Historier från bygda 21-1
HISTORIER FRÅN BYGDA
På min lilla vandring lämnar jag nu Hedeholm och går ner till ”Kvarna” . Därifrån har jag många minnen sedan barndomen.
Istället för att följa Bruksvägen går jag som jag gjorde som liten pojke. Jag tar genvägen längs järnvägen och passerar järnvägsbron över älven.
När jag kommit över bron har jag den gamla källaren med källarvind på höger sida. Den är kvar sedan Björkmanshuset revs för att ge plats åt den nya järnvägssträckningen. Den används som redskapsbod av banavdelningen på Munkedals järnväg.
Till vänster ligger det stora grå huset som kallas ”Kvarna”. Där bor familjen Mattson.
Men först en förklaring av namnet ”Kvarna”. Vidstående bild visar Hagarne kvarn till höger och Matssons hus i mitten. Hagarne kvarn låg vid älven och drevs med vattenkraft. Det vi kallar ”Kvarna var troligen mjölnarbostad. Själva kvarnen revs troligen på 1940-talet efter att ha stått tom några år.
Familjen Mattsson är en stor familj. I huset bor 11 personer under samma tak. Det är Harald och Augusta. De har barnen Erik, Ingrid, Stina och Elsy. I huset bor också Ingrids barn Eva och Klas-Göran samt Stinas barn Anders, Anne-Marie och Bodil.
Så fort jag hade tillfälle sprang jag ner till ”Kvarna” för att umgås framförallt med Klas-Göran och Anders. Klas-Göran och jag är födda på samma år och Anders är ett år yngre så vi kunde ha mycket roligt ihop.
Som framgår av bilden hade bruket ett stort vedupplag på den sk Hedeplan. Där höll vi ofta till och lekte bland vedstaplarna som vi kallade ”Rankarna”. Där arbetade bla Torsten Hansson med skötsel av vedupplaget och även den soptipp som bruket hade anlagt ner mot älven.
Järnvägen hade också ett stickspår med infartsväxel vid den sk ”Hängbroa”. I änden av stickspåret fanns en lastbrygga som brukets lastbilar använde för lossning av grus på järnvägsvagnarna.
En gång hoppade Klas-Göran och jag ombord på en grusvagn. Vi lyckades lossa bromsen och vagnen kom i rullning. Hade inte Erik Mattsson kommit till vår räddning och dragit åt bromsen åt os hade vagnen spårat ur i motväxeln. Vi orkade inte skjuta tillbaka vagnen så den fick stå kvar tills nästa dag då brukets personal kom. Vi hörda inget om det efteråt, men det blev några oroliga dagar då vi gick och väntade på en uppsträckning.
En annan rolig sysselsättning som vi hade var att bli kompis med brukets lastbilschaufförer. Var de på gott humör fick vi ibland åka med dem i lastbilen. Det var dock inte alla som ville ha med barn i bilen. En lycklig resa gjorde Anders Mattson och jag när vi fick åka med Harry Lundin ända till Färgelanda sågverk. Han skulle hämta sågade bräder till brukets bottenspikarverkstad. Det var spännande att få se ett sågverk inifrån och inte minst när vi kom hem till Munkedal igen. Brädlasten skulle lossas vid den telferkran som stod utanför gamla järnvägens station eller den sk brukshandeln. När brädlasten hissats upp i kranen kom Ivan Eriksson med sitt lilla diesellok för att köra in vedlasten till bottenspikarverkstaden. Vi drömde om att få åka med Ivan men det gick inte för sig då vi inte fick beträda ett industriområde.
Fotbollsplanen var också ett välbesökt ställe. Där smet vi in genom en dörr i staketet mot järnvägen. Det var alltid roligt att gå på ”skattjakt” bland bänkarna på läktaren. Hade vi tur kunde vi hitta ett mynt som någon fotbollssupporter hade tappat. Jag har aldrig varit intresserad av fotboll men en gång fick jag en lektion av Gilbert Bäckström i konsten att kicka boll.
Jag måste också nämna Torsten Hansson i sammanhanget. Han arbetade både på Hedeplan och Grindtången. Grindtången var de sista resterna av det vedupplag vid den sk ”Bommen” vid Örekilsälven där nuvarande grusplan för MIF ligger. Veden som flottades på Örekilsälven togs upp med en Kerattbana, den sk Köratten. Veden staplades i väntan på transport till bruket . På smalspårets tid gick det med järnväg och senare med lastbil. Torsten med hjälp av tillfällig personal skötte veddistribution under ledning av Torstens bror, Axel.
Det var alltid roligt att besöka Torsten för att höra hans historier och fantasier. På Grindtången hade Torsten, precis som på Hedeplan, sin kur eller rastbod. Kuren ( se bild) på Grindtången hade byggts på 1940-talet för virkesmätarna. Den revs i slutet av 1960-talet för att så småningom ge plats åt MIF:s grusplan. Keratten eller ”köratten” revs ungefär samtidigt och hela området sanerades.
Axel hade tidigare gått i pension men hade ett viktigt uppdrag kvar. Var vi på Grindtången en måndag kom Axel på besök. Han gick varje måndag till ”Bommen” för att läsa vattenståndet i älven. Det skedde med en djupmätare där han kunde läsa vattennivån på en sticka.
Axel var ofta klädd i sin gamla utstyrsel från järnvägen. Den bestod bl a av svart svalrock och järnvägens skärmmössa.
Det var några händelser en liten grabb fick uppleva på 1950-talet och som dagens ungdom inte har en aning om.
Nästa gång kanske det blir fler upplevelser eller fortsatt vandring utmed Bruksvägen.