Stjärnstoft i Munkedal 23-2
Stjärnstoft i Munkedal
Det jag ska berätta om här tänker jag kan intressera och väcka gamla minnen hos somliga av Munkedalsbygdens läsare
Inte så sällan händer det att gamla minnen väcks när man får syn på något papper man sparat. Rubriken kan nog ge föreställningen att detta ska handla om astronomi. Som läsare får du ge dig till tåls innan du får veta hur det förhåller sig med den saken. Innan fortsättning följer kan det vara på sin plats att upplysa läsaren om att jag känner starkt för att hylla huvudpersonen i denna berättelse. Med andra ord : jag är inte opartisk.
Den som har skrivit är min äldste bror Gunnar, född 1937. Nu är det år 2023, femte året efter han slutade sina dagar. Som storebror lärde han mig under uppväxten mycket som var bra både att veta och kunna – från smått till stort. Om jag väljer ut något slumpvis ur mitt minne så kan det »småa« vara när jag som mycket liten i Söndagsskolan i Munkedals Kapell räckte upp handen när jag trodde jag kunde svara på en fråga från prästen. Efteråt sa Gunnar till mig att jag inte skulle spretat med fingrarna vid handuppräckningen. Det var typiskt för honom att allt skulle göras så rätt som möjligt.
Hans pedagogiska förmåga var utmärkande för honom, och till stor nytta för mig under min uppväxt. Oavsett det handlade om teori eller praktik. Under sin tid på »Läroverket« gav han här hemma även privatlektioner åt någon studerande yngre granne som kände behov av det.När Gunnar gick i »Fabriksskolan« var det ofta byte av lärare för hans klass. Vårterminen 1949 hette läraren – eller »lärarinnan« som titeln var då – Naemi Strand. Hon var maka till överläraren Olof Strand.
Skolavslutningen en junidag det året, eller »examen« som man sa på den tiden, var min första, och jag gick i Önnebacka småskola. Av mina tre äldre syskon gick Gunnar och Birgitta i Fabrikskolan och Erland i Lycke skola. Vår mamma hade nu fyra skolsalar att besöka för att kunna se och höra respektives lärare och skolklass. (På den tiden var det mycket sällan någon pappa tog sig ledigt från jobbet för att kunna deltaga).
En sak som etsat sig fast i mitt minne är mammas skild�ring från Gunnars klassrum denna examensdag. Fru Strand ledde en frågesport där Stig Davidsson i Möe och Gunnar
»duellerade« i huvudräkning. Det gällde att svara snabbast på frågorna. Om någon av dem utsågs som vinnare vet jag inte. Men att hon valt ut dessa två för att visa deras räknebegåv�ning får väl tolkas som att de ansågs duktiga i ämnet. Gunnar var väldigt återhållsam med att berätta om sig själv, så hade inte mamma just då råkat vara med hade familjen nog aldrig fått veta detta.
Både Gunnar och Stig fortsatte på »Uddevalla Högre All�männa Läroverk«. Det var en bråkdel av eleverna på den tiden som gjorde det. De allra flesta fick jobb någonstans så snart de gått ut folkskolan. (Även det innebar fortsatt lärande !).
Under tiden på Läroverket blev dagarna rätt långa. Dels gällde det att stå upp i god tid på morgonen för att äta fru�kost och sedan hinna till bussen som gick till Stationen. Efter hemkomsten på eftermiddagen följde ofta läxläsning till långt fram på natten.
Den gamla goda tiden
Ytterligare något som kan påminna er läsare om normal till�varo på »den gamla goda tiden«. Under sommarloven hade Gunnar diverse jobb som gav inkomst. De flesta somrarna var det i Munkedal. Som fjortonåring – efter första läsåret på Läroverket – arbetade han hos Axel Sohlberg AB. Där var det framförallt kroppsarbete, såsom lossning av SJ-godsvag�nar och påfyllning i magasinen intill. Somrar därefter var arbetsplatsen mekaniska- respektive elektriska verkstaden »i fabriken«, som var en vanlig benämning på pappersbruket. Senare hade han sommarjobb i Uddevalla (och lånade Erlands »femhundrakubikare« som fortskaffningsmedel).
