Otto Andersson i Långedal – ett Munkedalsoriginal
En historia upptecknad efter Stationsföreståndare Johan Smith, Munkedal.
En av de äldre arbetarna vid Munkedals Bruk var Otto Andersson, Långedal, av alla känd och endast kallad Otto, eller Otto i Långedal, död för några år sedan.
Otto var i besittning av ett ovanligt gott lynne och var alltid glad och språksam. Hade han några sorger i livet, behöll han dem för sig själv. Han var änkling sedan många år tillbaka och bodde jämte en dotter i sin lilla stuga (Långedal, Foss Östergård). Stugan var omgiven av ett par rader bikupor och där kunde han under sommaren sitta i timmar och betrakta binas arbete. Otto var även en god fiolspelare och när han kom hem från sitt arbete satte han sig att spela gamla låtar en stund. Även för andra spelade Otto, när han blev ombedd. Man behövde inte be honom två gånger.
Otto höll sig alltid med hund, som följde honom troget. Till denna hund kunde han sitta och tala långa stunder – alldeles som om det hade varit en människa som han språkade med.
Mest känd var dock Otto för sina kvicka svar. Han stod aldrig svarslös, då någon frågade honom om något eller tilltalade honom. Svaren voro emellertid alltid av godmodig natur, så att de, som råkade ut för hans rappa tunga, aldrig behövde känna sig stötta. Tvärt om fingo de sig ofta ett gott skratt. De flesta av Ottos svar och infall ha väl redan råkat i glömska. Här följer emellertid några historier, vilka jag själv hört till största delen.
Otto arbetade hos Bolaget till strax före sin död. Han blev 76 år gammal. Tre år före sin död sade en av bönderna i socknen till honom: ”Hô gammel ä Otto?” ”73 år”, svarade denne. ”Men käre de”, sade bonden, ”kann en få lôvv å gå hos Bolaget sô länge en levver”. ”Ja da”, svarade Otto, ”etter de ä döe mä”.
En dag kom Otto gående – som vanligt åtföljd av sin hund – och mötte då en arbetare från grannsocknen. Denne yttrade: ” Dänne mannen ser ud å ha goe rå, sum kan hôlle sä mä hunn”. ”Nä”, svarade Otto, ”dä ä ente far go rå`s skull, män en ä ju tvôngen te å ha nô`t djur far jösslas skull”.
År 1928 var det sträng vinter. En dag, då det var 22 grader kallt, frågade jag Otto: ”Tycker inte Otto det är gott väder idag?” ”Jo”, svarade han, ”jä tökkte nästengen jä hörtte lärkã”.
En vinter hade jag på lediga stunder tillverkat en sågbock och då den var färdig kom Otto, åtföljd av en av sina arbetskamrater, som hette Olsson och vilken var känd för sitt kärva och tvära sätt. Jag frågade då denne senare: ”Vill Olsson köpa sågbocken av mig?”
”Nä, dä skulle väre stor sunn”, sade då Otto, ”far då fekk Paulina tvo bokkar å dras mä”. (Olssons hustru hette alltså Paulina).
Till Olsson sade jag en gång: ”Där Olsson bor ser det ut i berget bredvid som en predikstol”. Otto, som hörde detta, sade då: ”Ja, då ä d’ente å unnre på atte so sällan noen går te tjörka ifrå jår`t”.
En tillfällig arbetskamrat till Otto, vid namn Karlsson, som hade namn om sig att aldrig vilja stanna länge på samma plats, var ofta utsatt för Ottos infall och svar, men de voro alltid goda vänner. Tidigt på morgonen sade den tillfällige arbetaren till Otto: ”Ved Otto va jä har drumt inatt?” ”Nä, hôrre kann jä vede dä”, svarade Otto. ”Jo”, sa den andre, ”jä drumte atte jä skulle fare te Amerka å mamma å pappa å alle mine sösken ble mä ner te Gytteborj å skulle ta ajö mä mäj å när jä jekk in på den store båden så roba å skreg allihob, män då roba jä tebaka: Gråd ente så, jä kômmer all ijän”. ” Ja, dä behöfte de no ente väre rädde far”, svarade då Otto.
