Henning Wingård berättar 95-1

Henning Wingård berättar

Arbetarna vid bruket  saknade mer och mer en  festplats. Det gick inte att under sommartid  anordna fester och danser i godtemplarhuset.  Tomten  kring detta rymde inte stort mer än huskroppen, så där kunde det inte bli fråga om någon festplats. Dessutom låg Missionskyrkan nära  godtemplarlokalen.  Att få köpa eller hyra mark för ändamålet  gick inte. Ingen ville ha en dansbana  på sin mark.  Dessutom    behövdes det ett stort markstycke för att rymma allt folket och alla velocipeder, som var allmänt fortskaffningsmedel. Plats för något så nymodigt  som bilar   behövde  man  inte tänka på. Den enda bil  som fanns i bygden tillhörde pappersbolaget  och främst dess  direktör och högre tjänstemän.  Plats för ett litet hus, avdelat med hjärtan på dörrarna och lite undanskymt beläget, behövdes också. Helst horde  det också vara möjligt att pumpa upp lämpligt vatten till kaffe och disk samt till att dricka av besökande.

   På tal om det så kallade stationssamhället fick detta först efter flera år en bil, ett stort åbäke. Denna hade karbidlyktor, ett väldigt stort signalhorn och fyra växelspakar  monterade på utsidan. Den  kördes av  en som hette Rudolf. Det var inte alltid den gick att stoppa, sedan den med svett och möda och en mängd    svordomar vevats igång. Då fick  den köras upp i en sandhög vid ett relativt nystartat cementgjuteri. Rudolf var liten och syntes bäst när han trevade efter växlarna eller signalhornet. Han måste signalera i varje kurva och korsväg och när hästar var synliga — dessa skrämdes ofta, när de enligt Rudolf fick se en vagn komma   utan häst och  med rök omkring sej.

   Förutsättningen för att komma till festplatsen var, att det fanns en någorlunda framkomlig väg dit, och en väg fanns inte med i några kalkyler. Men där pappersbolaget grävt syradammen var utom backar ett stycke slät mark. Det gick inte att ha djurhållning där, och inte kunde hus byggas nära syradammen. Lukten var oftast bedrövlig, och trärännan som gick  utmed älven och tillförde syradammen   dess innehåll, luktade lika  illa. Arbetarna kunde få disponera området  som festplats om de ville. Det kostade ingenting. Virke till en dansbana kunde  få hämtas  på bruket. Därmed  tillkom festplatsen. Men  huset  med hjärtan på dörrarna kom aldrig upp. Buskar och träd ett stycke längre ned vid älven fick mottaga vatten och  fekalier från festdeltagare. Det gick det med. Något vatten  kunde inte inbringas på området, utan måste föras dit vid festligheter, så kaffe kunde serveras.

   Det kom  med  tiden   många betydande    män till den föga välluktande festplatsen. En gång in på tjugotalet  kom till exempel finansminister F.W. Thorsson och höll ett undervisande föredrag. Han hostade och  snöt sej och torkade ögonen flera  gånger    medan  han talade. Likadant var det för rektor Ernst Eklund vid  Grebbestads  folkhögskola, när  han kom  dit och  utredde första världskrigets orsaker. Han undrade  om det gick att dansa på den banan. Jodå, det gick allt. En snäll och duktig gumma,   som bodde  i närheten, dessbättre högt ovanför festplatsen, kokade vid festerna kaffe på två stora kopparkittlar för fem kronor.  Femman tilldelades hon   utan överenskommelse.   Blev något kaffe över i trekilospåsarna, fick hon ta det med sig hem, men det gjorde hon inte. Det kunde sparas till nästa fest med kaffe, så blev det billigare för arbetama.  Hon   hade en son  Gunnar Tholen och en  dotter Anna Tholen, både finfina idealister och mycket duktiga föreningsmänniskor. De hjälpte sin   mamma med att föra med  rent vatten till festplatsen och låna och återföra porslin, som "Handelsföreningen"  brukade  tillhandahålla som lån.

    Arbetarna fick nöja sig  med den ohygieniska festplatsen många   år.  Men under  midsommarhelgerna    fick de hyra ett ställe som  kallades  Vadholmen. Det  låg vid Örekilsälven nära stationssamhället och var bedövande naturskönt. Där  hölls fina fester, besökta av unga och äldre från alla håll i bygden. Visst fanns det gott om  flaskor med  extra dricka, men "länsman" och hans "skrivare" hade inte  mycket an  göra. För det mesta höll de sig frånvarande eller i varje  fall osynliga. De kom  bara  någon gång  och såg  på, men   bara några minuter  och så var de borta. En och annan uppgörelse förekom   nog i buskarna,  men mestadels ganska tystlåtet. Det var nödvändigt aft jordbruksarbetarna visade varandra  knytnävarna för au visa  att de var olika. Vem som  var bäst blev inte uppklarat. Blåfärgade kindkotor, sneda läppar  och rivna öron  blev småningom    som  de varit före midsommarfesten  på Vadholmen.  Men  en   och annan tand var borta för alltid. Det var inget att göra något åt.

    När det   ovannämnda  hände, tuffade på vardagarna ett litet lok med lastvagnar efter sig förbi festplatsen. Och dagligen också en passagerarvagn

     Bruket, Munkedals  järnvägsstation och  ner till Saltkällefjorden, närmare bestämt  Munkedals Hamn.  Det lilla tåget rullade fram på en smalspårig järnväg. Tåget och  järnvägen tillhörde Munkedals AB: Tre stationer fanns: en vid Bruket,  en i stationssamhället och en i Munkedals hamn. En mäktig stins fanns på varje station. Den lilla järnvägen åstadkom  mycken nytta, både för bruket och  för allmänheten. Folk i samhället vid bruket åkte ofta ner till stationssamhället. Där fanns ett par affärerna, utrustade med det mesta, utom möbler, på den  tiden. Där fanns läkare, landsfiskalskontor, bank, det trevliga Änkans Kate och  ett kioskkafé inne på SJ:s bangård samt gästgivaregården Kvistrum och på vägen dit ännu ett kafe. Det fanns en backig  gångväg upp till Foss kyrkogård och  till pastorsexpeditionen, öppen varje fredag. Det var sällan någon klagade på   den backiga   genvägen. Det var naturligt  att   kommunikationssamhället utvecklades runt Statens Järnvägars station. På ftermiddagarna om  söndagarna   kom det  mycket folk från brukssamhället,  i synnerhet ungdom. Det lilla tåget  gick inte på söndagarna, så då måste "apostlahästama" tjänstgöra.  Det blev  en vana att på söndagarna, gå och  se på  "tågen". Det kom ett tåg från Strömstad och ett  från Göteborg med  ett par timmars mellantid. Det gick bra att promenera   fram och åter på stationsperrongen eller slå sig ner på ett kafé. Särskilt Änkans Kale ansågs   på den tiden och  med det  läget som "förstklassigt". Där var ganska billigt och där fanns orgel att klinka på. Många första trevande  samtal  på  bangården eller något kafé ledde senare till hymens band i kyrkan,  där kyrkoherde Gottfrid Cajander log fryntligt. Med tågen kom liksom en fläkt utifrån, i synnerhet med  göteborgståget. Kärleksband kan knytas  på allehanda  vägar.