Han deltog även tidvis i arbete hemma på gården, särskilt under sommar- och vinterloven. Vid jultiden skedde alltid sluttröskningen av spannmålen. Då behövdes folk både på
logen och i ladorna. (Fortsatte ända in på 60-talet, då skördetröskan tog över efter självbindaren även på Stale).
När Gunnar på ålderns höst började skriva ner minnen som fortsättningen handlar om var nog tanken att det skulle resultera i ett tryckt litet häfte. Hans hälsa medgav inte att det gick att fullfölja.
På ett ställe skrev han »Min källforskning bygger på verksamheten under en femårsperiod på femtiotalet och gör inga anspråk på att vara redovisade i kronologisk ordning«.
Så här inleder han sin berättelse:
På den gamla »goda« tiden fanns ingen realskola i Mkl. De som sökte in på vidare utbildning var hänvisade till realskola/gymnasium i Uddevalla.
Därefter fortsätter han: »Skoldagen blev för dessa elever tämligen lång. --- Först var det lokal buss till Munkedals station, därifrån tåg tjugo minuter till Uddevalla Central, och
därefter rask promenad på cirka tjugo minuter till U-a läroverk. Samma procedur, fast tvärtom, väntade när skolan var slut för dagen«.
Tågresan beskriver han:
»Tågfärden utnyttjades i många fall för kortspel, vanligen whist. Väl ombord vändes portföljen och blev spelbord. Vissa spelare tog hem spelen med ett ljudligt ’smäck’. Det gällde dock att inte överträda rektors uppmaning i skolkatalogen »… allt spel om penningar eller penningars värde vare lärjungar strängt förbjudet…«.
Vår trängda situation styrde oss att tillämpa devisen
»Man har det inte trevligare än man gör sig«.
Sidan avslutas med »En budkavle med upprop och intresse rapporterades från Torp (1), Lycke (3), Önnebacka (1), Frötorp (1).
Listade grabbar var alltså inställda på att ha trevligt tillsammans
Då inställer sig frågan: Intresse – för vad då ? Kortspel kan�ske? Nej, något helt annat !
Sidan 2 inleds med »Ordningsregler«:
1. Flickor äger icke delta i sällskapet
2. ----- (suddat med radergummi) ---- varje månad
3. Alkohol får inte förekomma på mötena (två suddade rader)
4. Festmöte ordnas när så finns intresse. Flkr
På första spisarmöte bestämdes:
– att förtäring lämpligen utgöres av bulle med kaffe/te (inköpes lämpligen från Einars konditori som fortfarande är beläget vid Kungsgatans slut i Uddevalla)
– att medlemmar skaffar klubbnål att fästa på kavajupp�slaget. Lars-Erik skissar utseende (Saxofon och grammofonskiva)
– att ett ex av Orkesterjournalen anskaffas för cirkulation
– att Gunnar utses till skivförvaltare. Han saknar skivspelare f. n. och kan därför inte otillbörligt spela på inköpta skivor. Medlem som står i tur för inköp av skiva avgör titel
att medlemmarna under kollar möjligheten till egen lokal i Mkl.
• Trogens charkuteri blir inte tillgängligt som tänkt
• Läkarstationen får förtur
Några kommentarer jag dristar mig till
Att Einars konditori fortfarande är beläget där gäller även nu, anno 2023.
Det var endast pojkar som var medlemmar i klubben.
Sista punkten av »Ordningsregler«: »Flkr« som avslutar 4. och hänger ihop med »Festmöte« är helt klart en förkortning på Flickor. Det förutsattes nog att flickor som bjöds in till dessa fester delade jazzintresset med pojkarna.
