Min vän Kalle

Från MHF-Wiki
Version från den 11 oktober 2022 kl. 12.58 av Lennart (diskussion | bidrag) (Länk)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

MIN VÄN KALLE

( Karl Gustav Fredriksson 1922- 2004)

Karl Fredriksson på Allégården I mars 1999

Det var en gång för många år sedan. Det var pingstdag och min hustru och jag gjorde en biltur med mina föräldrar. Vi hade åkt i Valbo Ryrs socken och körde förbi Kvarndal på hemvägen.

Plötsligt sade far: jag undrar om Kalle på Lundal lever. Vem är Kalle på Lundal frågade jag. Lundal ligger här framme och Kalle är son till Gustav på Lundal sa far. Vi ser efter tyckte jag eftersom jag sedan länge hade varit nyfiken på den lilla väg som gick in vid den gröna postlådan vid stora vägen.

Vi körde in en liten bit och ställde bilen för att fortsätta till fots. Efter en liten kom vi fram till bostadshuset och ladugården. Miljön andades lugn och tycktes en smula övergiven. Men vi gav oss inte utan fortsatte över ängarna. I ändan av stora ängen stod en man och kupade potatis.

Det måste vara Kalle sa far, varpå vi gick fram för att hälsa på gubben. Är det Kalle sa far, varpå gubben tittade upp. Gubben svarade direkt: är det Gösta?. Det blev ett kärt återseende efter många år och en pratsund som varade länge. Detta var mitt första möte med en ovanlig man som skulle bli min vän under många år.

Kalle eller Karl som jag i fortsättningen kom att kalla honom, bodde i sin stuga där han var ende son i huset. Han växte där upp med sina föräldrar och kom att hjälpa till i jordbruket samt köra timmer med häst åt Munkedals Aktiebolag. Han bodde ensam sedan hans mor hade gått bort 1977. Hemmet var i princip orört sedan dess och Karl sade ofta att han hade så mycket att göra så hemmets skötsel inte hanns med. Under lång tid fick mina besök hos Karl ske utomhus då han inte ville släppa in vem som helst.

En gång några år senare satt vi som vanligt ute på gärdesgården och pratade när det började skymma. Plötsligt tyckte Karl att vi skulle gå in. Nu var äntligen isen bruten. Jag skulle få komma in i huset och se hur där såg ut. Hemmet hade som sagt stått orört sedan 1977 och nu var vi framme vid början av 1990-talet. Jag vill inte avslöja alla detaljer men städning var ett okänt begrepp. Det enda ”moderna” som fanns var en grå telefon. Den enda värmekällan var vedspisen i köket och en fotogenlampa som belysning. Ett gevär hängde också på väggen. De bägge rummen på var sin sida köket var tillbommade så där kom jag aldrig in.

Vi blev med tiden riktigt goda vänner och jag lärde känna en unik person som hade valt att leva på sitt eget sätt. Hans kontakter med folk var också begränsade men någon enstöring i egentlig mening var han inte. Han hade förutom mig några vänner som kom på besök i olika ärenden.

Artikelförfattaren och Kalle

För att införskaffa livets nödtorft måste han ju ge sig ner till Munkedal för att handla. Ungefär var fjortonde dag tvättade han sig, satte på sig renare kläder och pumpade däcken på sin cykel. Då kunde man se Karl komma cyklande med sin ryggsäck på ryggen och låda på pakethållaren. Han skulle först till Konsum för att handla, eventuellt till banken och sedan till kyrkogården på Foss för att se till föräldrarnas grav. Ibland kunde det hända att hansatte cykeln i min trädgård medan han gick upp till kyrkogården. Någon gång hände det också att han ville komma in till oss på en kopp kaffe om vi trugade tillräckligt.

Det visade sig också att han var både beläst och med sin tid. Han lyssnade mycket på radio, prenumererade på Bohusläningen, Land, Kvällstunden och Småbrukaren. När debattlustan satte in hände det att han hade telefonkontakt med redaktören för Småbrukaren, Rune Lanestrand som han starkt sympatiserade med.

Våra samtal vid mina med åren ganska många besök handlade om allt från aktuella händelser, politik, bygdeskvaller och inte minst historier från förr. En god historieberättare var han och hans humor förhöjde stämningen påtagligt.

Jag hade många gånger tänkt spela in Karl på band men det gick inte för sig. Däremot lyckades jag fotografera honom i ett obevakat ögonblick ett par gånger även om inte det heller var populärt. Men han fann sig i situationen. Det jag har efter denne odalman är alltså utöver alla minnen några fotografier och faktiskt hans dagboksanteckningar som han förde i almanackor några år. Dessa fick jag överta när Karl hade dött och dessa vill jag inte visa för vem som helst, men det är en annan historia. Jag fick också vid samma tillfälle ett antal fotografier som jag sedan skänkte till hembygdsföreningen.

