Saltkällans hållplats
Innan bilen blev var mans egendom var tåget ett viktigt sätt att ta sig fram med. Det gällde då att det om möjligt inte var för långt till den plats där man kunde ta tåget. Därför fanns det tidigare en mängd små stationer eller hållplatser längs järnvägen. En sådan var Saltkällans hållplats. Vi skall här få följa med Karin Lund, som bodde på Hensbacka, i hennes passande arbete som hållplatsföreståndare.
Längs järnvägen mellan Munkedal och Uddevalla fanns ett flertal ställen där man kunde gå av och på tåget. Saltkällans hållplats är det första stället söderut från Munkedal där detta var möjligt. Hållplatsen låg några hundra meter norr om den gångtunnel som finns idag under E6’an och järnvägen. Detta är ungefär mitt emot och 100 meter söder om där vägen går upp mot Valbo Ryr. På hållplatsen fanns en gulmålad träbyggnad av standardiserat slag samt ett rödmålat järnvägsmagasin, modell mindre, samt givetvis en perrong. Hållplatsen anlades sannolikt samtidigt som järnvägen byggdes dvs. 1903 och den fanns där i bruk ända fram till 1957.
I slutet av 1940-talet byggdes hållplatsen om något. I början av 1950-talet revs det söder om stationshuset liggande magasinet och ett nytt byggdes norr om stationshuset. Troligen var detta föranlett av Riksvägens ändrade sträckning.
Denna hållplats var bemannad på de tider när tågen skulle passera. Den sista som hade sysslan som hållplatsföreståndare var Karin Lund. Hennes son Lennart Lund har sedan berättat hur det var.
Låt oss först gå tillbaka lite i tiden före Karin. Före henne innehades arbetet av Agda Johansson(?) från Bräckelid fram till 1942 då Karin tog över. Före Agda utfördes arbete av en man som hette Åström. Det var viktigt att bo ganska nära arbetsplatsen eftersom, man var där många gånger varje dag. Det gick 6 – 8 tåg varje dag förbi Saltkällan. Reglementet sade att hållplatsen skulle vara bemannad ½ timma före tågets avgång från Munkedals station söderut. För tågen norrut gällde det att vara där ca ½ timma före tågets beräknade ankomsttid till Munkedals station. Man skulle sedan vara där till tio minuter efter det att tåget avgått eller passerat Saltkällan. Det var ett omfattande passningsarbete. Tågens tidtabell kunde se ut ungefär så här: kl 7, kl 8, kl 11, kl 13, kl 16, kl 19.30. Man kan lätt föreställa sig att det var en konst att dessutom hinna med att sköta familj och hushåll. Arbetet pågick alla dagar i veckan. Ibland fick maken Axel rycka in. Lennart minns att när han själv var 15 år fick han rätt att under mamma Karins ansvar sköta hållplatssysslorna. Det fanns också annan personal, såsom gamla banvakter, som kunde rycka in vid behov.
Det var många passagerare som gick av och på vid Saltkällan. En del tog tåget från Munkedal för att bada vid Saltkällans badplats. Många skulle till och från hamnen vid Saltkällan, nuvarande Saltkällans båthamn. Vid marknadstillfällena besöktes Saltkällan av många människor, varav en del säkerligen tog tåget dit. För dem som skulle till Valbo Ryr, Studseröd, Hensbacka eller Småröd var ju Saltkällan ett bra ställe att åka tåget till och ifrån.
Godset kunde bestå av cyklar för dem som t.ex. skulle vidare till Valbo Ryr eller något av de andra ställena. Härifrån gällde det att ta sig till slutdestinationen så snart som möjligt innan dagen var slut. Att gå långa sträckor tog ju lång tid.
Gods till bönderna i trakten var vanligt. Saltkällans säteri var en stor leverantör av mjölk, vilken transporterads med tåget (tänk på begreppet ”mjölktåg”).
Varor till Småröds affär levererades också med tåget. Då kom John Olsson ,som drev affären, och hämtade varorna på sin röda paketcykel. Två gånger i veckan kom det brödleveranser från Blomqvists bageri i Uddevalla.
En man som hette Henry Wetterström skördade blåstång i Gullmarn. Den förpackade han och sålde till apoteket Lejonet i Göteborg. Allt gick givetvis med tåget från Saltkällan.
För Karin och hennes ersättare gällde det bl.a. att sälja biljetter till dem som skulle med tåget. Lennart minns att det fanns förtryckt biljetter till många av de vanliga destinationerna. Till andra ställen fick man skriva biljetter för hand. Det berättas att ägaren till Hensbacka Carl Johan Adlercreutz var mycket noga med att alla biljetter skulle kunna avhämtas på Saltkällan. Han åkte många långväga resor och inför dessa lät han skjutsa sig till hållplatsen uppe från Hensbacka Herrgård några dagar innan avresan. Han beställde biljetterna på hållplatsen och Karin fick sedan ringa på SJ’s lokaltelefon till Munkedals station. Här skrevs alla biljetter ut och priset beräknades. Sedan transporterades de i en särskild transportlåda av plåt med tåget ner till hållplatsen, lagom i tid för att herr Adlercreutz skulle kunna åka iväg.
Det var inte alla tåg som stannade vid Saltkällan. Lennart minns att kl 16 kom det först ett snabbtåg som bara rusade förbi och strax därefter kom lokaltåget.
Det gällde att meddela lokföraren om tåget behövde stoppa för någon påstigande eller gods som skulle med . Detta skedde genom att en rund tavla, som satt på en stång invid spåret, vändes vinkelrätt mot spåret. Kvällstid gällde röd lampa som stod i en i en trekantig utbyggnad på stationen. Om inte tåget behövde stoppas lyste lampan grön eller semaforen var vänd längs spåret så att den inte syntes från tåget.. Konduktören hade en liknande kommunikation med lokföraren när ha visste att en passagerare skulle av tåget.
Det gick också en rälsbuss mellan Munkedals och Uddevalla. Den var lite lättare att stanna är ett tungt tåg. Lennart berättar att det kunde hända att vid t.ex. dåligt väder när han själv kom från Uddevalla så kunde rälsbussen sakta in såå att han kunde hoppa av alldeles utanför där han bodde. Det förekom också att man höll tåget på morgon när man såg att någon som som var försenad kom hastande till hållplatsen.