Historier från bygda 18-1
Jag skrev i förra avsnittet att jag skulle gå över Bruksvägen till den västra sidan.
Men efter ett rättmätigt påpekande från en person i läsekretsen har jag glömt några personer. Tack för det påpekandet. De jag glömde bodde också i Bracka. Rättelsen kommer här. De jag råkade glömma var ju familjerna Brink och Friberg.
Familjen Brink bestod av Gunnar, Lilly och dottern Maj. Gunnar arbetade som packare och sedan som produktionsplanerare på bruket medan Maj under hela sitt yrkesliv var kontorist på brukskontoret. Gunnar spelade på fritiden klarinett i Munkedals musiksällskap. Han köpte på femtiotalet en Ford Anglia och gick sedan över till SAAB.
Familjen Friberg bestod av Hilding, Ester och barnen Per-Göte och Barbro. Hilding var i många år salsförman på bruket och några år före pensioneringen föreståndare för badhuset och tvättstugan vid lilla porten. Barbro var i många år växeltelefonist på brukskontoret. Hilding var på sin fritid bl a sångare i Munkedals manskör. Han körde Volkswagen på femtiotalet.
Men nu går jag över Bruksvägen. Det första hus jag stöter på bakom springbrunnen är ”smens hus” som var en av de få som var privatägda. Där bodde ”sme-knut” eller Knut Karlsson med hustru och de hemmavarande barnen Ralf, Helge och Ingvor. Ralf var sjukpensionär efter polio medan Helge arbetade på brukets mekaniska verkstad och Ingvor på telegrafen och senare på brukets sorteringssal
Huset bakom beboddes av Sören och Elin Grundberg med barnen Christer, Bill och Kerstin (Sessan). Sören arbetade på brukets mekaniska verkstad medan Elin arbetade på brukets sorteringssal.
I huset på samma gård bodde två familjer. I den ena lägenheten bodde Göte Lindqvist med fru och dottern Louise. Göte var anställd på bruket, hustrun på syfabriken Munken och Louise var butiksbiträde i Filialen (brukshandeln) i det gamla stationshuset vid torget. I den andra lägenheten bodde Hakon Karlsson med fru och sonen Göran (Pösis). Hakon arbetade troligen skift vid någon av pappersbrukets pappersmaskiner.
Huset bredvid var privatägt och beboddes av Bror och Ingeborg Grundberg. Bror hade varit både salsmästare och salsförman medan Ingeborg troligen var hemmafru. Deras dotter Ulla har jag inget minne av förrän på senare år då hon och hennes man Öberg övertog huset som sommarbostad någon gång på sextiotalet. Det var för övrigt det sista huset som revs på nittonhundraåttiotalet. Detta efter segdragna förhandlingar med bruket om inköp. Bruket behövde marken för Bruksvägens nya sträckning.
Något framför de båda grundbergshusen låg ett längre hus som bl a hade inrymt den bagarstuga som var gemensam för folket i bostäderna. Där kunde fruarna boka tider när de skulle ställa till med storbak
Så kommer jag då till de tre röda husen utmed Bruksvägen som kallades ”Sättingarna”, kanske beroende på att de liknade de mått som man mätte upp spannmål och potatis i. De innehöll vardera två lägenheter. I det översta huset bodde Erik och Hildur Amandusson i den ena och snickare Andersson och fru Brink i den andra lägenheten. De var bägge änklingar. Fru Brink var mamma till Gunnar Brink som bodde i Bracka. Erik Amandusson, eller Erik Mandus som alla kallade honom var en verklig profil i bostäderna och trakten runtomkring. Han var född och uppvuxen i bostäderna och bodde där hela sitt liv. Han arbetade på bruket under större delen av livet och även efter uppnådd pensionsålder. Erik fick ett tragiskt slut då han 1965 råkade ut för olyckan som senare ändade hans liv. Han arbetade vid en giljotinskärmaskin med skärning av arkpapper. Då han skulle byta kniv på maskinen kom en vev i rörelse varvid Erik fick ett slag i huvudet. Efter ett par veckor på sjukhus avled Erik av sina skador. Jag skulle kunna berätta mer detaljerat om detta då jag var med när det hände men konstaterar att händelsen väckte förstämning för lång tid framåt.
