Tomtedraget på Surnås
Tomtedraget på Surnås och hur viktigt det är att hålla sig god vän med tomten.[redigera | redigera wikitext]
Det här är en sann historia – i stort sett. I dag är ju mystik en bristvara i alla fall om man jämför med tiden kring förrförra sekelskiftet, då det fanns tomtar och troll bakom varje stubbe.
Tror Du på tomten?
Tomten är en mycket äldre figur än den snälle gamle mannen med vitt skägg, som ger oss presenter varje julafton. När julfirandet kom till Skandinavien på 1800-talet var tomtarna redan här, och hade varit här i århundraden som en del av den skandinaviska folktron. Gårdstomten var en sorts skyddsväsen på landsbygden, en liten vaktmästare, som inte sällan var på dåligt humör och ibland rent elak mot människorna, men också mycket hjälpsam mot den som respekterade honom. För dessa vakade han över huset och djuren, slet med gårdens skörd.
Inte på själva marken utan inne i lador och förråd där han förökade den bärgade grödan och gjorde den dryg. Han såg till att gården hade lycka med sig och så länge gården hade sin tomte var djuren friska, mjölken tog inte slut och allt fungerade. Enkelt uttryckt han hjälpte till och drog in rikedom, så länge som gårdsfolket tog hand om djuren, sig själva, var honom till lags, i annat fall försvann han och tog lyckan med sig. Därmed hade gården inget Tomtedrag.
Historien som jag skall berätta om ägde rum för drygt hundra år sedan på en liten gård Surnås i Munkedal.
Han som berättade den för mig är en i alla avseenden normal och redig person, som aldrig ljög. Därför måste den vara helt sann.
Det var vinter över Möe, en sen och iskall kväll före luciadagen år 1917. Snön låg vit och böljande över markerna. Ljusen i gårdarna var släckta. På väg hem från kvällsskiftet, gick arbetskamraterna och grannarna Andreas på Surnås och Fritz på Korpås. Båda arbetade på det gamla pappersbruket och hade samma arbetspass. De följdes åt varje dag, år ut och år in, till och från arbetet. Båda hade också var sitt lilla torpställe på Surnås och Korpås, vilka område låg mellan Möe och Klevaskogen. Medan Andreas och Fritz arbetade på bruket skötte deras fruar om hemmen, barnen samt kon, grisen och hönsen.
Fritz var allmänt känd för att vara en luring och ofta ville skoja med andra. Andreas var mest känd för sitt mycket speciella handikapp. Han hade nämligen sex tår på höger fot och han hade blivit spådd av en sibylla på Sannemarknaden ”att under sitt liv bli oerhört rik”.
Dessa båda strävade, under tystnad fram i snön, hem mot sina respektive torpställen. Fritz frågade varför Andreas var så tyst och han förklarade då vad som bekymrade honom, nämligen att maten till hans djur höll på att ta slut och att han inte hade råd att köpa extrafoder. Fritz, som alltid hade lösningar på de flesta problem sa direkt att Andreas och gården inte hade Tomtedrag. Han, Andreas, var inte vän med tomten och för att få Tomtedraget tillbaka måste han ge tomten något extra gott fram till juldagen. I detta fallet borde ett stort fat julgröt med smörklimp och två stora supar med brännvin, varje kväll, räcka till. Då – kanske – skulle tomten komma tillbaka. Han berättade också, i största förtroende, att han hade en egen hustomte, som drog rikedom till Korpås, på ett så listigt sätt att det inte sågs eller märktes för normala blickar.
När Andreas kom hem rådgjorde han, med sin fru, över Fritz råd. Båda var helt överens om att Tomtedraget måste tillbaka till Surnås. Samma kväll, alltså lucianatten, kokade Andreas fru gröt och han satte ut denna gröt med smörklimp samt två supar i ladugården intill djuren.
Det första Andreas gjorde följande Lucia-morgon var att kolla om någon tomte varit framme under natten. Till sin förvåning upptäckte han att gröten med smörklimpen var kvar, men båda supglasen var tömda. Andreas och hans fru upprepade varje natt detta med gröten och brännvinssuparna ända fram till och med julafton. Samma sak upprepades varje natt – suparna var urdruckna men gröten var kvar.
Fritz höll sig väl underrättad om Andreas kvällsbestyr, för att också få tillbaka Tomtedraget till Surnås. Han märkte att Andreas goda humör började komma tillbaka för hans djur blev friskare och mjölkade bättre och hönsen värpte flera ägg. Fodret räckte till och torpet började få lycka med sig och det mesta fungerade. Enkelt uttryckt Tomten hade kommit tillbaka och hjälpte till och var både snäll och omtänksam.
Andreas fortsatte, att inför alla kommande högtider sätta ut två supar, men gröten hade han slopat för han ville gärna ha en glad Tomte på gården och en god granne. Andreas glömde aldrig detta med Tomtedraget. Varje jul berättade han för sina barn och senare för deras barn om vad han hade upplevt på Surnås en tidig luciamorgon.
Numera ser man sällan tomtar vandra runt gårdar och stugor. Det kanske beror på att många människor bor i höga hyreshus och tomtar är av naturen höjdrädda. De trivs allra bäst i låga hus där man utan risk, kan gå på fönsterbrädorna och kolla.
Det finns ingen anledning att tro att dessa vänner skall försvinna.