Träd med övernaturliga krafter

Heliga träd

I Bohuslän har det funnits s.k. heliga träd av olika slag, även om trädslagen ek, rönn och tall kan ha dominerat. Tron på dessa träds märkliga egenskaper har levt kvar här och var ända in i vår tid och så sent som från1930-talet finns berättelser härom. Man trodde att dessa träd var tillflyktsort för levande väsen och skall t.o.m. ha offrat till dem genom att hälla öl eller mjölk på deras rötter. Att fälla dylika träd ansågs vara nästintill livsfarligt då alla de sjukdomar och krämpor som under årens lopp överförts till trädet då skulle frigöras och drabba trädfällaren. Ofta var det tandvärk som kurerades genom att man borrade ett litet hål i stammen i vilket man spottade och sedan pluggade igen (Lindner 1935). Det berättas även att vårtor kunde kureras genom trådar som knöts fast i grenverket o.s.v.

  Ibland kunde man drabbas dubbelt om man råkade fälla ett sådant träd. Oedman (1746) återger en sådan händelse från Foss socken där en bonde på 1740-talet av misstag huggit av en gren på ett heligt träd varefter han förskräckt föll på knä och bad trädet om förlåtelse. Detta beteende ansågs av kyrkan vara ett brott vilket ledde till ”att han blev skriftad och måste plickta”. Det kan tyckas märkligt att konflikter med kyrkan, orsakade av relikter från den gamla asatron, kunde inträffa så långt efter kristningen av Sverige.

  I Dragsmarks socken skall det ha funnits en gammal mycket stor bok som hade en dramatisk historia. Den förste prästen där av den lutherska läran skall 1527 ha bundit fast den onde själv vid trädet, då denne försökte hindra prästen att predika. Tyvärr släppte prästen av medömkan honom efter gudstjänstens slut. Boken fick stå kvar tills den ramlade ned av sig själv, den skall då ha varit fulltecknad med namn.  Heliga träd fanns på många ställen i bygderna, på Lökeberg fanns en helig rönn och vid Kvistrum en helig gran.

Heliga eller farliga trädslag

Rönnen ansågs och anses fortfarande av en del äldre bohuslänningar vara ett trädslag som man bör handskas försiktigt med och många undvek förr att använda rönnvirke eftersom man trodde att det skulle leda till olyckor. En kniv som använts i rönn kunde mista sin skärpa för alltid och det var otänkbart att göra årtullar av rönn, sådant kunde leda till drunkning (Lindner 1935). Denna misstro och försiktighet med rönnen kontrasterar mot det svenska regalet om bärande träd från 1558 (Granlund XI) i vilket rönnen innefattades fram till år 1590.

  Förmodligen följer uppfattningen om rönnen vissa historiska gränser och det kunde vara intressant att se om det föreligger skillnader mellan norra och södra delarna av landskapet och beträffande angränsande landskapet Dalsland finns förmodligen ännu större skillnader. Rönnen har särskilt i Norge ansetts besitta övernaturliga krafter som sannolikt går tillbaka ända till de fornnordiska gudasagorna. Guden Tor räddade sig från drunkning genom att gripa tag i en rönn och hans sårade bock helades med rönnblad. Rönnen var hos de gamla germanerna helgad åt åskans gud, Donar. Man ansåg på vissa håll att rönnen hade särskild betydelse för skydd av kreaturen och i Dalsland slog man ungdjuren med ett rönnspö vid namngivningen. Man ansåg här, i likhet med i Tyskland, att rönnen skyddade mot trolldom men även mot stora rovdjur som björn, vilken lätt kunde skrämmas av ljudet från en lur gjord av rönn. Man hade enligt Henriksson (1911) på Dal t.o.m. en visa där björnen själv lät uttrycka följande bekännelse: ”Sälgepipa, bockehorn de leka i mitt öra; men oxehorn och rönnelur de skrämma mig till döda.”

  Att vördnad och uppskattning av ett trädslag kunde förbytas till motsatsen kan tyckas egendomligt och en del av förklaringen kan nog sökas i övergången mellan asatro och kristendom. Ofta kunde den nya läran kanalisera en del av de tidigare trosuppfattningarna och sederna med hjälp av vissa kyrkliga gestalter eller med något för ändamålet lämpat helgon. Detta lyckades ej alltid och vad gäller rönnen kom den i Norge att anses som olycksbringande och man undvek att tillverka skidor och båtar av rönn och rönnved undveks på fartyg (Granlund XI). Den misstro som fortfarande lever kvar på sina ställen i Bohuslän mot rönnen kan alltså spåras mer än ett årtusende tillbaka.  

