Älgfrossa
I min tidiga barndom på 1940-talet var det ovanligt med älg häromkring. En äldre kusin berättade att hans far, som var född 1892 skulle ha sett en. Det lät rätt exotiskt. Tänk att ha en pappa som hade sett älg! Men detta var ”före jag levde” som kusinen uttryckte det, och han var född 1934. Nu var det 1947 skulle jag tro. Men det dröjde inte länge förrän jag hörde talas om lingonplockare här i trakten som blivit skrämda av ilsken älg alldeles nyss. Detta hade hänt i omgivningarna runt Stale myrar. Älgen var alltså farlig. Räddningen var att klättra upp i ett träd om älgen kom emot en. Om det fanns något i närheten, och som det gick att klättra i vill säga. Men annars då?
En vinter- jag bör ha varit i sexårsåldern - gick jag med elvakaffe till Pappa, som höll på med skogskörning i ”Kroneparken” några hundra meter hemifrån. (De yngre som läser detta undrar nog varför skogsköraren inte hade med sig kaffet själv när han körde hemifrån. Förklaringen är att då hade det kallnat innan kaffedags. Det fanns nämligen ingen termos, utan kaffet var i en halvliters glasbutelj som var inlindad i tidningspapper). I och för sig var det en tacksam uppgift att gå till Pappa med kaffe för man kände sig verkligen välkommen när man väl kom fram. Välkommen inte bara av honom utan också av märren Dolly eller hästen Juno som alltid fick en sockerbit att suga på, vilken av dem som var i skäkerna den dagen.
Men så var det ju detta med älgen. Jag minns ett särskilt tillfälle när älgskräcken höll på att ta överhand då jag var på hemväg efter fullgjort uppdrag. Vad skulle jag ta mig till om älgen kom när jag var ensam? Granarna närmast, med de grova kala stammarna fanns det ingen chans att klättra upp i. Bäst att få sällskap med någon som var större. Helst större än älgen! Så jag knackade på i första huset jag kom till där vid vägen och så fick jag sällskap hemåt med en stadig tös som var flera år äldre än jag och då försvann rädslan den gången. Hon var helt klart inte större än älgen, men hon var van vid att gå på den här vägen ensam och var inte det minsta rädd. Och nu var vi två mot en om han, älgen, skulle dyka upp.
När jag gick i småskolan - började där 1948 - blev det mycket omtalat att det fanns en tam älgkalv på Torp, hos skogvaktare Lifvergren. Om denna älgkalv gjordes det till och med en film som visades som skolfilm i Munkedal.
Vår lärarinna Ester Alexandersson såg till att vi gjorde en utflykt till Torp. Hon var överhuvudtaget mycket engagerad i både hembygds- och naturkunskap, så utflykter förekom ofta.
Till Torp gick vi antagligen från Önnebacka skola närmsta vägen via Livesand och spången ovan Brålandsfallet.
Det var en upplevelse att få se skogvaktarebostaden, som hade gräs på taket, och hundgården med flera hundar. Fast det luktade inget vidare. Höjdpunkten var förstås att få se älgen på riktigt i sitt hägn. Den här älgen verkade inte alls farlig för den var ju tam. Hög var den fast den inte var vuxen. Så långa ben, och så lång överläpp! När älgen skulle beta nådde den inte ner till gräset utan att skreva med frambenen. Såg rätt obekvämt ut!
Till skillnad mot hundarna på Torp var älgen tyst. Hade inte älgar något läte måntro? Den undringen fick jag ett svar på senare under en rast på skolgården. Det hördes ett ljud som jag inte hört förut från skogen. En kamrat sa att det var en älg som lät. Han hade hört samma ljud hemma på Ålveden, sa han. Jag försökte lägga ljudet på minnet.