Bland minnena efter Karl är det några som jag gärna vill berätta förallmänheten. När jag hade byggt om mitt hus 1983 installerade jag en vedpanna. Då fick min granne och jag komma till Lundal och hugga ved. Det blev några lördagar den vintern med yxa och såg i idyllen på Lundal. Vi gick upp tidigt på morgonen för att passa på att få höra skogsfågel medan vi fällde träd. Vi måste också ha kaffepaus fram på förmiddagen och då tände vi brasa och kokte kaffe över öppen eld. Då det var gott om snö den vintern tog Karl fram häst och kälke för att köra fram vår ved till stora vägen. Karl fick återuppliva gamla minnen med timmerkörning och vi fick ved och några roliga lördagsmorgnar i skogen.

År 1999 hände det något dramatiskt i Karls liv. Jag hade varit där som vanligt och huggit julgran och gett Karl den sedvanliga ”julgåvan”. Efter helgerna hade jag tänkt att åka upp och hälsa på men det blev inte av. Någon gång i januari ringde en av de andra vännerna som brukade hälsa på Karl och berättade att han låg på sjukhuset i Uddevalla. Han hade för övrigt inte varit i ”stan” sedan ett repmöte någon gång på femtiotalet. Ytterligare en annan bekant hade sökt honom på telefon några dagar men inte fått svar. Han beslöt sig för att åka dit och hittade Karl sittande bredvid en av korna i ladugården. Hur länge Karl hade suttit vet ingen men han var inte kontaktbar och kroppstemperaturen var endast 23 grader så det blev ambulanstransport till sjukhuset. Karl kvicknade så småningom till och fick både pacemaker och sina dåliga fötter omsedda. Efter sjukhusvistelsen fick han komma till Allegården och senare Ekebacken. Vi lyckades under den perioden se till att han gjorde sig av med djuren vilket var en utmaning. Framåt vårkanten var han så pass att han kunde komma hem till sitt kära Lundal med fortsatt tillsyn av hemsjukvården och matleveranser från kommunen. Maten sa han snart upp då han tyckte det var för dyrt samtidigt som han ville klara sig själv. Nu var Karl ensam på Lundal då korna gått till slakt och katten hade stuckit.

Så förflöt livet vidare på Lundal fast med tätare besök av oss vänner då Karl behövde hjälp med sina inköp och en del annat.

Så kom då våren 2004. På vårkanten hade Karl låtit göra en avverkning av skog och sålt lite virke. Det var en påtaglig förändring på Lundal då även de stora granarna utanför huset fick skatta åt förgängelsen.

En varm dag i maj besökte jag Karl som skulle visa sig vara den sista gången vilket jag inte visste då. Det kanske är en efterhandskonstruktion men det var inte som vanligt. Vi satt ute och pratade i det vackra vädret men tyckte när jag for därifrån att Karl verkade annorlunda.

På pingsthelgen bestämde jag mig för att hälsa på Karl då det var just en pingsthelg vi hade lärt känna varandra. När jag kom fram vilade en lugn, nästan dyster stämning över Lundal. Jag knackade på dörren som vanligt men ingen öppnade varpå jag gick runt huset för att kika in genom fönstren. För köksfönstret hängde en grön duk vilket var ovanligt och inte människa syntes till. Väl hemkommen ringde jag till en gemensam bekant och fick beskedet. Karl är Död.

Han hade hittats liggande i gräset utanför stugan under veckan. Nu blev det aktivitet på Lundal. Karl hade ingen släkt som kunde hjälpa till så det fick kommunen, begravningsbyrån och några av vännerna göra. Vi som kunde ställde upp och Karl fick en hederlig begravning i Munkedals kapell. Sedan följde bouppteckning, auktion och försäljning av Lundal på uppdrag av Allmänna Arvsfonden. Köparen blev en familj från Danmark som numera använder Lundal för jaktens skull.

En stor och udda personlighet hade alltså gått ur tiden. Han lämnade minnen efter sig av tider som flytt och ett sätt att leva som är ovanligt i dessa moderna tider. Karl hade mycket att lära ut av visdom som ger oss ”moderna” människor perspektiv på vårt sätt leva. Han var en lycklig människa trots avsaknad av allt modernt som många av oss ser som en självklarhet.

Som en personlig hyllning till Karl fick han en dikt av Pälle Näver i sin dödsannons. Jag vill gärna återge första versen då en speglar Karls väsen som den unika människa han var och som det inte finns många av idag.

Hans stuga stod hukad i

Storskogsbryn

Med trädjättar runtom på

Vakt, och knagglig var

Stigen som ledde från byn

Igenom en vildvuxen trakt

I dragande timmar av

Ödemarkstroll

Han lyddes till vildmarkens

Brus och skymtade farm

Som ett godmodigt troll

Mot skuggornas spelande ljus.


Munkedal i oktober 2012

Björn Jacobson