Barndomsminnen från Saltkällan 25-1
Barndomsminnen från Saltkällan
Under 40-talet föddes sex syskon i snabb takt på Änga, Saltkällan. Ove Andersson var en av dom, näst äldst i syskonskaran. Han lovade berätta för oss lite om uppväxten på Saltkällan och tog då också hjälp av sina syskon Valter Andersson och Siv Göransson.
Vi träffas hemma hos Ove, hans fru Birgitta och syskonen som alla har mycket att berätta om sin uppväxt. Deras föräldrar Harald och Vera Andersson bodde på Änga, en stuga som låg på höjden bakom marknadsplatsen. Men efterhand blev bostaden för trång så familjen flyttade då till rättarbostaden på säteriet. Syskonskaran fullbordades där, så nu bestod familjen av mamma och pappa samt Valter, Ove, Nils, Siv, Gun och Gunilla. Ove ser med glädje tillbaka på sin barndom, visst innebar det mycket jobb och tidigt ansvar men ändå i en fin miljö och härlig familj. Han kommer ihåg att han redan vid 5–6 års ålder började hjälpa till och rensa rovor. Det var ett slitsamt jobb men om man lade in ett litet tävlingsmoment om vem som gjorde det snabbast så blev det genast roligare. Säteriet ägdes vid den här tiden av agronom Anders Petersson. Det odlades mycket och säteriet var en av de första gårdarna häromkring att odla raps berättar Valter. Det var nio anställda och det var hårt jobb året runt att sköta jorden, skogen och djuren. Det fanns många mjölkkor och lagårdskarlen Algot fick god hjälp av barnen att ta in och ut korna vid mjölkning. Säteriet hade en stor, fin parkliknande trädgård med många fruktträd och även ett växthus där det odlades vindruvor. Siv berättar att vindruvor var något som verkligen frestade barnen så en dag kunde dom inte låta bli utan dom smög dit och pallade lite vindruvor. Problemet var ju bara att druvorna inte var mogna, dom var gröna och sura. Så utan att tänka på spåret som lades ut gick dom och spottade ut de sura druvorna hela vägen till rättarbostaden… Så på kvällen kom agronom Petersson på besök. Barnen blev jätterädda, dom hade ju dåligt samvete för vad dom gjort. Agronomen pratade med pappa Harald som till att börja med såg väldigt arg ut – tänk att behöva skämmas så för barna. Men det var en snäll agronom, han var inte alls arg, tyckte nog mest synd om barnen som försökt äta dom sura druvorna. Så han hade en överraskning med sig, han tog fram ett stort fat med mogna, fina tomater som barnen fick smaka på istället.
Ove gick i Breviks skola de första sex åren, sedan lades skolan ned, så när han skulle börja i sjuan fick han ta sig till Centralskolan inne i Munkedal. Det var mycket som hände även utanför skoltid, Ove berättar att de byggde en flotte som dom seglade ut med, ända till Munkedals hamn. Det fanns många spännande platser att leka på, vid den här tiden sjöd Saltkällan av verksamhet, det var båtar, vägar och järnväg och när man är barn verkar allt spännande och inget är farligt. Men som tur var så gick alla äventyrligheter bra, inga större missöden inträffade och 1957 flyttade familjen från Saltkällan upp till Hede på Stale.
Berättat av Ove, Siv och Valter för Kerstin Sennung