Inte så lång tid därefter gjorde jag tillsammans med min tre år äldre bror Erland en av många ”studiebesök” till Stale gruva. Det var alltid lika intressant. Om inte annat kunde man hitta glimmer och fina bitar av kvarts och det fanns mycket att klättra i. Den första gruvdriften där hade avslutats något eller några år tidigare. (Driften återupptogs runt 1960). Gruvhålet var vattenfyllt, men i övrigt var mycket sig likt sedan driften var igång. Rälsen mellan gruvan och utlastningsfickan låg kvar på syllarna. Kvar var också smedjan och diverse andra byggnader. Växtligheten hade ännu inte fått fäste i den höga vallen med skrotsten. Den kraftiga träkonstruktionen av rundvirke, där trallan med skrotsten gått på rälsbanan högt däruppe verkade vara intakt. Man kunde relativt enkelt ta sig dit upp.
En bit under banan fanns en kurliknande byggnad någon meter ovan mark som man tog sig upp till via en brant trätrappa. Vi gick upp dit och satte oss på något, en bänk eller liknande. Vet inte vad kuren använts till. (Nej, det var inget dass). Det blåste rätt kraftigt och var lite kyligt, så det var gott att komma innanför väggarna. Vi drog igen dörren. Så härligt att sitta där alldeles för oss själva medan blåsten ven där utanför!
Men – vad var det för ljud? Det var något som skar genom blåsten några sekunder. Nästan hjärtskärande! Vad kunde det vara? Jag tyckte mig känna igen ljudet. Nu kom det igen - och igen - och igen. Jo men visst! Det var förstås älgen! Lågmält meddelade jag storebror min analys och gav tyngd åt den genom att referera till min skolkamrat. Det var minsann inget jag hittade på! Nu hade jag för första gången lärt storebror något han inte visste och min självkänsla fick sig en ordentlig skjuts.
Saken var klar: älgböl och inget annat! Bölet återkom med en stunds intervaller. Det lät som det var nära. Och varje gång från samma håll och lika nära. Vi försökte sakligt resonera oss fram till en riskanalys.
– Visste älgen att vi var här? Troligen, eftersom det verkade som att han stod på samma ställe hela tiden och höll vakt! Varför skulle han annars stå där?
– Skulle han kunna gå upp för trappan till kuren och trycka in dörren? Trycka in dörren – ja, för den var ju inte så frack! – Ta sig upp för trappan? Ingen av oss visste om älgar kan gå i trappor, men den här branta - mindre troligt! Så risken att han skulle ha ihjäl oss, och det var väl det han ville, bedömde vi som relativt liten där vi satt.
– Hur länge skulle vi kunna sitta här utan mat och vatten? Tills nästa dag skulle det nog kunna gå an. Fast det kunde bli kallt.
– Hur länge skulle älgen kunna hålla vakt utan mat och… Nej förresten. Han var ju inte utan vare sig älgmat eller vatten. Både det ena och det andra fanns ju helt nära. Vi var helt enkelt i underläge, trots vår högre position.
– Visste någon därhemma var vi var, så de kunde börja leta på rätt ställe när de saknade oss? Nej, hur skulle de kunna veta det. Ingen av oss hade sagt något när vi gick hemifrån, och vart vi skulle gå var inte bestämt från början. Det var inget konstigt med det i vår värld.
Vi satt där tysta en god stund och ängslades. Småningom började vi nästan vänja oss vid bölet. Brorsan lade märke till att det var tyst när det blåste mindre och hördes igen när vinden tog i. Jo, visst var det så. Den här älgen var inte lätt att förstå sig på! Eller var det något annat än älg som lät?
Nu tittade Erland och jag tysta på varandra. Verkade som vi tänkte samma tanke. Han öppnade dörren och spejade i den riktning bölet hade hörts. Det var tyst en stund. Så tog blåsten i och den där halvöppna dörren till skjulet en bit bort sattes i rörelse och de rostiga kraftiga gångjärnen klagade högljutt efter fett. Precis som ett älgbröl skulle låta enligt min föreställning.
”Det visste jag hela tiden”, sa brorsan morskt - men nog innerst inne nästan lika skamsen som jag - när vi gick ner för trappan och knallade hemåt.
Det tvivlade jag på att han visste, men jag sa inget!