Minnen från krigsåren 09-1

När andra världskriget bröt ut var jag bara två år och när det slutade var jag sju. Trots min låga ålder har jag klara bilder från denna tid. Kanske beror detta på att jag växte upp endast några få mil från norska gränsen och kriget var därför något nära och påtagligt som ofta talades om. De mest avskydda personerna var Hitler, Göring och Quisling. En lek som jag lärde mig av de vuxna var följande:

Man bröt av en tändsticka och satte den mindre biten, där tändsatsen var kvar, mellan käftarna i en utspänd klädnypa. Sedan lade man tändstickslådan med några tändstickor ovanpå klädnypan. Det hela skulle föreställa en lastbil. Tändstickorna i lådan symboliserade de tre ovan nämnda brottslingarna. Tändsticksbiten med tändsatsen antändes och efter någon sekund, när tändstikan hade blivit till kol, smällde klädnypan ihop och lådan med de tre flög upp i luften. Det hette då att norska motståndsmän hade spräng lastbilen och med den  de förhatliga nazistledarna.

Jag började i första klass hösten 1944. I vår kommun liksom i andra fanns flera finskbarn som hade sänts till Sverige för att undgå krigets fasor. I min klass fanns flera finskbarn Ett av dem var en pojke som var placerad hos en familj alldeles i närheten av där vi bodde. Han hette Seppo. En yngre bror till honom fanns i en granngård alldeles i närheten. De kunde därför ha kontakt med varandra. Till yttermera visso fanns deras mor en tid i Sverige och hon kunde besöka sina barn. De båda hade det därför väl förspänt i jämförelse med många andra finskbarn. Dessutom var de väl omhändertagna av sina värdfamiljer. Eftersom Seppo bodde så nära mig hade vi sällskap till och från skolan. Det var ungefär sex kilometer enkel väg och vi gick till fots. Vi tillbringade alltså mycket tid tillsammans.

Seppo var en storväxt, försigkommen och modig kille. Den han bodde hos hade en bil, som dock var undanställd under kriget i ett garage. Seppo imponerade på mig genom att sätta sig i bilen och trycka på någon knapp så att startmotorn gick något varv. Något sådant hade jag aldrig vågat göra. Vid några tillfällen bjöd han mig på läsk och bulle i Pressbyrån på hemväg från skolan. Han hade inga pengar utan bad expediten ”skriva opp”. Tydligen hade han fått lov av sin svenske värd att handla på kredit.

Seppo och jag var inte alltid överens – särskilt inte i utrikespolitiska frågor. Vi hade många och livliga diskussioner. För mig var det självklart att det var tyskarna som var bovarna i kriget, medan Seppo av förklarliga skäl ansåg att ryssarna var anledning till olyckorna. Min inställning var glasklar. Den förmedlades av mina föräldrar och släktingar och alla som jag kände. Den späddes på ytterligare, när mina moskvatrogna fastrar i Göteborg kom på besök. De ansågs dock av min familj vara extrema och naiva i sin uppfattning och negativt påverkade av sina respektive män. Att hålla på tyskarna ansågs mycket fult och fanns inte i min sinnevärd. Jag hade naturligtvis inte den mognaden eller kritiska tänkandet att jag kunde inse Seppos för honom självklara uppfattning.

Nåväl; Seppo och jag kunde aldrig bli överens om vem som var mest skyldig till kriget och våra diskussioner var som sagt livliga. Fast vi samsades bra trots meningssiljaktigheterna. Detta är kanske inte något att berätta om inte följande hade inträffat. Tydligen nådde information om diskussionerna skolan för en dag blev jag tillsagd av vår fröken att inte föra dessa diskussioner med Seppo. Jag tror inte att jag då fattade vad det hela handlade om, men i efterhand har jag tänkt att jag nog är en av de yngsta som har blivit censurerad och tillrättavisad på grund av utrikespolitisk uppfattning! Idag hade nog lärarinnan fått sig en åthutning.

Kriget i Finland tog snart slut och Seppo kunde återvända till sitt hemland. Jag har inte återsett honom men har ibland undrat över hur hans framtid blev.

Bo Foss