Hembygdsföreningens årsmöte 1990 90-2
Hembygdsförbundets årsmöte var i år förlagt till Härryda. Den 19 maj togs
delegaterna emot av Björketorps hembygdsförening. Förhandlingarna ägde
rum i Björketorps skola, belägen inte långt från Rävlanda kyrka. Harald Tor-
gestam, Lyse, omvaldes till ordförande i Bohusläns Hembygdsförbund och
sitter ytterligare två år. Årsavgiften höjdes till 300 kronor för föreningar med
mer än 150 medlemmar.
Medan vi njöt av den goda lunchen underhölls vi av lärare vid skolan. Åke
Rundin från Hindås sjöng visor till gitarr. Det var företrädesvis värmländska
låtar (Dahlgren, Fröding m fl) han exekverade. Rektorn själv, Lennart Hen-
ning, läste dikter av bade kända och okända poeter (Fröding återkom, Dan
Andersson var med och Henning återkom med en fin sommardikt av en av
de kvinnliga lärarna i Björketorp). Härrydas kommundirektör Conny Berg
informerade om den kommunala verksamheten och poängterade det goda
samarbetet mellan kommunens politiska ledning och den lokala hembygsds-
föreningen.
Därefter besåg vi Hembygdsparken i Rävlanda. Huvudbyggnaden är från
1750. Densamma samt ytterligare fyra byggnader, bl a det gamla kyrkstallet,
ar numera museer. Här har föreningen samlat omkring 2000. föremål. Allt
mycket välordnat och publikvänligt utställt. Av de mest unika sakerna kan
nämnas en 140 cm lång handhyvel, ett tröskverk av trä, ett långhalmsverk,
självvuxna ämnen till plogåsar (ett är närmare fyra meter långt), trätniga for
häst (s k "mösatoffer, mosstoffel), mulkasse for oxe samt ett verkligt
intressant föremål, nämligen en ålderdomlig snigeldosa med järnbeslag och
lock I den förvarades i forna tider levande sniglar som användes till vagns-
smörja. De oxförspända vagnarna och kärrorna drogs knirkande fram på
vägarna. Det gnisslade och skrek och levde. Det gick så trögt och man tyck-
te att det lät ungefär som "Aldrig går jag till Skinta mer, aldrig går jag till
Skinta mer". Långsamt, tungt och sorgesamt sjöng kärran den versen. Skinta,
troligen ett gammalt gårdsnarrin. Då stannade man kanske till, plockade fram den gamla smörjdosan, lossade hjulen ett efter ett och smetade in stora feta vartsniglar kring axeln. Så passade man in hjulen väl på axeln igen och fixerade dem. Sniglarna finfördelades under den fortsatta färden till en mjuk smörja. Mycket bra, sa de gamle. Och nu kan ni tro att kärran gick lätt och fint! Sången blev rask och hurtig. "Nog går jag till Skinta än en gång, nog går jag till Skinta än en gång" lät det.
Vi skall heller inte glömma att det inne i boningshuset, donerat till föreningen 1947 av en man som hette Albert Andreasson i Buarås, hängde tre fina oljemMningar av en vid sekelskiftet verksam gåramålare som kallades Hoppla. Man berättade också om en annan känd naivist i trakten vid namn Ratikainen. Denne gick omkring i gårdarna, fick mat och husrum och målade bilder av husen for femton kronor styck. Sin egen stuga delade han med ett stort antal katter. Under kriget skickade han pengar till Finland och bekostade en ung flickas utbildning.