En annan gång omtalade samme Karlsson för Otto: ”Oppe på Lelle Foss ä en liden tössonge. Ho ä so sjuke so ho dör väll, män dä ä ju ente so svårt far o’ se´n lida, ho kommer ju te Gud – män jä unrar om jäj skulle dö, um jä kom te Gud?” Otto gav då till svar: ”Ja, dä kunne nästongen järe desamma, far du stanna väll ente länge där ändå”.
En vinter, då det var mycket snö, sade Karlsson till Otto: ”Kann Otto järe mä ett par skier”? Otto svarade: ”nä, de kann jä ente, män de skidene du har där bag kann jä all lava”.
En dag hade Karlsson köpt ett par makrillar och visade Otto dem och sade: ”Trur Otto atte desse makrellane kvecknar te, um jä släpper dom i källa hemmave”? ”Nä”, svarade Otto, ”dä jär de ente, män se etter um dä ä inmad i dom å so släpp dän, far då bler dä småmakrell”.
En dag, då Otto och hans kamrater voro sysselsatta med sitt arbete, kom händelsevis en arbetare från hamnen förbi. Han var klädd i nya storstövlar. Någon sade då till honom: ”Dä va bra stövvlar, du har skaffat dä”. ”Ja”, svarade då denne, ”jä har allti vort mån um å ha bra på bene å kroppen mä far rästen”. ”Ja”, inföll Otto, ”sin ä dä ente möet ijän”.
För 45 år sedan, då daglönen för utearbetare vid Bruket var kr 1:-, hade man resonerat om, huruvida det inte skulle kunna gå an att få litet påökt. Resultatet av resonemanget blev att 40 man en dag sökte upp ingenjören. De hade utsett en till att föra ordet. Denne lade sina ord väl och framhöll hur svårt man hade att kunna draga sig fram med så liten daglön, som de nu hade. Om de kunde få 25 öre till om dagen skulle de vara nöjda. Men det blev nej. Ingenjören påpekade att Bolaget icke hade råd att öka på lönerna. Arbetarna stodo då en stund tysta och tummade på sina mösskärmar samt beredde sig till att gå. Men då uppträdde Otto som den räddande. Han hade stått längst ner vid dörren, men smet nu fram till ingenjören: ” Snälle ingenjörn, borte ve porten står en förman udi frå stenhuggeriene. Han ä ude å ska värve 100 man. Säkert kummer no mange här te å sluda å sin bler dä ente so gott far Bolaget å få folk, män fekk de 25 öre i ökning um da´n so stannar de”. ”Ja, ni får 25 öres påökning allesammans”, sade då ingenjören utan vidare och så blev den saken avgjord.
En gång, då en järnvägsvagn skulle lastas med papp och sändas med första tåg, hanns detta ej med och, när avgångstiden var inne, ombads därför vederbörande tågpersonal vänta en stund, vilket de också, fastän motvilligt, gjorde. Så snart vagnen blev färdig gick Otto fram till personalen på tåget och sade: ”No ä vagna falo. No kann de burja å se etter selepinnane”.
Kanske smått förargad över Ottos många infall yttrade förut nämnde Olsson följande till Otto: ”Du sum ä änkeman, burte jefte dä mä änka, sum ejjer marka där du bor. – Jä ska järe detta”, svarade Otto, ”män sinna ska snart stôvvene, där du bor komme burt”.
En annan av Ottos arbetskamrater, som gärna ville ha sig ett glas öl allt emellanåt, sade en dag till sin granne, som bodde nära gästgivargården (Qviström): ” Ska jä å du bytte stôvver so kommer jä närmre jästgivargår’n”. En annan person som hörde frågan sade då: ” Ja, då kanske Olsson kunne ble jäxivare (gästgivare) mä tia!” – ” Ja, dä bler passelet dä”, sade Otto, ”far um då noggen kommer å fråwwar etter jäxivarn så ä dä bare å svara – han legger unner bor’t”.
