Krigsminnen

Minnen i andra världskrigets skugga

När andra världskriget bröt ut var jag i tolvårsåldern och bodde hos mina föräldrar och min bror ute på landsbygden i Tanum socken. Min far, som var mjölnare och dessutom på ledig tid hjälpte grannar med diverse snickeri och bygge, var född i Brandsbo i Västergötland. Att det hade blivit mjölnaryrket var inte en slump, alla hans bröder hade samma arbete, hans far och dennes bröder var också mjölnare, ty det var ju ett släktdrag som gick i arv. Jag har fått höra av min far hur det var under första världskriget, då var han fyrtioårsåldern och kunde tala om hur ransoneringen gick till på den tiden.

Det fanns någonting som kallades Kristidsnämnden också på den tiden, men den hade inte mycket att ge till allmänheten. De större godsägarna och bönderna hade vissa saker som gjorde att de fick lite bättre villkor att få tilldelat ransonerade varor. För de som hade kvarnar var det en viss förbättring, ty de kunde skaffa mjöl lite lättare. Detta gjorde att man hade större chans att byta varor, och detta sätt var ju också på andra världskrigets dagar. Då var det ju bättre ordning med ransoneringskort och tilldelning av varor.

Bönderna fick ju lämna sina »mjölkuponger« till den person som skötte kristidsnämnden och fick då istället ett s.k. »malkort«. Kortet skulle sedan tas med till kvarnen tillsammans med spannmålet. Där fick mjölnaren ta hand om kortet, väga in det som skulle malas. De allra flesta kunderna åkte hem och kom tillbaka dagen därpå för att hämta mjölet.

Men då hade de med sig en ny omgång säd för malning, kortet fick mjölnaren ha kvar om det eventuellt skulle komma någon kontrollant. Som tack för hjälpen fick också mjölnaren några kilo mjöl. Denna hantering var ju inte laglig, alla kände till den men ingen visste något.

Från vårt hem var det ungefär en halv mil till kusten och detta gjorde att vi fick både höra och se vad som hände ute till havs. Många kvällar och nätter kunde man se ljusen och höra hårda kanonader från tyska och engelska fartyg, minor som sprängdes och ljusraketer som svepte över horisonten. Några dagar därefter fick kustborna ta hand om ilandflutna soldater och på särskilt ordnade platser begrava dem.

Det blev också order på att det skulle mörkläggas och de klistrades för fönster med svart papp eller mörkläggningspapper som det hette. De fordon som fanns fick avskärma strålkastarna och hela landskapet blev mörklagt. Ständigt kunde man höra flygplan som svepte över och när det varit blåsväder eller hårdare storm kunde man se »spärrballonger« som slitit sig och drev fram. Dessa ballonger var krigstidens farthinder för flygplanen.

Beredskapsarbete

En annan del av krigstiden var när det helt plötsligt kom en mängd soldater till trakten. I gråa uniformer, som med spadar och spett började bygga skyddsvärn och skyttevallar. Strax intill vårt hem blev det uppgrävt och stenar bars dit från en närbelägen stengärdsgård, träd fälldes och stammarna blev tak i detta skyddsvärn, som försågs med ett tjockt lager jordtorvor och lera. Soldaterna som utförde dessa värn hade inte utrustats med vapen. Det blev en senare fråga om det överhuvudtaget fanns gevär och k-pistar i förråden.

Vi barn var ju väldigt intresserade av allt detta och var nog lika ivriga som soldaterna. De blev också bjuda på kaffe utav folket i bygden.

Luftbevakning

Två baracker som fanns kvar efter ett tidigare vägbygge blev förläggning för ett tiotal luftbevakare. Ty på toppen av ett rätt så högt berg hade det satts upp en luftbevakningsstation.

Två och två personer var placerade på denna station under fyratimmarspass och skulle rapportera allt som rörde sig i luftrummet till högre stab. De personer som hade beordrats dit som luftbevakare var av olika åldrar och kom från vitt skilda platser i landet. De som hade frivakter var ofta ute i stugorna och pratade och bjöds på kaffe och det blev en gemytlig stämning. Hur effektiva dessa bevakare var kan kanske ifrågasättas.

Ransoneringen

Under dessa år som kriget pågick blev det ransonering av nästan alla varor. Kaffe och the var några av de saker som ställde till mest bekymmer för många. Och som ersättning fanns en lång rad material. Det som mest användes var kanske råg och korn. Dessa sädesslag brändes i stekpannor och efter några dygn var de klara att malas och koka »kaffe« på. Även s.k. kli användes utav många och ärter var också användbara. Affärerna sålde också en del surrogat, ett var E4. Vad det innehöll är väl inte någon som vet.

Det har väl aldrig gjorts så många lagningar av cykeldäck och slangar som under krigsåren då dessa saker var mycket svåra att få tag på. Tilldelningen av cykeldäck var ytterst begränsad. Allt skulle ju gå till försvaret. De som hade trafiktillstånd och körde lastbil hade det mycket svårt att få tilldelning av bildäck. Därför var det många som satte på järnringar utanpå slitna däck. Och så fanns ju gengasen. En stor tillgång för alla med bil. Aldrig har det väl huggits så mycket »träknott« som under dessa år.

Under vissa tider var det också förbjudet att köra bil på helgerna, från lördag klockan arton till måndag morgon klockan sex.

En liten, liten del av alla de ransoneringskort som fanns under krigstiden 1939-1945. Man ser sockerkort, beredskapskort, fläskkort, mjölkkort, soda och blötläggningskort, Brödkort, köttkort, kaffe och the bland många andra. Det var Statens Livsmedelskommission som stod för all denna ransonering.

Ur Munkedalsbygden 2007