Att bo granne med Kyrkogården
Att bo granne med kyrkogården.
Foss kyrka med anor från 1100-talet kan ingen Munkedalsbo ha undgått. Foss kyrka omnämns
första gången 1157 av Snorre Sturlasons som berättar om den norske kungen Östen
Haraldsson som blev nedhuggen vid Foss kyrka och begraven där. Någon gång har jag hört en
version där kungen halshöggs i kors och vid platsen där det skedde sprang en källa upp.
Korskällan.
Med sin placering på en höjd väster om Örekilsälven är kyrkan synlig på stort avstånd och i alla väderstreck. Från den upphöjda positionen kunde församlingens herdar under många generationer hålla ett öga på sina får. Och på gångavstånd från kyrkan låg, under min uppväxt på 50- och 60-talet Prästgården. Tillhörande jordbruksmark var då utarrenderad och kyrkoherden kunde ägna sig åt andlig odling på heltid. Längre tillbaka antar jag att inkomsten från jordbruket var en betydande del av kyrkoherdens ekonomi.
Knappt 200 meter från kyrkan låg Smedstugan. Så benämndes i alla fall huset där jag växte upp i dagligt tal när jag var barn. Enligt den berättelse jag fick om husets historia skulle där en gång bott en smed. Själva smedjan skall ha varit placerad på andra sidan vägen. Mellan kyrkan och Smedstugan låg kyrkogården. Det var inget som vi barn reflekterade över. Den hade ju ”alltid” legat där. I takt med att kyrkogården utvidgades minskade avståndet mellan vår trädgård och kyrkogården.
Huset hade inköpts av våra föräldrar tidigt 40-tal. Mitt under brinnande världskrig. Sett så här i backspegeln ett modigt beslut mot bakgrund av den ekonomiska situationen och rådande osäkerhet. Men för oss barn blev det en skatt. Stor trädgård med en egen ”skog”. Där i skogen kunde vi barn få utlopp för den energi och kreativitet som jag tror alla barn bär på. Där fanns inga direkta regler om vad som fick göras eller inte göras. En naturlig, tillåtande och inbjudande lekplats.
På 40- och 50-talet hade vi få grannar. Tre, fyra hus låg inom en radie på tvåhundra meter. Närmaste granne med barn i vår ålder var Georg och Anna Claesson som bodde i församlingshemmet på andra våningen. Jag minns att familjen Claesson fick telefon tidigt pga Georgs engagemang i Munkedals Brandkår. En telefon som vi närmade oss med stor respekt och lånade bara vid speciella tillfällen. Claessons telefonnummer minns jag fortfarande. Det sitter där som hugget i sten. Förutom kyrkogården var vi omgivna av åkermark. Det var först i slutet på 50-talet som kommunen öppnade upp ett område för villabebyggelse i vår närhet. Utmed Kung Östens Väg uppfördes på 50 och 60-talet ett 20-tal villor. Men i dagligt tal kallade vi det nya bostadsområdet lite vanvördigt kort och gott för ”Gärdet”.
I takt med att kyrkogården utvidgades kom också begravningarna närmare vårt hus och trädgård. Vår trädgård och kyrkogården åtskiljdes av en två meter hög hagtornshäck. Då kunde det hända att vi barn uppmanades att leka och stoja på någon annan plats i vår trädgård när det var begravningar för att inte störa. Och detta minns jag att vi tog på största allvar. Det hände att vi fick frågan om vi inte tyckte det var otäckt att bo så nära en kyrkogård. Eftersom den fanns där när jag gjorde entré så ingick den så att säga i paketet och det var inget som höll mig vaken på nätterna. Men visst att en mörk höstkväll passera kyrkogården var nog trots allt något man undvek så långt som möjligt. Gatljusen var inte vad de är idag.
Bakom kyrkan låg några ekonomibyggnader. I dagligt tal benämnt ”stallarna”, vilket antyder att där kunde man fordom ”stalla” sin hästar vid kyrkobesöken. Där förvarades också likvagnarna. Jo, de kallades så. Hästdragna vagnar draperade med svart tyg och silverfärgade band som förde den avlidne till den sista vilan. Dörrarna till stallarna var låsta men vi kunde pressa upp dessa så passmycket att vi kunde kika in på de stora stålskodda hjulen och det svarta tyget. Under många år var det vanligt att begravningsföljet, med likvagnen i täten dragen av en eller två hästar, stannade upp just utanför vår port och avvaktade ringningen i kyrkklockorna. På båda sidor om vagnen gick prestavarna med svarta flaggor. När klockorna ljöd satte sig följet i sakta rörelse av mot kyrkan. Hästarna ersattes nog under senare delen av 50-talet av en bårbil.
På en kyrkogård måste det självfallet finnas en kyrkvaktmästare. Och när man jämför arbetsförhållandena då och nu måste man uttrycka en beundran för de vaktmästare som hade att gräva de drygt 200 cm djupa gravar i den bohuslänska leran. För hand. Utan några maskiner. Sommar som vinter. Det var ett tungt och slitsamt arbete. Jag minns att vintertid var man till och från tvungen att använda dynamit för att öppna en ny grav. Inga tjältiningsaggregat. Och jag antar att kremering vid den tiden var ganska ovanligt i Sverige så det var grävda gravar som dominerande. När kyrkogårdsvaktmästaren fick tillgång till en grävmaskin vet jag inte men en bra bit in på 60-talet grävdes gravarna fortfarande för hand. I min första kontakt med arbetslivet anställdes jag sommaren 1962 av kyrkogårdsförvaltningen med uppgift att klippa gräsmattor och rensa ogräs. Och då kunde jag på nära håll följa vaktmästarens hårda arbete. Om jag minns rätt så var min lön hela 1,74 kr/tim.
Det hände att vi barn strövade runt på kyrkogården och tittade på de olika större eller mindre monument som rests över avlidna sockenbor. I vissa fall hade ingen möda eller medel sparats för ge betraktaren en tydlig signal om att härunder vilar inte vem som helst. Titlar var angivna såvida den markerade en uppnådd högre status i samhället. Jag har aldrig sett någon gravsten med texten här vilar ”sömmerskan, fabriksarbetaren, grovarbetaren” etc.
Klockringningen var elektrifierad så långt jag kan minnas. En till och frånknapp fanns i ett utrymme i anslutning till vapenhuset. Men där fanns rep kvar som nådde ned till våningen under klockorna utifall det skulle bli strömavbrott. Det krävdes en hel del kraft att få klockorna i rörelse. Och några besök blev det i kyrktornet varifrån man hade en fin utsikt i alla väderstreck. Att vara i tornet när de väldiga klockorna svängde fram och tillbaka var en skräckblandad upplevelse. Det knarrade och knakade betänkligt i de väldiga träbjälkarna som bar upp tornet. Nej, att växa upp nära kyrkogården upplevde vi barn inte som något avvikande eller skrämmande. Den fanns där som ett självklart inslag i vår omgivning.
Bilder.
Kyrka och kyrkogård från vår trädgård. Foto: Privat.
Lek i vår ”skog”. Överst undertecknad. Sedan Gunnar Franklin. Stående till höger broder Gunnar. Längst ned lillasyster Marita. Foto: Privat.
Bild på begravningsfölje som har kommit fram till Foss kyrka. Foto: Oskar Färdig. Bohusläns Museum. Omkring 1940.
Vy över Foss kyrka. I bildens nedre del syns Stallarna. Foto: AB Flygtrafik, Dals Långed. Bohusläns Museum.