Sjökvist hör av sig 81-4

Sjökvist  hör av sig

     Det händer någon  gång, att Sjökvist ringer på och för det mesta är det trå-

kigt eller ledsamt, det han anförtror mig. Nu har jag inte riktigt uppfattat om det

var Sjökvist eller Sjörud han hette eller rentav Sjöman, något åt sjö- var det i alla

fall. Sjökvist anförtrodde mig, att han sedan en följd av år, varit pensionerad, en

sak jag aldrig reflekterat över, ty jag hade för mig, att han var i medelåldern eller

där  omkring. Sjökvist var inte längre i aktiv ålder och han nämnde något om, att

han fått en stor gratifikation, när han lämnat sin anställning. Han hade haft arbe-

te vid en enskild järnväg och vid banan  varit något av mångsysslare. Vid ett till-

fälle, sa Sjökvist, ville järnvägsledningen pröva om jag dög till biljettgranskare.

Jag fick provåka ett antal gånger på tåg tidtabellsenligt och ansåg mig kallas kon-

duktör,  sa Sjökvist. Sjökvist fortsatte vidare att han blev mäkta populär  som

konduktör  och att han  ofta  kom  i goda kontakter med människor  på tåget när

han  vandrade genom   vagnarna  och det hände att han  ibland inte hann med att

klippa alla biljetterna fore tåget kom till nästa station. Och åren gick och Sjö-

kvist fick lämna sin befattning  efter ayslutade tjänsteår. Allmänheten saknade

Sjökvist —  som  han själv sa. Detta kom också till arbetsgivarens kännedom och

dessa hade en överläggning  huruvida det var lämpligt att efter en lång arbetsdag,

lämna   någon form av gåva, till den vitale och omtyckte järnvägsmannen.  Någon

föreslog en segelbåt, en annan en biljettldippartång i silver.

forts sid 8                                                                        7

     Men så  dök det  upp en idé bland järnbolagets styrelse — varför inte ge Sjökvist

     en bättre, avpolletterad passagerarvagn — dessa skulle ju skrotas och kom aldrig

     mer i trafik. Sagt och gjort. Sjökvist hade en stor tomt och ett antal meter räls

     skickades  med för att vagnen hade  något att stå på. Efter en hel del arbete, kom

     vagnen  en dag att prydligt stå uppställd i Sjökvists trädgård bland aplar  och

     plommonträd.   Sjökvist var mäkta  stolt över gåvan och städade sin vagn nästan

     dagligen så den skulle se fin ut och välputsad ut.

         Sjökvist brukar i vanliga fall, berätta något vemodigt, men denna  gång var

     han något  av en optimist. Han till och med skrattade, vilket hör till sällsyntheter-

     na. Men så efter en tid tyckte järnvägsbolaget att dom borde ta en titt på Sjökvists

     rullande  järnvägsåkdon och ett par representanter åkte för den sakens skull till

     Sjökvits hemort för att beskåda  underverket. Nu  hör det till saken, att dagen i

     ära, vädrets makter inte var de bästa, det blåste och regnade men Sjökvists tomt

     låg ej så långt från stationen. Döm  om  herrarnas förvåning när de var  nästan

     framme  vid  trädgårdsvagnen, Sjökvist satt utanför och rökte pipa. Trots det usla

     vädret blev de stående  en stund och tog sig en funderare. Vid deras fråga, varför

     han inte satt inne  och rökte, svarade Sjökvist helt lugnt: "Det går inte, vagnen

     är en Icke rökare".

         Sjökvist  var verkligen på gott humör, när han berättade sin historia, det är

     inte varje gång han är så belåten som han var, när jag samtalade med honom.  Nu

     får vi se, vad Sjökvist har för sig nästa gång han hör av sig — eller var det Sjösten

     han hette, har så svårt for namn.