De hemvändande portugiserna
Här sitter jag vid mitt skrivbord. Det är mars 2022. Bredvid mig ligger den utomordentligt vackra boken ”Munkedals Bruk – Jubileumsbok om pappersbruket som format en bygd”. Vilken otrolig prestation av alla inblandade i detta viktiga, omfångsrika och tidskrävande projekt! Jag öppnar boken vördnadsfullt. Känner på pappret, låter fingrarna glida över sidorna. Bläddrar lite, känner igen några namn, några hus. Det luktar ny bok på det där alldeles speciella sättet. Så kommer tankarna. Jag växte upp i den här bygden, ja i alla fall delvis. Vad har det betytt för mig att få börja mitt liv i denna idyll, denna vackra, blomstrande trakt intill det stora Västerhavet. Vem hade jag varit om jag inte fått uppleva detta?
Vår familj flyttade till Portugal i februari 1953, ett äventyr
jag berättat om i en tidigare artikel i Munkedalsbygden. Vi
flyttade tillbaka till Munkedal igen 1963 efter tio fantastiska
år utomlands. När vi kom hem hade familjen vuxit. Yngstingen
Roger hade fötts i Lissabon, och var nu 6 år. Maria,
knappt 1 år när vi lämnade Sverige, var nu 10 år. Elisabeth och
jag var i övre tonåren.
Många har frågat varför vi flyttade hem till Munkedal? Jo,
för att vi längtade hem. Mamma Marga saknade Sverige kanske
ännu mer än pappa Lars under utlandsåren. Hon längtade
ut till svampskogen, till sin familj i Göteborg, och till det
lättsamma och självklara umgänget med grannar och vänner
i Munkedal. Och Lars fick ett spännande jobb på Bruket i
samband med utökningen med PM8.
För familjen hade livet förändrats radikalt under åren i
Portugal, detta välkomnande, vackra land. Vi talade svenska
hemma men lärde oss snabbt engelska och portugisiska i
umgänget med nya vänner och skolkamrater. Vi vande oss
vid det varma klimatet, och att bära obligatorisk skoluniform Vi lärde oss nya sociala koder. Och vi vande oss vid
bekvämlighet. I Portugal hade vi två inneboende hembiträden som skötte matlagning, städning och barnpassning. Sådant
var svårt att vänja sig av vid och när vi flyttade hem tog
Marga med sig ett portugisiskt hembiträde, Julia hette hon,
ett exotiskt inslag i bruksorten på den tiden.
Hemkomst
Under vår bortavaro hade Munkedal förändrats, ja Sverige
hade förändrats. Nu fanns TV i nästa alla hem. Vi märkte att
umgänget hade förändrats, människorna satt gärna hemma
och tittade på sin burk. Det var inte som förr innan vi flyttade
med mycket umgänge mellan husen, bridgekvällar och
annat gemytligt. Den moderna tiden hade börjat. Det var
vårvinter 1963. För oss som vant oss av med kyla tyckte vi det
var det kallt och mörkt hela tiden, vi frös. Jag har ett starkt
personligt minne: Vi kom mitt under den pågående spritstrejken
i Sverige, och i vårt flyttlass fanns det gott om den
varan, det var populärt att komma och hälsa på och välkomna
oss hem igen!
Skolstart
Storasyster Elisabeth och jag började på gymnasiet i Uddevalla
medan de yngre syskonen Maria och
Roger började direkt i skolan i Munkedal.
Hur upplevde de denna stora omställning?
Maria och jag bor i Stockholm nuförtiden.
Vi träffas en dag nu under vårvintern för att
prata om våra upp-levelser vid hemkomsten.
”Jag var 10 år”, berättar Maria, som tillfälligt
fått byta namn till Jessica, eftersom
det varit så många Maria i Portugal. ”Jag
började vårterminen 1963 i fjärde klass i
Bruksskolan. Det var inte så lätt i början,
metodiken var annorlunda och jag kunde
inte läsa och skriva på svenska. Jag minns
att vår lärare Egon Haglund var så hjälpsam,
han stannade kvar efter skolans slut för att
hjälpa mig in i skolarbetet. Det var kallt och
jag frös. Jag bodde första tiden hos familjen
Björksten i väntan på att vårt hus blev färdigrenoverat. Jag skickades att handla i den lilla Konsumbutiken.
Jag förstod inte att jag skulle bära hem varorna själv
- Det skall väl du hjälpa mig med? - sade jag till butiksföreståndaren.
Men så småningom vande jag mig vid allt nytt,
trivdes fint och fick vänner, några har jag kontakt med än
idag”
Tillsammans ringer vi upp Roger, som numera bor i Göteborg,
på högtalartelefonen. Han började i Brukskolan på
hösten 1963 med Majken Hermansson som klassföreståndare.
Vi frågar honom: Vilka var dina starkaste minnen?
”Det var omvända världen, en annan stämning, inte så
lättsamt som i Portugal. Men i stället fanns det en äkthet,
en samhörighet här som satt djupa spår hos mig. Jag har en
stark kärlek till den här bygden, och den enkla lättillgängliga
naturen här. Jag fick flera karaktärsstarka lärare bla Ebba
Rönnberg, och jag minns många klasskamrater, bl.a. Claes
Peter Lindé, Christer Zachrisson och Lennart Bornmalm,
som förresten är gudfar till min yngsta dotter”
”Men” fortsätter han ”jag tyckte det var väldigt mörkt hela
tiden, kolsvart. Det var så skönt när solen återkom - då lärde
jag mig att uppskatta det nordiska ljuset. Roger fortsätter
– ”Det var så mycket i stort och smått som var nytt och spännande,
det fanns till exempel leksaker i Cornflakes paketen,
det hade jag aldrig sett!”