Enda namnet som nämns bland deltagarna på »första spisar�mötet« är Lars-Erik (»Lars-Erik skissar …«). Han hette Muhr i efternamn och bodde på »andra sidan bäcken«, bäcken som fortfarande utgör gräns mellan Stale och Önnebacka. Han var född året före Gunnar, men åldersskillnaden var bara drygt två månader.
I mitt minne av gruppen har Lars-Erik en framträdande roll. Särskilt roligt var det att lyssna på en sång han gjort, och som framfördes vid en fest där de jazzintresserade flickorna var med. Tyvärr minns jag inte orden i de många verserna, men helt klart var det en hyllning till huvudpersonen »Johanna«.
Så här löd refrängen: »Jo det är Johanna, skattmasens dotter«. (Johanna var »smeknamnet« för Birgitta Åkerman – dotter till Carl-Johan Åkerman, häradsskrivaren i Munkedal).
Ett annat minne jag har av Lars-Erik är när han i mitt barn�domshem tillsammans med Gunnar och några andra kompi�sar sjöng »Vikingabalken« ur Frithiofs saga av Esaias Tegnér.
(Den som börjar med »Nu han svävade kring på det ödsliga hav«).
Detta var i rummet »Förmaket«, och under sången spe�lade Lars-Erik på pianot som stod där. Melodin var lite olik den vanliga, men minst lika bra. Detta har nog knappast nå�got samband med jazzintresset, men jag känner starkt för att nämna det som en hyllning till Lars-Erik !
Kännetecknande för honom var även hans stora naturin�tresse. I ungdomen gick han och Gunnar många och långa vandringar för att studera växter och fåglar i landskapet. Han var verkligen rikt begåvad på många områden – inte bara musikaliskt. Att han fick uppdraget att skissa klubbnålen var nog självklart.
»Orkesterjournalen«. På Wikipedia står det bl.a. att »Or�kesterjournalen är en svensk jazztidskrift grundad i oktober 1933. Den är därmed världens äldsta ännu levande jazztid�skrift«.
Vad har rubriken Stjärnstoft med den här historien att göra?
Så började Jazzklubben »Stardust«, som översatt till svenska betyder »Stjärnstoft«, ta form. Här har ni alltså förklaringen till rubriken!
Hur många medlemmar hade Stardust?
Gunnars son Per har skrivit: »När jag intervjuade Gunnar inför sammanställning av släktens historia berättade han att det var 10–15 kompisar som var med i Stardust. Varje gång de träffades bidrog alla med 25 öre som sedan användes för att köpa skivor som kostade cirka 5 kronor. Föreningen var aktiv under gymnasieåren 1952–1955. Bland medlemmarna fanns bröderna Ärnlöv (jag har träffat båda familjerna vid flera till�fällen), Lifvergren, Thorin, Foss, Pettersson, Göte Fredriksson (som vi också umgicks med), Bengt Sjöblom med flera. Gunnar berättade också att nålen som föreställde en saxofon tillverka�des av en silversmed i Uddevalla. Flera gånger varje år ordna�des fester där även flickor fick delta«.
Gunnars hustru Mariann – även hon uppväxt i Munkedal – har ställt gamla foton till förfogande. Dessa och det närmast följande ser ut som ett musicerande gäng.
Mariann berättar: »Det var bara Lars Erik Muhr som kunde spela piano och Göte (ej med på bild) som spelade trumpet. Övriga med instrument är troligen statister men var de hittade instrumenten vet vi inte«.
I samband med att många medlemmar i Stardust tagit studenten hamnade de på andra adresser än Munkedal. Därmed upphörde klubben 1955/1956. Kontakterna dem emellan fortsatte dock. När Gunnars studentexamen 1957 firades bl.a. med dans på logen var flera av de tidigare medlemmarna med, liksom flickor som bjudits in till »Festmötena«.
Text : Bengt Blomberg
Bilder: Mariann Blomberg och Bengt Blomberg
