Jättemön i Boråserödsberget 91-1

En socken i Munkedal

Munkedals kommun innehåller numera  åtskilliga socknar. En avdem  är Svarteborg,  som    liksom Foss, har  ett otal  minnesplatser och sevärdheter  inom sina  gränser. Ett av socknens platser, kallas  Boråserödsberget - en  egendomlig  urholkning  i   bergmassivet, som   ibland   benämndes  för "ryttarklyftan". Fjället ligger nära socknen Berfendal och  där  har bott en jätte och hans dotter en jättemö.  Berättelsen  om    dessa har förtäljts sålunda:

Jättemön i Boråserödsbärget

    Folksägen  från  Bohuslän

I Boråserödsbärget i  Svarteborgs socken  bodde i forna tider en jätte. Såsom alla av jättesläkt har han försvunnit, sedan folket antagit  den kristna läran. Somliga säga, att han dött, men andra tro, att han flyttat till Dovre i Norge, dit jättarne begåvo sig, när de ej fingo vara i fred för kyrkklockorna i landet.

Emellertid ses än i dag en fördjupning i bärget, som kallas for "jättedonen", och där innanför  lär jätten ha sina guldfyllda salar. Likväl har ingen hittat dit in, och lyckligast är väl det, ty med jättegods är ingen välsignelse.

  Samme jätte hade en dotter, så vän och vacker, att den, som en gång sett henne, aldrig kunde glömma  henne. Bland de få, som hade lyckan få se

henne,  var en  dräng från  hemmanet

Rom,   som  ligger nära Boråserödsbär-

get  Då han en dag var ute och letade

efter hästarne, som   kommit i villan,

såg  han utanför bärget en underskön

jungfru, som satt och slog sin harpa i

solskenet.

   Drängen förstod strax vein det var,

och  som  han  var en hurtig karl och

visste, att jättefar hade vad  andra

sökte  efter, tänkte han, att det icke

var  värre for  honom än for  mången

annan  att gifta sig med jättesläkt och

begynte så   under många  krumbukter

närma  sig den okända. När han  kom-

mit  tillräckligt nära henne, kastade

han  sin fällkniv mellan henne   och

bärget och  som "stål binder trollen"

måste  hon  med  eller   mot sin vilja

följa honom till hans hem.

Om    kvällen, när jätten saknade sin

dotter, begav  han sig ut på spaning

efter henne och    kom så under sitt

letande till Rom.

Genom    väggen hörde han t-vå män-

niskor snarka, och när han lyfte taket

                                  15

av stugan, såg han dottern sovande i

ungersvennens   farm.

  "Ligger du här, din hundunge?" röt

han ilsket. "Men har det kommit dit-

hän", tillade han stillsammare, "så må

ni behålla  varandra.  Det säger jag

dock,  att bröllopet skall hållas, innan

månen  går i ny.    &linen I då giva

mig  så   mycken  mat  och dryck jag

behöver,  skola alla edre  efterkom-

mande  bliva rika och mäktiga, men i

annat fall vill jag icke kännas  vid

släkten".

  Nu  reddes hastigt till bröllop hos

drängens föräldrar, och grannar  och

släktingar, kommo    med   förningar

fran• alla håll. För att det skulle van

riktigt stort, skulle brudparet vigas i

Tosse kyrka. Men  dagame  före bröl-

lopet  inträffade ett så starkt vatten-

flöde, au ingen visste hum  brudska-

ran skulle komma     fram  över  den

uppsvällda   bäcken  mellan   Dingle

och Bärby. Då   gingo jätten och hans

hustru  till Holmåsar i BerffenclAIen

och  hämtade   en stor stenhäll  och

fyra stora kullerstenar och buro  till

bäcken. Jätten bar stenhällen  under

armen  och hans hustru kullerstenarne

i sin vante, och  så byggde   de  en

stenbro, som   än i  dag  leder över

bäcken.

  När de nygifta kommit ifrån kyrkan

till bröllopsgården, infann sig jätten

och  satte sig till bords med de andra

bröllopsgästerna. Fastän   brudparet

gjort allt for att anskaffa tillräcklig

bröllopsznat, förklarade jätten, att

han  var blott halvmätt, när han gick

ifrån bordet, och därför skulle endast

hälften av släkten bli storfolk  Han

ville likväl ge dottern en  hederlig

bröllopsgåva och   kastade på golvet

en  säck  med guld   och silvennynt,

som mågen  skulle få, om  han  kunde

bära den  på loftet I tysthet gav bru-

den sin   man en dryck, som   gjorde

honom  så stark, att han slängde säck-

en  på ryggen och till allas förvåning

bar den ur  stugan, och så  finge de

nygifta den dyrbara gåvan till bosätt-

ning.

  En tid bortåt levde de nygifta i lust

och glädje, men snart började   man-

nen bli kinkig och elak. Till slut gick

det så långt, att han undfägnade sin

hustru med  käppen.  Hon  fortfor lik-

väl att vara mild och tålig som förut

Men en   gång skulle han på lAngresa.

Då  hästen sattes for kärran, varsnade

han att skon var borta på ena bakfo-

ten. Nu fanns ej annan hjälp än att slå

fast en ny sko, men  den, som   bon-

den hade, var for stor, och så började

han svärja och banna igen.

  Hustrun svarade  icke ett ord, utan

tog hästskon mellan  sina händer och

klämde    den tillhopa som  om   den

varit av bly. Mannen  såg på   henne

med    förvåning  och förskräckelse,

slutligen sade han:

"Varför  har du,   som är så stark,

tagit stryk, av mig?"

"Därför  att hustrun skall van  sin

man  underdånig",  svarade jättinnan

milt och vänligt.

  Från den  stunden blev mannen   en

av  de beskedligaste i  trakten, och

aldrig hordes ett ont ord   mer från

hans mun.

                                A.C.