Än minns jag 20-talet! 93-1
Än minns jag 1920-talet!
Året 1920. blev det en varm och tidig vår. Redan i början av april värmde solen skönt och gräset började spira i gläntorna. Tidigt på morgonen hordes det taktfasta dunket från logarna, där en och annan lantman ej hunnit tröska färdigt sin säd från föregående sommar. Detta taktfasta dunk från slagan, uppfattades som ett monotont ljud som stannade i minnet, från den epok man aldrig glömde. Halmen breddes ut på loggolvet för an sedan bearbetas med detta verktyg som kallades för slaga, eller i andra fall för -pröjel". Ett enkelt instrument, bestående av två käppar, sammanflätade av ett ålskinn som var det starkaste som fanns att uppbringa. De allra skickligaste tröskarna kunde vända på halmen, så att axen vändes uppåt. På detta sätt blev halmen väl arbetad och kornet var färdigt att tillvaratas. Ibland var det två tröskare i farten, om logen var tillräckligt stor. Då gick det tydligt an urskilja "tvåtakten", när den ene slog sitt slag, var den andre strax efter, jämt och taktfast.
Men vid denna tid, hade roterande tröskor kommit till användning- men endast på större lantbruk. Men på de, mindre lantbruken kunde man anskaffa ett dragtröskverk. Det var tungt och arbetssarnt att handskas med ett dylikt tröskverk och det fordrades starka viljor och det kostade pa både armar och bröst, att veva dessa arbetskrävande verk. Så kom en tid, då det kom till större och kraftigare tröskverk men som måste drivas med någon form av kraft. Vanligen hade man i början anskaffat hästvandringar, det fanns bade liggande och stående hästvandringar. Längre fram, kunde man skaffa en bensinmotor och nu hade man kommit ett gott stycke i utvecklingen. För att inte nämna den tid då elektriciteten kom till bygden. Men det är en annan historia.
Vid sidan av de något större jordbruken, fanns i skogsmarkerna små torpställen, där man någorlunda kunde föda en, eller ett par kor. Det gällde att tillvårataga mjölken på bästa sätt! Man använde i stor utsträckning mjölkkärl av lergods s.k. höganäsfat, som faktiskt hade funnits långt tillbaka i tiden. (brunfärgade handfat, dekorerade med ett par vita ränder, på insidan kanten). När mjölken stått ett dygn, skummades den och grädden tillvaratogs. När man fått tillräckligt i en kruka, var det dags att vispa den till smör. Men vid denna tid, hade många anskaffat smörkärnor av trä, som drogs runt på ett stativ. Kärnan var försedd med ett hål på sidan vari anbringades en kork, som i början av kärningsproceduren måste öppnas ofta för att luften kunde släppas ut. Gjorde man inte detta, blev det inuti kärnan ett visst tryck, med påföljd att korken hoppade ur, och innehållet tog sig ut i en cirkel i rummet, på både golv och väggar. Redan vid denna tid, hade många anskaffat sig små separatorer, oftast av märket "Fortuna" och som skilde mjölken och grädden åt. Det fanns många ombud som for omkring och sålde dylika separatorer i bygderna och så småningom kom det till Större apparater, så att det gick att få fram mjölk och grädde snabbare. Men detta var som sagt, på de något större gårdarna, och några årtionde senare, kunde man så småningom inrätta mjölkhämtning med bilar, men då har vi kommit långt från 1920-talet. Men i skogstorpen Fick man nöja sig med primitiva anordningar, för att tillvarata, det som en ko kunde frambringa. Hade inte tillräckligt med foder anskaffats under sommaren, kunde detta ta slut under de långa vintermånaderna. Men man bröt mycket av löv och liknande för att tillgå under de stränga vintermånaderna.
Flera småbruk fanns runt Skogssjön. De kunde ibland kallas för gårdarna runt sjön (som en bok hette, skriven av Birgit Sparre). På 20-talet farms häst och ett par kor, vid dessa nämnda ställen. Blev det skralt med skörden vissa år, var det inte så lätt an föda boskapen under den långa vintern. Man fick tillvarata vassen som kantade sjöns ytor. Det var inget län arbete med att slå vassen med lie och sedan forsla den till- land och läggas upp till tork och senare inbärgning. Men vassen vat en tillskott och korn till god användning. Flera av ladugårdarna var täckta med långhalm. Ett kanhända bra takmedel så länge det inte var utsatt för oväder. Spåntak förekom även. Dessa var av längre varaktighet och en ägare till spånhyvel fanns inom räckhåll.
