Historien om Kalle Lusken 89-2

Långt  uppe på Kynnefjäll   bodde en  ung man som   de kallade för Kalle

Lusken. Om  honom  sades det att "han var häftig i mat och dryck men arbetet

stod som stode det i berget". Han var alltså ingen särskilt arbetssam person.

Men mat tyckte han  om. Och dricka, de få gånger sådant stod till bjuds. Och

att vara ute och roa sig på baler och liknande tillställningar. Och det var där-

ifrån hans smeknamn   härrörde sig. Min Kalle dansar och luskar något så

förskönt,  sa hans mor vid ett tillfälle. Och det var efter det han fick heta

"Lusken".

   Modern, som var änka, hade ofta svårigheter med att sköta det lilla jord-

bruk hon rådde om. Kalle kunde hon inte räkna med. Han hade sitt att tänka

på.  Dansa och luska osv. Men grannarna  kom ibland och hjälpte henne.

   En gång var de där och hjälpte henne med höskörden. De   kom med sina

liar och slog gräsängarna. Själv stannade hon inne för att laga mat. Hon ko-

kade risgrynsgröt. Det var något hon kunde med. Det skulle bli bra att ha

och  bjuda slåtterkarlarna på.

   Belåten slog hon upp den färdigkokade gröten i ett stenfat som efter det

gamla  måttet rymde tre kannor. Det skulle nog räcka, tänke hon. Väl klar

med  detta kunde hon gå  ut till andra sysslor.

   Men hon hade inte tänkt på att sonen hennes var kvar inne i huset. Kalle

Lusken! Den  gossen  kom fram. Naturligtvis fick han se grötfatet. Vid det

slog han sig ned och tog den stora träsleven i hand.

   Och det var så gott! Kalle Lusken hyvlade i sig. Efter en kort stund hade

han gjort slut på alltihop. Eftersom en kanna motsvarar 2,617 liter betyder

det att han satt i sig nära åtta liter gröt. Han lutade sig grymtande tillbaka i

stolen, knäppte händerna över sin rundade  mage och läste för maten.

"Nu  ska de ha tack för mat och mätta.

Nu har jag ätit opp en hel skäppa.

Men   hade jag mer fått

så hade det mer i mej gått."

   Knappt  hade han  läst färdigt förrän han hörde modern   komma. Kalle

lämnade hastigt sin utsatta plats och sökte sig till räddning uppe på loftet.

                                                                      25

Där barrikaderade han sig. Han var rädd för mor sin och svidande efterräk-

ningar.

  Och  det var allt i sista stund han gömde sig. Gumman kom in. Översiggi-

ven såg hon vad pojken ställt till med. Ååå, sa hon, nu har Kalle ätit upp all

gröten och nu har jag ingenting att bjuda slåtterkarlarna på. Hon jämrade

sig högljutt.

  Och  i detsamma  kom karlarna tillbaka från sitt slitsamma arbete. De var

både sultna och törstiga. Förtvivlad steg gumman ut på kökstrappan och tog

emot  dem.

  Ååå, sa hon och jämrade sig. Kalle har ätit upp all gröten, sa hon, och nu

har jag ingenting att bjuda er på.

  Karlarna blinkade. Men de tog det från den lättsamma sidan. Det är väl

ingen fara med oss. Vi kan ju gå hem och äta, sa de. Vi klarar oss nog. Men

det blir nog värre för Kalle, sa de.

  Det blev ock.

  Just som de stod där och  resonerade kom  gossen utspringande.  Buken

stod blå och utspänd på  honom. Han  skrek som ett jagat djur. Tarmarna

hade svällt av all gröt och magen var nära att spricka. Kalle hade förfärliga

plågor.

   Tömmar! ropade  karlarna. De måste  ha tag i tömmar för att reva Kalle.

  Reva! ropade de om  varandra. Det var det bästa sättet att rädda en som

förätit sig. Att reva honom med kraftiga rep för att hindra att han sprack.

  Rulla! kommenderades.  Efter att den ankomne var väl inrevad skulle han

rullas fram och tillbaka på marken. Det fördelade och lindrade smärtorna.

  Det blev tumult. Alla försökte hjälpa till. Man slet i Kalle Lusk från alla

håll. Några ville gräva ned honom. Gräv ned honom  i svart kall myrjord, sa

de. Få ned honom i en grop och  skotta jord över tills bara huvudet sticker

upp! Bär  upp honom på sädesmagasinet  och lägg ned honom i en rågbinge!

Tryck  ned honom  tills bara mustascherna sticker upp ur rågen! Men det var

för tidigt på sommaren, sädesmagasinen var ännu ofyllda. Och det där med

att gräva i jorden hade de inte stor lust med. Så det slutade med au de bar in

Kalle på logen och där fick han — hårt bunden och lindad — ligga över nat-

ten och långt in på nästa förmiddag. Först när solen stod högt var tiden inne

att lösgöra honom. Det visade sig då att han klarat sig från äventyret utan

större men.

                                                          Sven Liguster