  Även hagtorn betraktas fortfarande i Bohuslän av  somliga med en viss skepsis, kanske beroende på att man förknippar hagtorn med den gamla uppfattningen att den hindrade de döda att gå igen, i likhet med en del andra stickande träd eller buskar.  Bakgrunden till denna föreställning som har tagit sig en rad uttryck kan enligt Granlund (III) sökas mycket långt tillbaka i tiden och det tycks ha rått en stark och utbredd uppfattning att stickande eller taggiga träd och buskar hindrade gengångare och skyddade mot onda makter.

  På sina håll i Bohuslän fanns en sed att klä likrummet med idegranskvistar vilket medförde att man ibland gick långa vägar för att bryta kvistar av det alltmer sällsynta trädet (Lindner 1935). Detta bruk kan kanske ha samma ursprung som det åtminstone under 1930-talet och tidigare här och var på Bohusläns landsbygd brukliga förfarandet att strö ut hackat granris på gårdarnas utfarter utefter den väg ett liktåg skulle passera. Det hände även att man i samma syfte reste en gran vid vägen.  Allmänt anses idegran (id) eller barlind som den benämns i Bohuslän och Norge av ålder ha haft kraft att fördriva demoner och det kan ej uteslutas att det ovan beskrivna bruket av idegran kan ha samband härmed. Henriksson (1911) beskriver idegranens betydelse så här:

Idegranen var hos germanerna sedan urminnes tid ett heligt träd. Guden Ull som en gång haft en dominerande ställning bland de germanska gudarna bodde enligt sagan i Ydalir som kan översättas till Idegransdalarna (Agrell 1927). Bildens oansenliga men tappert kämpande idegran är från västsidan av Veddö vid Fjällbacka. Foto förf. 2009.

Av alla de medel som forntidens germaner anlitade för att skydda sig mot häxeri, var idegranen ett bland de verksammaste, och därför buro de alltid en liten kvist eller en bit av stammen närmast kroppen.

Numera ser man idegranar på gamla kyrkogårdar så att trädet har – sitt förflutna till trots eller kanske just därför – kommit att accepteras i kristna sammanhang. Samma trädslag, ”evigt grönskande” skall enligt Adam av Bremen en gång ha växt vid det hedniska Uppsalatemplet (Granlund VI).  

  Enen har tillskrivits vissa magiska krafter och enligt Granlund (III) skall förnämt folk ha bränts på bål av en och den har använts som julved i Norge på sina håll och man välsignade åkern med enrökning. Från Skredsvik, närmare bestämt vid Bönekasen, fanns så sent som på 1930-talet en stor en som ansågs ha förmågan att kunna bota en del åkommor. Man skulle ha knutit ulltrådar i någon gren och sålunda överfört det onda till enen. En närboende var t.o.m. rädd för att gå för nära denna en som fick stå kvar länge då ingen ville eller vågade såga ner den (Josefsson 2009).    

  Ask är det träd som spelat den största rollen i den nordiska mytologin, den första människan som gudarna skapade hette Askr på grund av att han skapades av en askstam. Yggdrasil, ”världsträdet” är en ask, känt från Eddan, med tre rötter i var sin riktning – under den ena bor Hel (dödsrikets gudinna) under den andra jättar/troll och under den tredje människorna – och gudarna håller varje dag ting vid Yggdrasil. Från Voluspa har följande diktversion om asken Yggdrasil hämtats:

Ask heter Yggdrasil, Helig den står

under klara himlen.

Högt över Urdas källa den ståndar

Stänkt med det vita vattnet

och smyckad ständigt med friska grönskande löv

Asken har blivit ett vanligt vårdträd möjligen till dels beroende på föreställningen att den skulle kunna avskräcka ormar och andra giftiga djur. Kanske beroende på den gamla uppfattningen om asken som ett heligt träd har den i likhet med idegranen också kommit att planteras på kyrkogårdar.

Efterlysning

Då det råder en stor brist på dokumentation av synsätt, tro, seder och bruk beträffande trädslagen är jag tacksam för att få kontakt med personer som sitter inne med upplysningar om detta. Även en till synes obetydlig uppgift kan vara en viktig pusselbit i ett större sammanhang. Så tveka inte utan ring mig på 0522-643383, mail: [[1]]

eller skriv till Leif Molander, Gullmarsberg 525, 45195 Uddevalla.

Källor

Tryckta källor

Agrell, S. (1927), Runornas talmystik och deras antika förebild.

Granlund, J.(1956-78), Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I-XII. Allhems förlag.

Henriksson, J. (1911), Växterna i de gamlas föreställningar, seder och bruk.

Lindner, J. (1935), Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län.

Oedman, J.(1746) Bahusläns Beskrifning. Faksimilutgåva Ed 1983.

Muntliga källor

Arne Josefsson, Unda (2009)

Text och foto: Leif Molander