En av Ottos äldre arbetskamrater, som tjänstgjorde som grindvakt, hade en dag för en stund avlägsnat sig från sin plats, då tåget oväntat kom. Orolig för detta ropade han då till Otto: ”Spreng i mett ställe. Du har goe ben” – ”har jän’te goe armar mä”, svarade Otto, och skyndade sig att öppna grinden.
En dag träffade Otto en f.d. nämndeman från en grannsocken, som omtalade att han under hemresa från Uddevalla suttit och sovit i sin kärra och mött Länsman Sundberg, vilken förebrått honom för att han sov. ”Dä töckker jä’nte va unner på atte du söv”, sade Otto, ”når du ä nämndemann”.
En dag kom en bonde till stationen för att hämta ett lass gödningssäckar. Under det han lastade på sina säckar på kärran, kom händelsevis Otto och hans kamrater gående förbi. De stannade då en stund och talade med bonden och denne, som tänkte att arbetarna ingenting hade att göra, sade: ”De har’t all bra gott här nere”. – ”Ja”, svarade Otto, ”d’ä tämmelet longt far nolavinn”. Bonden förstod piken och fortsatte ej samtalet.
En äldre kvinna, känd för sitt tvära sätt att svara, då någon tilltalade henne, mötte en dag Otto. Han låtsades som om han ej kände henne och var i sitt stilla sinne besluten för att skämta litet med henne, samt stannade och frågade: ”Godda mor, har mor grisar å sälja ida”? _ Gumman blev arg och utbrast: ” Har jä nunstin hatt grisar å sälja”? – ” Jasså”, sa’ Otto, ”ä’nte mor ifrå Lögeberg da”?
En f.d. båtsman, som gärna skröt och berättade skepparhistorier, talade en dag om för Otto att han en gång sett så mycket sill i Skagerack. Den stod så tjock, sade han, att han hade kunnat gå ända över till Danmark på den, om han hade velat – och det med bara tunna trätofflor på fötterna. ”Ja, män dä va väll bra halt å gå på sell”, sade Otto enfaldigt, ”du fekk farstårse slå bröddar i tafflane furst”.
En arbetare hade gift sig med en piga, som hade en hel del pengar, och då deras första barn blev fött, stod några kamrater till mannen och resonerade om saken och bl.a. undrade de över, var hustrun hade kunnat samla ihop de pengar, hon hade vid giftermålet. Det upplystes då att hustrun tjänat som piga i många år mot bra lön, men att hon aldrig lämnat något härav till föräldrarna. Otto gjorde då den reflexionen: ”No fö’r ho ju opp en holing åt dom. Dä kann väre lige bra dä”.
En småbrukare som bodde i närheten av Otto, hade en vår en ko, som han tingat bort på bete hos en av bönderna i socknen. För att leda kon dit hade småbrukaren legt en av Ottos arbetskamrater samt skickat med sin egen minderårige son som pådrivare. Nu bar det sig så, att deras väg gick förbi Ottos hem och just som de passerade förbi där, kom Otto ut och sade till sin arbetskamrat: ”Jä har tvo subar på en butell inne. Dän lelle pojken kann väll holle kue e stunn, så går du mä in å får dom”. Den lille gossen fick alltså hålla kon, medan den andre var inne hos Otto och fick sina supar. Det tog väl lite tid, ty kon fick hemlängtan och slet sig loss samt sprang genaste vägen hem. Kon måste sålunda hämtas på nytt och då sällskapet återigen passerade Ottos hem, kom denne ut och sade: ”D’ä stor ska’e atte d’ä alldeles slut på buteln. Jä skulle så järna bytt dä på en sub te å så hade kue fått sprenge hem å hälsa på en gang te”.
Texten är upptecknad av Yngve Grundberg och något bearbetad av Håkan Grundberg