år på andra sidan Fossvägen. I anslutning till Vägverkets lokaler låg också en av kommunens ”soptippar”. Hur samhället då såg på sophanteringen är kanske värt en egen krönika. Jag kommer ihåg att det åtminstone fanns ytterligare en ”soptipp” någonstans utmed vägen mot Hedekas. På den tiden var källsortering och återvinning okända begrepp. Här blandades livsmedel, glas, metall, bekämpningsmedel, oljor ja allt som betraktades sopor hamnade där. Soptippen vid Foss stängdes förmodligen först någon gång på 60-talet.

Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

Jag skulle tro att vår väg, som nu heter Fossvägen, och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid Munkedals hamn, Faleby, Gårvik eller Torreby/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.

Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.

Bland dem som arbetade vid Vägverket fanns bla annat Anders som körde väghyveln. Eller ”vägskrapa” som vi oftast sa. Med sin väghyvel låg han ute hela dagarna och justerade arbetsområdets grusvägar. Vi barn upplevde ”Anders i gropa”, som vi kallade honom, som en väldigt snäll och barnkär farbror. Och det var säkert därför, när jag och min lekkamrat Berit Benjaminsson (f Claesson), frågade om vi fick åka med han lyfte upp oss i hytten och lät oss följa med på ett arbetspass. I sakta mak med Röd som slutmål kom vi att tillbringa timmar i hans hytt. Har bara minne av att det var spännande. Vi satt högt upp och hade fin utsikt. Inte tråkigt en sekund. Kraven på nöjen var inte så höga på den tiden. Och vår erfarenhet av att färdas i något motorfordon var minimal. Inte i min familj eller Berits familj fanns vid den här tiden någon bil.

Strax innan vi nådde vårt mål Röd stannade Anders till vid den lanthandel som då låg där. En lanthandel, som så många andra, är borta sedan många år. När Anders kom tillbaka till oss i väghyveln hade han handen full med ettöres kola. I en tid då det inte förekom ”lördagsgodis” eller godis speciellt ofta överhuvudtaget var detta stunder som etsat sig kvar i minnet. Det vaxade omslagspapperet och kolasmaken.

Det hände också att vi fick styra väghyveln. I Anders knä med båda händerna på den väldiga ratten ”körde” vi väghyveln. Det var spännande och ännu 65 år senare minns man dessa stunder.

Mina egna barn och i ännu högre grad mina barnbarn har kanske svårt att förstå hur flera timmar i hytten på en väghyvel kunde upplevas som ett stort äventyr. Eller de gånger man fick åka med någon av lastbilarna till något grustag där sand med hjälp av ett Pater Nosterverk fyllde flaken för vidare transport till Vägverkets sandsilo vid ”Sannhåla”.

Vägverkets lokaler och ”Sannhåla” är sedan länge borta. ”Sannhålan” är mer eller mindre uppfylld och där Vägverkets fordon, maskiner och redskap startade och avslutade sina arbetsdagar ligger idag en modern villa.

Men minnena från en barndom där en tur med ”Anders i gropa” och hans vägskrapa och ettöreskola hos handlarn på Röd lever kvar.

Ett stort tack till Berit Benjaminsson för hjälp med foton och innehåll.

Bengt-Olof Foss

Text till bilder.

Flygbild.

I bildens övre vänstra del syns gropen där Vägverket under flera år hade sandupplag och garage för div vägarbetsfordon. Bilden är tagen 1952. Sandsilon har tydligen tillkommit efter att bilden togs. Bilden har hämtats från Bohusläns Museum bildarkiv.

Fotograf: AB Flygtrafik, Bengtsfors.

Vy över kyrkogården och ”Sannhåla” tagen från tornet i Foss kyrka. Tidigt 50-tal.

Privat.

Bild med personer.

På bilden syns till höger Anders Petersson el ”Anders i gropa” tillsammans med sin son Lennart ”Snurren” framför sin väghyvel. Lennart ”Snurren” var under många år känd som en hårdtacklande ishockeyspelare i MBK. Till vänster på bilden Anders svägerska Ingrid.

Fotograf: Privat.

Lanthandeln på Röd.

Bilden hämtad ur boken Bohusläns Bygd och folk. Enl uppgift är bilden tagen omkring 1955.

Bild med barn.

Inte bara intresserad av vägarbetsfordon. Undertecknad tillsammans Berit Benjaminsson (född Claesson) och Britt-Mari Ekström (född Kristiansson).

Privat.