Erik var som person en glad gamäng med mycket humor och pigg på det mesta av livets goda. I ungdomen var han som många andra i bostäderna en duktig idrottsman. Han spelade fotboll i MIF och var dessutom en duktig löpare.
En liten historia som prov på Eriks humor och spiriualitet som jag har hört berättas låter så här. Erik befann sig på ett kalas hos sin gamle kamrat, Johan Baaz. Han var en smula ”beskänkt” och ville hålla tal. Erik började med: käre Johan, vi har alltid varit kamrater. När vi var små lekte vi ihop, när vi blev äldre fick vi smak på både flickor och ”den lille rare”. Våra senare fruar tyckte inte om vår lilla hobby, så vi fick gömma våra flaskor. Kärringarna lyckades ofta hitta dem och förverkade flaskorna till vår stora förtret. Knorren på talet kom när han avslutade berättelsen med: men käre Johan, men katthålet hittade de inte. Så var det gömstället också avslöjat till, framförallt fru Baaz stora förtret. Situationen blev trots detta munter då sällskapet skrattade så de vek sig dubbel av förtjusning. Erik kunde konsten att muntra upp vilket sällskap som helst.
Den andra i huset har jag mindre uppfattning om. Även om jag träffade dem var de anonyma för mig. Däremot har jag ett tråkigt minne av snickare Anderssons ena son Uno. Han omkom mycket tragiskt när han med sin lättviktare körde i en grop, strax före torget. Jag tror det var 1957. Jag minns detta mycket väl eftersom det blev mycket omtalat. Jag var också lekkamrat med Unos dotter Elisabeth (Ia) och sonen Lars-Uno. Lars-Uno var dessutom med vid olyckan då han åkte på tanken på lättviktaren. Uno var också mycket engagerad inom idrotten och lämnade förutom en stor familj även en stor skara idrottskamrater efter sig. Även den olyckan väckte förstämning i trakten under lång tid.
I nästa hus av ”sättingmodell” bodde Tekla Vikström, änka efter Hilding Vikström i den ena lägenheten. I den andra bodde bl a Karl Holm och en tid Erik och Rut Vannberg.
I den sista av de sk ”sättingarna” bodde under många år Johan Hedlund med dottern Tyra och hennes son Bertil. Bertil gick allmänt under namnet ”Bebbe”, kanske på grund av att han i ungdomen varit fotbollsspelare i MIF, precis som sina farbröder Hedlund. Bröderna Hedlund var en riktig fotbollssläkt, men det återkommer jag till längre fram. Johan Hedlund hade varit en mycket skicklig snickare på bruket och sägs vara den som tillverkade de berömda flottarpråmarna som bruket använde i timmerhanteringen.
I den andra lägenheten kan jag inte komma ihåg vem som bodde.
Huset bakom den nedersta ”sättingen” var ett privatägt hus som kallades Holmen. För mycket längesedan låg huset på en holme i det kanalsystem som gick genom det som skulle komma att bli bostäderna. Huset hade två lägenheter under min uppväxt. På bottenvåningen bodde Gert Hermansson, eller ”Gert på Holmen” tillsammans med sin hustru Gunhild. Gert arbetade på bruket och Gunhild på brukets marketenteri. På övervåningen bodde dottern Margit med sin man Lennart ”skräddarn” och dottern Lena. Dem besökte jag ofta då Lena umgicks med min syster och de andra jämnåriga omkring torget och bostäderna. Lennart körde vid den tiden en blå Volvo PV. En liten föraning om vad som komma skall. Lennart var en av skräddarbröderna Johansson som drev flera herrbutiker i Munkedal. Det skall jag återkomma till i ett senare avsnitt när jag har avverkat brukstorget. I nästa avsnitt tänkte jag alltså koncentrera mig på brukstorget då det finns mycket att berätta därifrån så ni får ge er till tåls tills höstnumret.
Väl mött