Historier från bygda 19-1
HISTORIER FRÅN ”BYGDA”
Promenaden utefter Bruksvägen på femtio och sextiotalen
Nu har jag passerat brukstorget och går utmed Bruksvägen förbi Sandbergs fastighet på vänster sida och Grundbergs och Rössbergs på höger.
I huset till vänster bodde i många år Rut Sandberg ensam sedan hennes mor, Maria hade gått bort. Hon hade dock ibland fint besök. Särskilt på sommaren fick hon besök av vännen Ruben Eriksson. Han kom från Stockholm i sin fina Volkswagen. Det var spännande för en liten grabb att få se en äkta stockholmare, med en fin bil dessutom. Jag var ofta hos Rut tillsammans med min far. Dels för att jag som barn ofta besökte äldre personer och dels för att min far ibland hjälpte Rut med praktiska arbeten på huset.
Det hände också att jag besökte John och Anna Bergholm i huset mittemot. Anna var född Rössberg, uppväxt i huset och träffat John på ”gamla dar”. Anna var en verklig profil i grannskapet och var känd av många då hon hade varit översortererska på bruket.
I huset bredvid bodde Gottfrid Grundberg tillsammans med dottern Sonja som var gift med Elof Brink. Elof hade sin anställning på arbetsförmedlingen men var mest känd som kommunalman. Han körde under många år Mercedes och senare Volvo. Detta roade några, kanske avundsjuka personer. Det har i alla fall berättats historier om det, men det lämpar sig inte i tryck.
Mitt emot Sandbergs, på andra sidan av den gamla järnvägsvallen och numera Bruksvägens sträckning, låg en spännande lekplats för oss barn. Halvt nedgrävda i marken låg två sk splitterskydd från andra världskriget. Där kunde vi gå in i halvmörkret och sitta på de väggfasta bänkarna och drömma oss tillbaka till tidigare ofärdstider. Anläggningen försvann när Bruksvägen fick ny sträckning 1963.
På andra sidan den då mycket smala Bruksvägen låg Sandbergs uthus. I den södra ändan av uthuset löpte en stenmur utefter den lilla väg som gick upp till Sahlbergs och ”skräddarns”. Vid stenmuren stod en lång rad postlådor. Jag blev ibland skickad av min mor till Sahlbergs bageri för att handla. Systrarna Selma, fotograf och Elin, bagerska drev var sin rörelse i huset där de också bodde. Jag fick vid mina inköpsturer förmaning av min mor att akta mig för tåget. Det kom ångande ut från bruket och korsade Bruksvägen vid ”skräddarns” på väg mot hamnen. När jag kom fram till stenmuren hände det ibland att skomakare Ludvig satt på muren. Han bodde hos familjen Fredriksson uppe på Hagarne Ringväg. Han satt där, försedd med sina käppar då han hade svårt att gå. Han satt där och väntade på posten och passade på att prata med folk som gick förbi. Det var alltid roligt att byta några ord med ”farbror Ludvig”.
Jag besökte också ibland systrarna Sahlberg i deras bostad. De var två helt olika personligheter. Selma skötte sin fotoatelje och var social på det yrkesmässiga, men privat höll hon sig mest hemma. Hon satt vid mina besök fint uppklädd i sin fåtölj och verkade lite tillbakadragen. Elin däremot gav intrycket av att vara mera social och var den mest utåtriktade av de två. Många gånger såg jag henne komma dragandes med sin lilla skrinda med tvättkorgar på väg till brukets tvättstuga.
I huset bredvid bodde familjerna Johansson och Karlsson. Det var ”skräddarns” änka, Elfrida och sonen Kurt Johansson. Familjen Karlsson bestod av Elfridas dotter, Stina som var gift med Kurt Karlsson och sonen Roland. Roland och jag var lekkamrater så jag var ofta i huset. I källaren fanns den gamla skrädderilokalen där Kurt Johansson satt och sydde och ändrade kläder. Nedanför huset låg den nya herrekiperingsaffären ingrävd i slänten. Den hade entren mot Bruksvägen, alldeles bredvid bruksbanans jänvägsövergång. I affären arbetade oftast en av bröderna Johansson, Karl-Erik. När jag följde med mor dit för att handla frågade ofta Karl-Erik hur gammal ynglingen var. Han utövade både service och hade omsorg om sina kunder på den tiden.
Mitt emot på andra sidan Bruksvägen låg Hagafors. Huset låg vid älvkanten och sägs ha inrymt ett garveri en gång i tiden. Mest känd verksamhet har varit affär. Det var där som handlare Matsson sköt en rallare 1902 under ett inbrottsförsök. Det skedde när Bohusbanan byggdes genom Bohuslän. När jag växte upp bodde dotter till handlaren, Judith Matsson i huset. Hon hade i sitt yrkesliv varit föreståndare för telegrafstationen i brukets sjukstuga. Judith var mycket religiös och när vi besökte henne bjöd hon på kakor och saft samt ”ett ord på vägen”.
Ett exempel på vad vi idag kallar grannsamverkan inträffade på tidig vår under några år på sextiotalet. Utmed Bruksvägen från järnvägsövergången vid Hagafors och nästan ner till ”svarvarns” låg flera fastigheter ovanför järnvägen. De hade en slänt från sina tomter på Hagarneområdet ner till järnvägsspåret. De var Familjen Lilja, Karl Baaz, familjen Einar Smith, familjen Valfrid Fredriksson och familjen Göran Sandberg. När våren kom samlades grannarna för att bränna av fjolårsgräset i slänten. På den tiden sade vi ”lunta”. Alla hjälptes åt och ibland hände det att alla samlades hemma hos någon av grannarna. Där bjöds det på kaffe och vi barn fick saft och bulle. Jag minns en gång då vi blev hembjudna till Valfrid och Hanna Fredriksson. Hanna var dalkulla och talade en för mig både obegriplig och underbar dialekt. Det blev ett exotiskt möte med en person från en annan värld än jag var van vid. Det var ungefär som mötet med Ruben Eriksson hos Rut Sandberg. Samtidigt fick jag klart för mig att det fanns en värld utanför Munkedal också.
Varför var jag då med på detta? Jo, jag bodde ju på Hedeholm på andra sidan älven. Som barn sprang jag runt i grannskapet och var nyfiken på det mesta.
Nästa gång tänkte jag skriva lite mer om min uppväxt på Hedeholm innan jag fortsätter Bruksvägen ner mot Tången.
Äntligen har jag äran att presentera nästa “drapa”. Jag har också en tanke om bilder som passar till texten. Kan du knycka bilder från Hebbes bildsida har jag hittat följande:
Rubriken järnvägar: bild 4005
Brukssamhället: 4657 i färg foto Björn Jacobson tagen vid Sandbergs
: 259 Vy över Hagarne