Krans-Axel än en gång
Artikeln om Axel Olofsson, som vi hade inne i förra numret av Munkedalsbygden, har väckt mycket intresse. Sedan dess har vi fått in ytterligare upplysningar om denne kände man från Tungenäset. Dessa vill vi inte undanhålla läsekretsen.
Det handlar framför alit om de perioder i Axels liv då han var sjöman. Det började med skutan Rapid från Lysekil, den mönstrade han på 1890 och det blev inledningen till ett långt och händelserikt liv på sjön. Kapten på skutan, som gick med trälast, var skeppar Wäster från Häggvall.
Krans-Axels lön var elva kronor i månaden. Första färden blev emellertid inte så lång. Rapid förliste vid en svår höststorm utanför Gotlands kust. Besättningen tog sig oskadd i land men skutan blev "kondem", som Axel uttryckte det. Det vill säga: Rapid blev vrak. Efter denna prolog började sjömanslivet på allvar. Vid en vistelse i Norge mönstrade Axel på som lättmatros. Först kom han till England. Under de närmaste åren arbetade han på olika fartyg; barkar, skonare och fullriggare. Fartyg som gick på Holland, USA och Canada. Han hade nu kommit upp i en månadslön på 45 kronor.
Med barken Akvilla kom han till Florida. Men väl framme rymde han för han trivdes inte med förhållandena ombord. Han gömde sig i skogen tills han visste att Akvilla seglat ut. I ett högt träd satt Krans-Axel uppklättrad och kunde osedd spana ut över hamnområdet. När han förvissat sig om att Akvilla seglat iväg kunde han ostört mönstra på ett annat fartyg, denna gång en amerikanare. Under nio års tid seglade han med amerikanska skepp. De gick på Karibien, Turkön och Columbia och i övrigt hela den amerikanska kusten.
1903 kom han av en tillfällighet med en dansk båt till England. Därefter kom han med en kolbåt till Trelleborg. Efter en avstickare till Köpenhamn anlände han så småningom till Hälsingborg. Nu var han tillbaka i Sverige igen och tänkte ta sig hem till Foss och Tungenäset. Helt utblottad, utan ett öre på fickan, började han luffa landsvägen norrut. I Höganäs träffade han på ett lag arbetare som var snälla och gav honom mat och dessutom dryck av, som det hette, "den rätta starka sorten".
Nästa anhalt blev Halmstadstrakten. Han fick ett tillfälligt jobb på en lantgård. Usla förhållanden, sa han, slitsamt, fick ligga på lagårdsrännet o s v. Axel trivdes inte där och efter en ganska kort tid lämnade han platsen. Inne i stan blev han genast tagen av polisen. Han hade förväxlats med en efterlyst finne. När misstaget väl klarats upp blev han utvisad från Halmstad och sattes på ett tåg som gick till Kungsbacka. Därifrån luffade han till Göteborg där han fick en båtlägenhet till Ljungskile, varifrån han luffade hem till kära gamla Foss.
1903-1915 arbetade han i hemtrakten som byggnadssnickare men det sistnämnda året tyckte han att det räckte med livet på landbacken för den här gången. Återigen gav han sig iväg till Norge där han denna gång mönstrade på en valbåt med kokeriet beläget i England. Följande resa blev till Montevideo. Men nu var det krigsår och de fartyg Axel var med på blev vid flera tillfallen både prejade och beskjutna. Med amerikanare gick han på Peru och Chile. Med en norrman gick han på Australien.
Han kom också till Japan där han bevittnade följderna av den stora jordbävningen. I japansk hamn fann han också ett svenskt fartyg liggande. Det hette Kanton och hade som närmaste destination Shanghai. Axel följde med dit och sedan till Rangoon i Burma. Nya skepp, nya trader: Franska Sällskapsöarna, sedan Sydamerika. Åter i Chile tog han hyra på en lastbåt med salpeter till England. Från Hull drog han över Köpenhamn till Malmo. Men här blev han lurad på pengar. Hans sparkapital hade sänts från Hull men av Svenska handelsbanken fick han bara ut 200 kronor. Året var 1923 och Axel mönstrade av för gott.
Hemma i Fosskroken tog han åter upp sin profession som snickare. Dessutom gjorde han sig känd som skicklig fiskare och enekorgsmakare. Upp/ysningarna om denne bohuslänske äventyres ,sjönmansliv har förmedlats av Inger Fredriksson på Oxelvagen 1 Munkedal, vars far Henning "S må la nd"
Stranding Var ei nära bekant Axel. Stranding samlade också tidningsurklipp, bl
a ett ur Kmiren 1949. Det var en artikel av signaturen 13.1: och det år från den vi
hämtatpkta om Axels sjöävenDT.
Ann-Marie Meyer minns Axel från sin barndom. Gubben kom
cyklande med en fisklåda på pakethållaren. Sålde torsk och spätta. Det
var alltid någon av hennes föräldrar som gick ut och talade med Krans.
Ann-Marie uppfattade honom som någon sorts luffare. Hon minns att
han alltid bar hatt.
Donald Söreldint berättar: Axel Olofsson var en välsatt, snyggt växt,
bredaxlad man av medellängd. Han var gemytlig och trivsam sällskaps-
människa, ärlig och givmild när han var nykter och ännu mer "när han
var i tagena". Då riktigt han smög sig fram. Han gick omkring i skogen
och skuggboxades. Gustav Johansson i Ödsby, Donalds far, hade en
Munkedalsbygden nr 06-1 J 29
gång bjudit honom några supar. När Axel kom ut var han lätt i fisken.
Han grep cykelstyret, stod och hoppade upp och ned och rätt som det
var hoppade han som en stor katt upp på cykeln.
Men han kunde också ha sina mörka stunder. Under sina år på sjön hade
han ådragit sig malariafrossa. Det kanske hade betydelse även för hans
psyke. Ibland led han nämligen av något som närmast liknade för-
följelsemani. Som exempel kan vi nämna en gång han var hos Gustav
Johansson och snickrade. Taket på manbyggningen skulle höjas. Axel
började på med arbetet men helt plötsligt slutade han. Han gick till några
grannar och berättade att Gustav gillrat en fålla för honom. Man sade att
han "surrade".
Men, som sagt, när han var frisk var Krans-Axel gladlynt och trevlig. När han var tillräckligt gammal och skröplig ville man ta in honom på ålderdomshemmet Kampstorp. Distriktssköterskan syster Svea och hyrverkarn Erling Sahlsten sökte upp honom och förmådde den gamle att följa med genom skogen. De gick till fots för Sahlsten kunde inte köra ända fram med bilen. Men när de hunnit ungefär halvvägs slog Axel stopp.
- Det känns inte så, sade han. Nu går jag tillbaka igen.
Därmed fick syster Svea låta sig nöjas. Men nästa gång Axel lämnade sin stuga var det med ambulans. Ja, de fick väl bära honom genom skogen.
Efter hans död brann stugan ned, passande nog i samband med ett
häftigt åskväder. Någon hade sagt: "Det skall då ingen fara illa i den
stugan mer." Dess grund ligger numera på Kronans mark.