Speedwayförare i mästarklass – Hjalmar Sohlberg 22-2
Glimtar från svunna tider i Hjalmar Sohlbergs Speedwaykarriär.
Speedway vet nog alla vad det är eftersom det på vissa ställen i Sverige är mycket populärt. Nytt för många munkedalsbor är att här fanns Hjalmar Sohlberg en för sin tid mycket känd speedwayförare som vann många lopp, framför allt i Sverige men också i Norge, Danmark och Österrike. Detta skedde på 1930-talet. 1952 skrev Hjalmar ner en del av sina tävlingsminnen och dessa tillsammans med klippböcker och fotografier finns kvar än i dag. Låt oss följa med i Hjalmars egen berättelse.
För nutidens munkedalsbor är Hjalmar Sohlberg mest känd som ägare till Axel Sohlberg AB med sonen Hans som drev företaget vidare efter sin far och som sedan i sin tur efterträddes av sonen Andreas Sohlberg. Numera drivs bygghandeln vidare av Karl Hedin. Företaget grundandes av Hjalmars far, Axel. Hjalmar började att tävla i slutet av 1920-talet och höll på fram till 1937. Karriären slutade med att han i ett träningsheat körde rakt på en lastbil som befann sig ute på TT-banan. Det blev en våldsam krock i 180 km /tim. Hjalmar klarade sig mirakulöst nog med en avbruten pekfinger som hängde löst i bara skinnet. Olyckan hände på Saxtorps Grand Prix i Skåne.
Hjalmar körde det som fram till 1940-talet hette jordbanetävlingar. Det döptes om till Speedway. Hjalmars träning i Munkedal skedde bl.a. på kolstybben runt Munkedals idrottsplats.
Så till Hjalmars berättelse.
Söndagen den 4 maj anno 1930 körde jag min första tävling i den av motorsportens tjusning välkända Tysslandabacken och blev ytterligare gripen av motorsportens tjusning. Till denna tävling hade jag fått en splitter ny 350 cc Raleigh, katalogförd T.T. replica. Vi voro ett 20-tal förare, som ställde upp i 350 katalogklassen, och efter första omgången ledde jag klart min klass. Den bästa tiden efter samtliga lopp blev 23,2 sek. vilket gott och väl räckte till seger i klassen, 2:a blev Olle Andersson, Halmstad, på Rex med tiden 23,7 sek. Inom parentes sagt var denna Rex utrustad med en exakt lika motor som i min Raleigh, nämligen en engelsk Stursey Archer. Vidare tävlade Evald Carlsten, vanligen lydande smeknamnet »Bobben«, äkta trollhättegrabb och en av vår klubbs stöttepelare.
Han körde den svenskbyggda Suecia med engelskbyggda Blackburnmotor. Den gode »Bobben« hade egenhändigt trimmat sitt åk och kom ej så långt efter oss på tiden 24,7 sek. Mitt åk väckte tydligt en smula sensation, ty efter maskinbesiktningen inlades protest under påståendet, att min maskin ej kunde hänföras till katalogklass. Trots att maskinen var en vanlig katalogförd maskin som kördes på vanlig bentyl, blev jag på grund av att avgasröret var för kort uppklassad i racer. Efter denna tävling byggde jag helt om denna maskin, bantade ner den c:a 15 á 20 kg och trimmade om motorn för metanolbränsle. I fortsättningen tävlade jag alltid sedan detta tillfälle i racerklassen, och min debut i denna klass skedde i Hällingssjöbacken den 18 maj ovannämnda år, och lyckades där placera mig som 3:a. I Tysslandatävlingen vid ovannämnda tillfälle deltog en av dåtidens allra främsta förare, Gunnar Karlén. Han blev snabbaste man på den verkligt goda tiden av 19,5 sek.
Ett par andra förare av hög klass, nämligen Ivar Skeppstedt på FN och Allan Blomqvist på Douglas hade tiden närmast med 20,2 sek. Därefter kom tre förare på lika tid. Det var Olle Virgin på Sarola, 350 racer, Gunnar Ljungholm, Suecia 500 cc racer och Gösta Andersson på Norton 500 cc racer, vilka alla hade tiden 12,2 sek. I katalogklassen för större maskiner blev Torsten Andersson på Norton snabbast på tiden 21,5 sek. och min gode vän Eric Philqvist, Sarola, 21,6 sek. En av den verkligt äkta gamla stammens förare och min färdkamrat till en mångfald tävlingar, gamle oförbrännelige »Bögebacken«, Johan Fredriksson från Hunnebostrand på Matchless hade tiden 23 sek. blankt.
I sidovagnsklassen segrade »Skepparn« på den goda tiden 23,6 sek. Som man finner var det verkligt förnämt förargarde efter dåtida klass som ställde upp i denna tävling. Påfallande var också vilka goda tider, som uppnåddes med vanliga katalogmaskiner. Som vanligt hade denna tävling samlat ett stort antal intresserade motorentusiaster från när och fjärran som åskådare.
Å som jag erfarit, Tysslandatävlingarna inom kort kommer att uppstå i förnyad gestalt, skall det bliva synnerligen intressant att se vilka tider som kan uppnås så många år senare.Det maskinmaterial, som idag är tillgängligt, är ju som bekant av helt annan klass än vad dåtida förare hade att röra sig med. Därför är det väl bara naturligt att bättre tider kommer att uppnås. Teleskopgaffel, bakhjulsfjädring och flera andra finesser, som nu är vanliga på maskinerna voro på den tiden okända begrepp. Dessutom är de moderna maskinerna betydligt lättare och snabbare än vad våra voro. Men vårt intresse för motortävlingar var utomordentligt, kamp- och kamratandan grabbarna emellan var stark och god, kort sagt, vi trivdes med sporten, med varandra och med våra kära maskiner. Vad kunde vi då mera begära?