Om torpinventeringen 81-4

De som deltog i torpinventeringen den sista söndagen  i september   anno 1981, hade en ovanlig tur beträffande vädret, ty vackrare höstdag, är svår att uppleta. Inventeringen gick ut på, att leta upp några övergivna torpställen i Valbo-Ryr, i första hand Brantekas, har tillhört Muberg, och dess inbyggare arbetade på Flateby gård. Tydliga spår av bebyggelse syntes av det forna hemmet i Brantekas, såväl boningshus som källare och  övriga uthus. En någorlunda  väg fanns numera fram till detta ställe, men förbindelsen var nyanlagd och inbyggarna på Brantekas torde ha   brottats med stora svårigheter, då det gällde att ta sig fram på stigar, som från en  större väg  genom socknen Valbo-Ryr, ledde fram till Brantekas. En-

      ligt uppgift, lär Brantekas stått öde efter sekelskiftet 1900 och att då en soldat

      Brant, död ca 1885, bott  där. Ordet Brantekas anger  en terräng som på  bygde-

      mål kallas för "Bratt". Särskilt brant var emellertid ej marken omkring Brantekas

      men kanske andra tillfartsstigar i omgivningen, gjort det svårare att nå sagda torp-

      ställe.

      Anteckningar  ger vid  handen, att de som  bodde  på Brantekas, haft anställning

      vid Flateby och att det möjligen kan vara den soldat Brant som arbetat på Flate-

      by. I sammanhanget  nämnes,  att Brants änka, överlevde honom  i ett 20-tal år.

      Om  Brantekas låg   någorlunda nära en större väg, kan man  knappast  säga det-

      samma  om  Orremyren, dit ayståndet från exempelvis Sörtorp var åtskilligt längre.

      Till Orremyren kom vi till genom att  fotvandra från gården Tappen,  som enligt

      beskrivning är en hemmansdel under Flatebyn. Det var en intressant väg, en vand-

      ringsled uppför och utför i skiftande terräng, ett höstlandskap som förgylldes av

      alla nyanser i färgsprakande lövträdsbestånd utmed färdvägen. Vi fick även kon-

      takt med en mindre, slingrande  bäck genom skogen, som på ett  ställe kastade sig

      utför ett stup, för att därpå övergå i lugnvatten till den långsträckta mossen Orre-

      myren.

      Orremyren lär ha  tillkommit redan i slutet av 1700-talet och det syntes tydliga

      spår efter  människor  som här levat och verkat, långt från allfarsväg.  Namnet

      "Ornnyren"   uppkallat efter orrspel från   myrens omgivningar  och  som   små-

      ningom blev  upphovet till benämningen    Orremyren,  fjärran från all annan be-

      byggelse. Här liksom  på  andra platser i skogsbygderna  hade  folket sin givna

      arbetsplats vid  huvudgården Flateby, men  från Orrmyren  var  ayståndet långt.

      Men detta  hindrade ej, att gårdens två söner, till fots traskade den långa vägen

      till sitt dagsverke och därpå hem igen efter en arbetsdag på sådär 10-12 timmar.

      Till yttermera berättas, att männen gick hem på middagsrasten och åt sin måltid,

      för att sedan ge sig iväg till Flatebyn. Detta kan benämnas för en prestation och

      har ingen motsvarighet i dagens läge. Orremyren är för länge sedan övergivet och

      plantering av åkrarna lär ha utförts i slutet av 1950-talet.

      Ett annat  torp i vår upptäckarfärd var Pommern  som  emellertid visade sig vara

      osynligt sedan skogen växt upp   och gjort besöket omöjligt. Denna plats låg till

      höger från skogsvägen utmed  bäcken  från nitjärn och  dess inbyggare  hade  en

      gång även haft sitt arbete vid Flatebyn. Pommern låg också ej långt från brukad

     jord, tillhörande Tappen.   Den lilla bäcken som nämnts  ett par gånger i  denna

      beskrivning, har ofta kallats "bäcksillra", som betyder en sakta  framsipprande

      bäck ock  som "sillrar" sig fram i omgivningen. Detta har givit upphovet till ett namn  för ett litet torp invid Illtjäm och som blev kallat för "Silimn". Detta stäl-

le  hann vi ej med att besöka men  däremot gjorde vi en tur till Fagerhult, en betydande gård, längst bort från Sörtorp i övrigt.

De   som på sin tid hade sin sysselsättning vid Flatebyn och som sinsemellan var goda  vänner, hade   om sig själva författat några verser och där de gav prov på

olika     "smeknamn" och som här  får utgöra ayslutning på  hembygdsföreningens torpinventering hösten  1981.

"Det var Krona   och Orremym    och Jonas på   Pommern, så var det min Aron och

gubben   min, den  slommern. Så var det Musa och  Råttetaljen och vargen i Nord-

änge-Sveljen. 011e på Blåsopp, han kallar sig basen, den siste och sämste. det var

Brantekasen".   En känd  iakttagare under den höstliga  promenaden   var Verner

Johansson  från Sörtorp, som visste allt om denna natursköna omgivning i Valbo-

Ryr.  Utan   honom hade vi inte hittat de ställen vi tidigare läst om, men ej vetat

var de låg.