Även torvtak förekom, men endast på boningshusen. I de små torpställen som låg mera inom skogsmarkerna. kunde det finnas torvtak på en mindre bebyggelsen. Det förvånar en. vilket arbete som ligger bakom dessa undermåliga boningar som i de fiesta fall endast utgjorde en enda rum. Här fanns eldstad med öppen plats för kokning av mat och en gjutjärnshälla där det kunde bakas bröd. I övrigt fanns det plats för säng. bord, skåp och andra nödvändiga inventarier, allt av primitivt slag. Stugrummet förlängdes med en utrymme för exempelvis bränsle, vissa verktyg. Medan bostaden var timrad var ytterbyggnaden uppfört av resvirke. Lämningar efter en sådan bebyggelse syns på många ställen, nära Nyröd (hjälpplatsen). Förvånansvärt är det hur folken kunde klara sig, i avsaknad av bekvämligheter och till På köpet. många barn!
På 1920-talet var det si och så med vägar fram till de större stråken. De som bodde nära den allmänna häradsvägen kunde skatta sig lyckliga. Man hade hästdragna snöplogar i början på 20-talet. men mot slutet av årtiondet började även .snöröjningen att motoriseras. Så var det inte för dem som bodde någon kilometer från landsvägen. Det kunde vissa vintrar vara svårt att ta sig fram från det ena stället till de andra.Även sommartid var samfärdseln inte så bra.
Mest ett hjulspår mellan gårdarna och minimalt av underhåll. Till de längst bort liggande smågårdarna och torpen. var det nästan ingen väg an räkna. Men dåtidens folk var flitiga att gå. aystånden betydde mindre: Varje söndag brukade någon familjemedlem traska den nära milslånga sträckan till moderskyrkan i Foss. Men några år inpå 20-talet öppnades en lokal i Föreläsningssalen för gudstjänster. Det blev avsevärt kortare dit. men vägen kunde räcka till ändå. Några hade både häst och trilla och kunde således komma till kyrkan, även under sämre väderleksförhållanden.
På 1920-talet fanns många småaffärer i bygden. Till och med på Åboland blev det en butik med litet sortiment. Lindboms affär på Lycke, lades ner i mitten ay 20-talet, men där kom så småningom en konsumbutik i dess ställe. En butik som livligt uppskattades, var Karl Baaz specerihandel på Lycke. Den är sedan länge nerlagd. De som bodde långt från allfartsvägen, hade det inte lätt, långa och mödosamma vägförhållande och kanske en liten slant att inhandla nödvändiga, varor för. Men efter äldre handlingar, märks att även i glesbygd fanns fler människor än i våra dagar. För längesedan har de gått ur tiden.
Nöjeslivet var inte så allmänt förr. Någon dansbana fanns givetvis i munkedalstrakten, men annars var det populärt med en vanlig loge, men golvet var kanske inte så jämt. Men huvudsaken var att man hade roligt. På 20-talet var det brukligt med små kalas, där särskilt grannarna deltog. Så var det hos grannarna och folket "runt sjön". En spelman medverkade med ett tvåradigt dragspel. Men annars vid denna tiden hade en del anskaffat en grammofon med tratt som var roande. Tjocka stenkaksskivor lades på tallriken och så vevade man igång.
En gosse roade sig en gång vid så där fem års ålder att iaktta en roddbåt ute på sjöns vatten, hur årorna lyftes och sänktes. För varje gäng, blänkte det till från en vårlig sol. Vem som höll i årorna är okänt och kommer också så förbli. Så blev det strax efter att följa mor över den vida Atlanten, där det rådde en annan kultur. När några år gått — med skolgång och annat — blev det att åka hem till Sverige igen och börja i svensk skola, och nu är vi åter framme på 1920-talet och kan börja om från början igen!
A.C. Alfred Carlsson